Hej Bloggen. Hur är det i höstrusket?

Jag är sur idag. Hela jävla dagen har jag hatat allt.

Mest har jag hatat klockan som gått i slowmotion. 

Om jag hade haft ett gökur hade det känts ännu värre. Du vet, det där tragiska ensamma lätet som bara ett gökur kan göra.

 

Har stört mej på:

1. Folk som alltid ser till att få det som är bäst.

Såna som slingrar sej på alla möjliga vis. Typ materiella mäniskor som take pride i att pruta, spela på folks dåliga samvete osv.Jag kan antaga att dessa människor inte har växt upp med att måsta dela med sej, eller att faktiskt inte få allt på önskelistan. Det är så jävla äckligt.

 

Det är tur att jag hade en fin körlärare, som verkligen fick mej att fatta att man kan inte anta att folk följer regler i trafiken. Ibland blev min körlärare arg och lutade sej över mej(ganska hetsigt) när vi hade lektion och tryckte argt på tutan när någon var olydig på vägen. Jag blev chockad när han gjorde så. Typ: "Oh my God! Att ta till tutan är väl lite väl häftigt? Vad hände med att hytta med näven och se allvarlig ut i blicken?"

 

Igår var jag och min lilla familj ute på Söndagsutflykt med vår fina, sexiga bil.

Vi var sugna på att äta nåt snaskigt, så vi körde til Stigs, men insåg att det var fullsmockat. Vi åkte vidare mot Parkbron, där jag såg en tjej komma farandes på sin EU-moppe. Vi kom från hennes höger, så hon borde ju åtminstone ha saktat in, men det sket hon fullständigt i. Hon glodde rakt fram och ägnade inte en tanke på att stanna för trafik från höger. Där önskar jag att jag hade varit lika cool som min körlärare: Jag skulle ha tryckt hårt och hämningslöst på tutan!

 

När vi sedan hade kört över Parkbron, så ser vi framför oss en bil som har stannat och en EU-moppe som ligger brevid och tjejen står med en kille som hjälper henne upp med moppen.

Hoppas moppen blev jätterepig och att hon fick jättemycke skäll av sina föräldrar när hon kom hem.

 

Typ såna här dagar tänker jag: "Oj, tänk om jag är deprimerad? Är det därför jag är arg och besviken på livet? Måste jag gå till Vårdcentralen nu? Måste jag googla det här?"

I själva verkat lider jag nog av sömnbrist och tidsbrist.. Jag är ju bara hemma och glor,men min lilla dotter är min stalker/svartsjuka flickvän/morsgris/bebis och därmed blir min son min lille Stalker/svartsjuke pojkvän/morsgris/bebis. Mitt liv är just nu ett vilt triangeldrama från en mexikansk såpopera.

 

Denna rubrik hör ofta ihop med den första rubriken(Se ovan: Rubrik nr.1 Folk som alltid ser till att få det som är bäst.) men det är inte ett måste.

 

Och att Sverige har bestämt att Glenn måste ha 60 dagar, även fast jag skulle kunna döda för att få dom.

Tycker jag och Glenn är förbannat jämställda utan att nån politiker ska bestämma hur mycket jag ska få vara hemma med min unge.

 

Nu låter det ju som att jag är Wonderwoman genom hela livet. Självklart inte. Är bara arg idag.

 

...Öppnas tydligen en annan, bättre, snyggare och coolare dörr.

 

Jag lever i mammaledighetens värld.

Man värderar sömn och tystnad högst av allt. För man är inte bortskämd med något av det.

Constantina blir 9 månader snart. Hon har sovit 2 hela nätter (när hon var 3 månader) av dessa 9 månader. Det betyder ju också att jag, hennes tröst, mejeri och bästa kompis, inte heller har sovit mer än 2 hela nätter under dessa månader. Och när jag tänker efter var jag vaken rätt mycket sista månaderna när jag va gravid också.

 

Ibland blir jag trött som fan. Jag blir irriterad. Mest på Glenn, tack och lov. Han får agera slagpåse i min sömniga ilska. Men oftast känner jag mej som vanligt. Glad, nöjd med tillvaron liksom. Antar att kroppen har något slags skydd mot långvarig sömnbrist, så man inte bryter ihop medan barnen är små.

 

Påtal om att bryta ihop.

Zinna, min kissemiss, är numera en ängel i himlen.

Hon blev tvärdålig och låg bara på soffan och flämtade. Hon vägrade äta och dricka, hon vinglade när hon gick och jag kände inte alls igen min goa fina kisse. Det enda rätta var ju naturligtvis att ta bort henne.

Jag och Glenn grät floder.

När vi sedan skulle "städa bort Zinna" så grät jag lite till. 

Det var oerhört tungt att dammsuga bort pälsen som låg på hennes favoritplats i vårat sovrum. Det var liksom ett slag i ansiktet som sa: Hon kommer inte hem mera!

Vicente undrar lite då och då var Zinna håller hus. Jag har förklarat att Zinna blev sjuk och behövde sova.

" Zinna sover med solen och månen", brukar Vicente säga.

Just nu känns det som att jag aldrig någonsin vill ha ett husdjur igen. Mitt husdjurshjärta är krossat, kan man säga.

 

Nu till nåt roligare: Vi ska bli med hus. Ja, jag vet, det är fantastiskt.

Jag kommer att sakna att bo på Anderstorp, som har varit mitt hem superlänge.

Men man kan inte haka upp sej på såna saker. Vi är 4 personer i en lägenhet och vi längtar ut.

Jag vill odla egen mat! Tapetsera och måla! Jag vill komma hem och känna: Här bor vi och här ska vi stanna!

Jag vill vara nära skogen, ha det tyst och skönt.

Schtaan försvinner ju inte bara för att vi flyttar några mil ifrån.

Hela husgrejen har gjort så att jag har slutat städa. Jag bryr mej inte om hur det ser ut här hemma. "Vi ska ju lix flytta snart", tänker jag hela tiden. Typ: "Oj, spillde jag ut en hel tallrik med soppa på köksgolvet?! Det är okej, vi ska ju flyttstäda om ett par månader..." Eller: "Jag behöver inte vika tvätten. Vi ska ju ändå packa ner den snart." Äckligt va?

 

 

 

Vad annars händer i mitt liv? Jag kör bil! Chocken att jag lyckats ta körkort har inte släppt än. Om polisen stoppar mej (för att typ blåsa) så kommer jag att kissa på mej. Ibland känner jag mej stygg och vild, som kör bil, tills jag kommer på att jag gör det ju helt lagligt.

 

Jag har börjat fundera på att utbilda mej. Jag älskar min arbetsplats, men om jag vill hålla mej kvar så måste jag bli Undersköterska. Varför inte?

Jag har alltid trott att jag har varit för trög för att plugga, men när jag läste körkortsboken och faktiskt VILLE lära mej, så gick det hur bra som helst.

Så ett mål för nästa år: Gå skola.

Tack för din dyrbara tid.

Hej bloggen. Hur mår du?

 

Jag mår bra. Förutom några småsaker.

 

Yes, hade laddat som fan inför uppkörningen. Den hände 26/3. Alltså, i torsdags. Jag var ganska så övertygad om att jag skulle klara det eftersom det var exakt 3 år sedan Glenn flyttade till Sverige, så jag hade det datumet som turdag. Min söte körlärare sa innan att jag körde jättebra och vi liksom "avslutade". Ni vet, han sa typ: "Moa, det har varit kul att ha dej som elev och jag önskar dej lycka till!"

Det kunde ju inte betyda annat än att han verkligen trodde att jag skulle klara det?

Men ack så fel vi hade.

Vi startade med en ytterst simpel säkerhetskontroll. Jag skulle spola bak och-framrutorna. Piece of cake. Jag började fram. Spolade, torkade. Sen fick jag hjärnsläpp och spolade framrutan typ 30gånger, eftersom jag blev nervös och stressad. Tillslut kom jag ihåg hur man spolade bakrutan. Så jävla enkelt.

Vi åkte iväg, jag var avslappnad, körtjejen va jättettrevlig och vi pratade om ditt och datt.

 

Vi körde upp mot Solbacken och när vi kom ut ur rondellen, så fuckade jag upp växlarna. Bilen kom aldrig upp i fart och körtjejen sa lugnt: "Moa, du måste lägga i trean."

Självklart visste jag att jag skulle vara tvungen att lägga i trean. Men mitt i min stressade hjärna fanns inte trean. Det fanns knappt en växelspak. Jag växlade hur många ggr som helst. Och där insåg jag att jag skulle få underkänt. Jag var en trafikfara. En gangster. Hemsk.

Sedan körde vi ner mot Moröbacke, längst med Östra leden, typ farligaste vägen ever. Jag är fullt medveten om att det är en huvudled och att jag hade företräde. Ändå stannad jag i korsningen och bara glodde.

Jag vet inte varför. Jag har gått igenom scenariot flera gånger. Vafaan stannade jag för?

Sen åkte vi ner mot alla småhus. Jag skulle backa runt hörn. Äntligen skulle jag få visa vad jag är bra på!

Men jag var inte alls bra. Jag backade upp på trottoaren. Jag fick gråten i halsen. Min halspulsåder sprängdes nästan av stress. "Heh.." flåsade jag. Jag fortsatte krångla med ratten i alla riktningar. Jag var mitt ute på vägen och sen uppe på trottoaren igen. Jag avslutade med att konstatera "Ja, det blev ju tight." Körtjejen sa ingenting.

Halva bilen stod på trottoaren, och andra halven på vägen.

Vi åkte tillbaka mot Vägverket, där hon fick break the news: Jag var underkänd.

 

Det var väl ingen överraskning precis. Men aj, så ont det gjorde i lilla själen.

Jag tog på mej mina solglasögon och grät bakom dom, genom hela stan, för jag va tvungen att promenera till körskolan där min cykel stod.

Det kändes som varenda person inne i centrum visste vad jag hade sysslat med.

Jag kände mej naken, rädd, exposed.

När jag kom hem så blev jag tröstad och kramad av Glenn. Sen for jag till Coop och köpte glass. På natten vaknade jag och fortsatte grina flera gånger.

 

Imorgon har jag körlektion. Hoppas vi kan boka en ny uppkörning.

 

 

Det är kul när det går bra för andra, brukar man ju säga. Ett nykärt par har ju verkligen all rätt i världen att få utöva sina lustar. Dom får slingra sina kroppar om varandra och svettas passionerat hur mycket dom vill.

Detta är naturligtvis helt ok, så länge deras säng inte gnisslar.

Nästan varje natt/kväll/dag får man höra minst en gång: Gnissel, gnissel, gnissel. Sen blir gnisslet lite intensivare och snabbare. Sen uppnår gnisslet ett tempo som jag trodde endast Duracellkaniner kunde uppnå. Ibland kan man även höra gnisslet blandas tillsammans med vilda stön.

Måste vi acceptera detta gnissel gång på gång? Hör dom inte själva att det gnisslar? Det skulle vara lättare om oljuden kom från typ hög musik, då kan man ju säga till. Men hur säger man på ett fint sätt att dom borde dra åt skruvarna i sängen?

Jag saknar tiden då jag kunde skämma bort mej själv. Typ köpa kläder, gå till frisören, köpa skor, gardiner, mattor och annat onödigt, utan dåligt samvete.

Lade ut en surfplatta till försäljning idag på facebook. Den får för sej att bli trög och haka upp sej ibland och då måste man göra en sk. batteriåterställning, vilket är ganska enkelt, men ganska så irriterande om man vill använda surfplattan ofta. Hade tänkt skicka in den för lagning(alltså, den har krånglat sedan den var ny, så det är et fabriksfel), medan garantin fortfarande gällde, men glömde bort det gång på gång. Slumpade bort den för 350:-, vilket är ca 1000:- mindre än vad vi betalade för den, för ca 1 år sedan. Dessutom är den knappt använd. En kvinna skrev: "Köper", vilket i min värld betyder typ: "Jag ska ha den och kommer och hämtar den så snart jag kan."

Istället mejlade jag och denna kvinna fram och tillbaka ca tusen gånger, eftersom hon frågade massor med saker. Efter varje besvarad fråga, så tänkte jag att: "Nu kan hon ju inte ha fler frågor." så visst frågade hon lite mera. I hennes värld, betyder nog "Köper" ungefär "Jag skriver att jag ska köpa den, så ingen annan hinner ta den innan jag har frågat alla mina jättekorkade frågor, den är ju sååå billig!"

Det slutade med att jag skrev till kvinnan att jag föreslår att du köper en helt ny surfplatta istället, om hon nu så gärna vill att den ska fungera felfritt, ha kvar garanti osv.

Då slutade hon svara.

Jag lade även ut en palett med ögonskuggor på facebook, för 100:-. Vilket är extremt billigt. Nypriset på en sådan är typ 300:-

Ändå får jag mejl där det står: "Får jag den för 80:-?"

Less.

 

Jo.

 

Med endast 4 fel. Applåd till mej.

 

Jag hittade barnvagnen, alldeles själv, vilket nästan gör mej tillfärdigutbildad polis/privatdetektiv.

Och hör och häpna, jag hittade den utanför dagis, när jag skulle hämta Vicente.

Jag vet vem tjuven är, jag vet hur hon ser ut, var hon bor och vad hon heter.

Polisen kom och hämtade vagnen, så den är i tryggt förvar på polisstationen.

 

Tjuven är en väldigt korkad person, eftersom hon snott den från våran terass och hon bor på gatan brevid. Sen använder hon alltså vagnen på dagis som ligger ca 10 minuters promenad från brottsplatsen. Och det slutar inte där.. Dagen efter polisen varit där, så använder hon väskorna som hör till våran vagn, på sin "nya" vagn.

Kan även berätta att den stulna vagnen är i sämre skick än någonsin. Den är skitig, trasig coh äcklig. Inte för att den var någon Rolls Royce före, men inte fan var det då en skrothög.

 

Mina barn är friska och lyckliga, och det gör mitt liv värt att leva :)

 

Vi får se hur nästa inlägg blir. Om jag kuggar igen så gnäller jag väl och om det gått bra så lär jag skryta.

Har lovat mej själv att ta tag i det där med bloggandet, så mina fans vet att jag lever.

Och nu(trumvirvel!) ska jag skriva! Tadaa!

 

Vi kan ju börja med att gratulera mej. Jag har återigen blivit moder, Glenn har blivit fader och Vicente förvandlades från liten liten baby(en baby på 2år) till en storebror(som fyllde 3 år nyss).

Vi fick en liten flicka som heter Constantina(det betyder ståndaktiga och uthållig) och hon är så fin att jag nästan dör. Hon är så mjuk, glad och fantastisk. Hon är 3 månader gammal, ler nästan jämt och har börjat skratta för ett par veckor sedan. Världens finaste skratt.

 

 

 

Vicente är inte överdrivet förtjust i lillasyster, men är ändå väldigt snäll. Han har aldrig gjort illa henne med flit(en gång råkade han slå henne med sin lightsaber då han lekte, men då grät han hysteriskt i ca 20minuter för att han ångrade sej så mycket, lilla gubben) men han skulle gärna vilja lämna bort henne.

Det är nog större skillnad på att gå från 1 barn till 2, än det är att gå från 0 till 1.

När man har två, måste man lära sej att dela på sej, göra många många saker samtidigt och känslan av att vara otillräcklig kommer man inte ifrån på några som helst villkor.

Det är tur att man äskar sina barn gränslöst, annars skulle man väl blivit tokig.

 

Det är tydligen 2015 nu.

Jag brukar aldrig ha nyårslöften, men sådär lite i smyg är det väl att 1. Gå ner i vikt 2. Klara körkortet 3. Bli en ordentligare och mer organiserad människa. Har man inte sagt det högt, så gör det inget om man inte uppfyller målen. Det är bara att hålla tummarna.

Under 2014 lärde jag mej framförallt att saker och ting i livet är inte bara svart eller vitt. Det finns gråskalor, i det oändliga. Man måste inte tycka si eller så, eller göra si eller så. Man får blanda. Man får ångra sej och testa igen. Jag har även lärt mej, återigen, att pengar inte gör en lycklig. Jag är inte rik, har inte dyra saker, inget hus, ingen bil. Men ändå är jag glad varje dag. Jag är glad för att jag har mina barn som gör mej lycklig på så många vis, jag har min fina Glenn, som älskar mej precis för den jag är( och inte blir han en sämre kille av att vara väldigt snygg också) och jag har syskon, syskonbarn, en mamma+make, pappa, kompisar, arbetskamrater.. listan kan göras lång och allihopa är så himla bra! Tack för att ni finns!

 

 

Ikväll är jag ensam. Inte "ensam" med bitterhet i rösten, utan "ensam" med en lättnadens suck. Typ.

Glenn är med en kompis, Vicente somnade i sin säng med sitt Star Wars Lego och Constantina sover brevid mej. Jag ska passa på att njuta. Kanske se nån film som bara jag vill se, plugga lite teori och kaaaanske färga håret.

Jag har lugg igen. Jag ångrar mej lite, men det gör väl alla när dom klippt lugg?

Det är såååå jävla jobbigt att hålla på och fixa den och dessutom har jag ju lockigt hår, vilket inte gör saken bättre. Det är snyggt, men ändå inte.

Ska i alla fall börja med Balsammetoden. När vet jag inte än, men jag ska göra det. Har googlat före och efter-bilder, och jag kan säga att efterbilderna är supersnygga. Jag kommer att se ut som en prinsessa inom några månader.

 

Har missat massor som jag borde skriva, men nu ids jag inte mer. So long!

 

 

 

 

 

Precis sådär känner jag mej just nu. Glupsk, oattraktiv, tunnhårig och stor. Drickandes kaffe. Om jag ska vara ärlig har jag överdrivit längden på ögonfransarna.

Det är 10 dagar kvar till beräknad förlossning. Men bara för att allt ska jäklas, så ska man väl behöva gå över tiden. Big time.

 

Jag tänker på dessa stackars människor som är jättetjocka helatiden. Dom som lever sitt liv i sängen och får bölder på kroppen. Dom som måste pudras mellan alla veck i huden så att dom inte ska få svamp. Är de värt de? Knappast. Jag är så sjukt less på att inte orka med saker som jag i vanliga fall klarar utan ansträngning. Ta på mej skorna, städa, sitta, leka med Vicente, gå promenader i rask takt osv.

 

Imorse tex så skulle jag vara duktig och låta Glenn sova(han hade jobbat sent) och jag skulle fixa i ordning mej själv och Vicente och ta med honom till dagis. Vicente är en väldigt snäll och fin pojke, innerst inne. Men ibland vill han visa vem som är den verklige herren i huset. Han springer iväg och lägger sej under bordet när jag ska tvätta honom, han vägrar äta frukosten, sparkas när jag ska klä honom, spottar och fräser vid tandborstningen.. Pust. Jag springer efter honom så fort jag kan, böjer mej ner och försöker fiska fram honom under bordet/stolen/sängen eller var han nu kan tänkas söka skydd. Innan jag har hunnit ner på golvet, så har han redan bytt gömställe. Mycket utmattande.

Tillslut var måttet rågat. Klockan tickade på, jag svettades, hade lågt blodsocker och sömnbristen gjorde sej påmind. Jag skrek åt Vicente att han skulle vara still. Jag skrek åt mitt barn, mitt eget kött och blod. Vicente började grina, jag började grina. Glenn kommer springandes, yrvaken, och undrar vad som har hänt.

Vilken härlig start på dagen.

 

Igår gjorde jag sista körlektionen innan förlossningen. Jag har bestämt mej för att vila dom här sista dagarna, så gott det går. Det ger inget just nu att lägga ut en massa pengar och energi på lektioner och sen ska jag ändå har uppehåll några veckor. Tror även min körlärare är orolig över att barnet ska födas i bilen. Han har skojat om det ganska många gånger, så jag tror nästan han menar allvar.

 

Känns ju jävligt tråkigt att jag inte hann med att ta körkortet innan, men jag har gjort bort det mesta iaf :) känner mej glad och nöjd över att jag har börjat och det finns ingenting som kan få mej att ge upp. Varenda människa har ju kökort, så hur svårt kan det vara?

 

Idag ska jag bara slappa. Har haft saker och göra typ varje dag sedan jag slutade jobba, faktiskt.

Har en massa saker jag borde göra, men det får vänta. Ha det bäst, mina kära fans.

 

HOJ!

Hej allihopa. Det är Moa.

 

Stora nyheter:

Har varit hos frissan och färgat håret för ett par veckor sedan.

Jag bad om Sarah Jessica Parker, men fick typ Robinson-Mirre(eller vad hon nu hette)

Frissan va jätteduktig och trevlig. Hon pratade precis lagom mycket och frågade inte en massa saker hela tiden. När jag går till frisören vill jag vara tyst och bara få vara. Hon vill jag gå till igen.

 

"MEH! Du fick ju inte Sarah Jessica Parker som du bad om?!! Varför vill du dit igen?!" Undrar du nu.

Jo, det är så att hon informerade mej om att det gick inte att blondera mitt hår så hårt, utan att jag skulle behöva klippa mej och slinga håret igen för att få rätt resultat. Tack, I love ärlighet. Mycket bättre än att frissan ska låtsas att det blev Sarah Jessica Parker.

Skulle vara trevlig att veta om blondes have more fun. Även fast jag älskar mörkt hår.

 

Det går sisådär med att ta körkort. Har äntligen fått tillbaka papper från transportstyrelsen(?) så nu får jag övningsköra utan att polisen tar mej. Och i ärlighetens namn har jag varit så trött och ofokuserad på sistone att jag har haft fullt upp med att orka klä mej och mata mej själv. Skyller på höga hormon-nivåer och Vicente.

Vi har bråkat med Vicente varje kväll i flera veckor. Han vill inte sova! Vi har provat allt: extra kvällsfika, massor med lek och bus, avslappning, göra rummet mörkare, sova med oss osv osv. Tills en dag då jag insåg: Behöver han verkligen sova på dagen? Nu hoppar vi oftast över dagvilan och han somnar som en stock på kvällarna och ibland har han tom sagt själv att han är trött och vill gå till sängen. Tack gode gud. Det sliter på en själv och förhållandet när dagarna är fyllda med spring och bus och kvällarna likaså. Ingen egentid och ingen tid för varandra.

 

Vi väntar ett till litet barn också. Känns väldigt bra, men också väldigt omtumlande. Har frågat mej själv: Oh my God, är det verkligen möjligt att älska någon lika högt som jag älskar Vicente?

Missförstå mej rätt.

På ultraljudet gick allt jättebra. Jag såg en snippa och Glenn såg en snopp. Vi får väl se :) Spelar absolut ingen roll vad det blir. Bara bebben är frisk.

 

Ikväll har jag absolut egentid. Alla andra i hela Skellefteå är på festival inne i stan och jag sitter på sängen och flåsar över datorn. Glenn är på jobbet och ska gå på festivalen efteråt, Vicente sover och jag fick ingen barnvakt ikväll. Men det känns helt ok att vara hemma och slappa istället för att betala typ 400spänn och trängas med fyllon.

 

Jag passar på att lyssna på en massa härlig musik. Min favorit ikväll är https://www.youtube.com/watch?v=ELNvmFGNLRU

 

Jag är så gammal så jag vet inte hur man klistrar in en video längre. Klicka på länken!

 

Hej då!

 

Är så grymt osocial att jag skäms.

Ids knappt umgås med folk efter jobbet. Är lat och gammal. Wäää!

 

Glad nyhet: Har gett mej faan på att ta körkort.

Blir dock nervös när jag googlar "ta körkort".

Folk skriver skräckhistorier om att körkortet kostade 25tusen, körskolan lurades, fick göra om teorin en miljon ggr, att det tog sammanlagt 1 år att fixa körkortet osv. Bara av att läsa sånt kan jag bli opeppad.

 

Har papper från trafikverket hemma som ligger och glor på mej varje gång jag går in till köket. Dom ligger i en hylla och skrattar åt mej.

- "Hah! Din latmask! DU kommer aldrig att skicka in oss!" Därefter följer alltid ett extremt elakt skratt. Hatar att ha ansvar. Speciellt över saker som betyder att man måste anstränga sej för sin egen skull. Måste boka tid hos optiker tydligen. Hälsointyg fattar jag inte nåt av. Vad betyder det? Ska jag väga och mäta mej och lova att jag inte knarkar?

 

I den bästa av världar kommer jag att vara bäst i världen på att köra bil, inte vara nervös och klara hela paketet på en månad.

 

Be för mej, du människa som har ett rent samvete och kan kasta stenen(och är utan synd) Amen!

Jag har haft ett hektiskt liv, bloggen. Jag har jobbat, stökat, tagit hand om min familj och unnat mej en och annan dusch. Därför har jag inte skrivit till dej. Förlåt.

Brukar känna mej peppad att skriva lite av och till. Jag börjar skriva några rader, sen dör det då jag märker att min roliga vardag inte är rolig alls. Typ: Idag va jag på coop. Det var slut polarkaka. Vad ska jag ta istället? Är så less på Pågens Längtan-bröd.

 

Jag är en nöjd, initiativlös människa. Jag glider med och trivs med det. Är då och då avundsjuk på folk med mål och stora drömmar, men det brukar gå över ganska fort när jag inser hur mysigt det är i soffan med en kopp kaffe istället för att bestiga ett berg eller volontärarbeta i nåt fattigt land.

 

Längtar så otroooligt mycket efter sommar nu! Är väldigt glad över att det är ljust på dagarna nu, annars hade jag nog självdött. Har kollat resor. Skulle vara helt jävla underbart att få åka tillbaka till Spanien.

Ska ta ut 4 veckors semester i sommar och spara lite dagar så man kan trösta sej i höstdepressionen med en resa. Låter väl som en bra idé?!

 

 

 HOJ!

Har spenderat min lediga fredag med mamma och Per i Myckle.

Jag och Vicente blev hämtade på förmiddagen. Hade egentligen tänkt fara med Vicente till kyrkan för att leka och fika, men det var tydligen stängt idag, till min fasa.
Hemma hos mamma har vi blivit matade med korvstroganoff och kakor. Vicente har hållit igång hela dagen med att bygga lego, läsa böcker och springa kors och tvärs. Pers 2 barnbarn kom och Vicente tyckte antagligen att dom va jättecoola storkillar(4 och 6 år gamla) så han försökte impa på dom på alla möjliga vis.

 

Under dagen har jag haft mina vanliga PMS-tankar som brukar infalla 1 gång/månad(i en vuxen kvinnas liv blablabla). Jag funderar över min framtid, vad jag ska bli, om man kanske skulle ta och börja med körkortet, jag börjar titta på hus, känna mej som en dålig förälder, jag brukar börja fundera hur länge jag och Glenn kommer att vara gifta osv osv. Självplågeri utan dess like.

 

Jag satt just och gjorde ett "vad-ska-jag-bli-när-jag-blir-stor-test". Jag blev Ekonomiska Eva. Vilket skämt. Jag hatar matematik, pappersjobb och seriösa saker. Ordet "Kundkontakt" får min mage att vändas ut och in och när ordet "daglig" står framför kräks jag nästan lite i munnen. Jag är ingen Ekonomisk jävla Eva. Vilket värdelöst test.

 

Blev påhoppad av mormonerna förra helgen förresten.

Det finns 3 kategorier som alltid pratar med mej: religiösa sekt-människor, missbrukare och psykiskt instabila.

Det är som att jag strålar med batmat-lampa på flera mils avstånd: Prata med mej, jag är snäll och kommer inte att rejecta dej!!!

Dom försökte locka mej till deras kyrka för att man får släktforska gratis. Jag svarade att jag inte alls är intresserad av släktforskning och att jag faktiskt aldrig provat, men för att inte verka otrevlig frågade jag dom(och tog över hela samtalet): "Har ni släktforskat? Jahaaa.. Intressant.. Hur långt bak i tiden? Hur många generationer blir det? Vad duktigt!" Vi pratade och pratade. Dom var trevliga. Jag försökte mej på Tack, men nej tack-taktiken, men den funkade ej. Dom förklarade var deras kyrka låg, jag var välkommen dit. För att dom skulle fatta att jag redan hängt i deras kyrka en gång i tiden(jag och en kompis gick dit några gånger för typ 5 år sedan för att en av killarna va så otroligt snygg) och inte blev medlem då(och inte skulle bli det nu heller), så berättade jag att jag redan varit där för några år sedan. Deras ögon lyste upp. Jag som trodde deras hopp skulle släckas totalt. Dom tog mitt nummer, jag sa att "jag är väldigt upptagen och inte kan lova något". Dom skakade min kalla, icketroende hand och gick vidare. Hoppas dom hatar mej och aldrig ringer.

Så typiskt. Back in the days måste jag ha varit historiens enklaste ragg. Kan man tro.

 

Kan det vara så att sektmänniskor och alkisar älskar mej för att jag är lågutbildad och jag ser lättlurad och snäll ut? Jag är kort, tjock och har runda kinder, precis som alla dumma tjejer i sagorna. Typ Guldlock och Rödluvan. Korta dumma barn som blir lurade av vargar och björnar, fan och hans moster. Om jag skulle ta och förvandla mej till Ekonomiska Eva, så kanske jag får lite mer pondus och jävlaranamma i blicken. För visst känns det väl mer troligt att Guldlock tar kollektivt självmord än att Ekonimska Eva gör det?

 

HOJ!

 

ps. Har haft ögonskugga idag. Tycker det var vågat gjort av mej.

 

ps(igen) slötittar på en film med Cher och hon Wynona Ryder på sjuan. Såg den när jag va liten och tyckte den va superbra.

I Måndags kom jag och Glenn hem efter en trevlig semester i Spanien.

Vi åkte 7/10 från Falmark till Girona. Flygresan tog ca 4 timmar och min rumpa skrek efter avlastning.

När vi kom fram åkte vi buss från Girona flygplats in till Girona stad. Glenn hade bokat rum på ett hostel som hette Margarit. Vi slängde av oss väskorna, vilade en stund på sängen och sen gick vi ut för att se stan.

Girona kan beskrivas som en labyrint. Trots att vi gick och gick otaliga kilometer runt i centrum, så lärde vi oss aldrig att hitta rätt. Helt omöjligt. Mitt lokalsinne är vanligtvis inget att klaga på och verkligen inte Glenns heller, men det var något med Girona som tog ifrån oss vår lokalsinnes-magi.

 

 

I Girona fanns det mer cafeer än jag någonsin sett tidgare. Hur går alla ställen runt? På varje gata fanns minst 3 cafeer. Där serverades kaffe, drinkar, mackor, grillat kött, donuts, öl, omelett, pizza.. Typ allt man kan tänka sej.

Vi hittade ett ställe som ägdes av några kineser. Dom var jättetrevliga(tror jag, för jag fattade inte vad dom sa) och cafeet var mysigt och lugnt. Dom hade historiens godaste tonfiskpizza.

Förutom kinesstället så va Girona inget att hurra för faktiskt.

 

Dagen efter steg vi upp tidigt, typ vid 6, och gick till tågstationen(även den var svår att hitta, trots att vi hade gått förbi den flera gånger för att försäkra oss om att inte bli sena till tåget) därifrån åkte i 4 timmar till Madrid.

 

 

 

Jag har jobbat helg. Jag är duktig. Idag är jag ledig och jätteglad. Jag känner mej utvilad, lugn och lycklig.

Idag har jag hunnit: Färga håret, varit ute med Vicente, gått till öppna förskolan(men dom va ute och grillade nånstans), lagat lunch, försökt tvinga Vicente att äta(blev en hårdmacka och vatten till lunch istället för den delikata pyttipannan med ägg och rödbetor som jag hade slavat ihop), lagt Vicente för att sova middag, suckat över att jag måste ta iu med städningen.

 

 

Hade medarbetarsamtal igår. Jag och bossen satt i nästan 2 timmar och pratade. Hade aldrig haft medarbetarsamtal förut, så de va en intressant upplevelse. Hon är söt min chef.

Jag fick berätta om mej själv, min familj osv. Hon ställde frågor, bla om vad man har för mål när man jobbar, hur man trivs med olika saker, vad man vill utveckla osv osv.

2 timmar kändes som 10 minuter, måste jag säga. Det verkar som att det går bra för mej på jobbet iaf. Jag kan pusta ut!

 

Nu är det mindre än 2 veckor kvar till jag och Glenn åker till Spanien och är borta en hel vecka. Vicente ska vara hos mamma och bli bortskämd.

På resan ska vi gå på Dalímuseet och hälsa på Glenns syster i Madrid. Eftersom jag aldrig träffat någon från Glenns släkt förut, så ska de bli riktigt kul.

Har blivit väldigt less på att jobba, om jag ska vara ärlig. Jobbet i sej är inga problem, det är bara det att jag och Glenn får aldrig tid för varandra, vilket jag tror skapar mer konflikter och frustration än nödvändigt, därför ska det bli extra jävla underbart att åka bort och inte tänka på nåt som måste göras hemma eller på jobbet.

Jag ska ha klänning på mej helatiden, alltid smutta på ett glas vin och bara finnas som en amöba typ. Jag ska bli brun, gå ner 20 kilo i vikt, äta tapas och använda min nya baddräkt. Ni kommer inte att känna igen mej när jag kommer hem med knullrufs och en helt ny fantastisk figur.

 

Hold on be, strong!

 

Nu ska jag fundera en stund på om jag ska skrubba badkaret med svinto eller låta det falla i glömska.

 

HOJ!

 

 

Har lämnat Vicente på dagis för en stund sedan, så jag slipper väcka honom och dra honom till dagis innan min jobbarkväll börjar. Det innebär att jag blir ensam ett par timmar, vilket är extremt ovanligt. 7th heaven på tvn, jag har slurpat i mej 2 koppar kaffe och jag äter hårda karameller. Inbillar mej att man blir mindre tjock av hårt godis. Är sötsugen och tycker synd om mej själv som är svullen, ful och flännig. Ja, det är den tiden som infaller en gång i månaden i dom flesta kvinnors liv. Femman är just nu en säker kanal att titta på. Tjatet om att prinsessan är gravid och att Obama har kommit till Stockholm får mej att vilja kräkas.

Tanken på att Madde ska föda en socialbidragstagare gör mej varken rörd eller glad. Vanligt folk får barn hela tiden, jobbar arslet av sej för att det ska gå ihop ekonomiskt, räknar föräldradagar, köper endast kläder på rea och kämpar utan minsta lilla beröm.

Måste kungligheter förresten låtsas att dom inte har knullat före äktenskapet? Varför blir dom gravida så fort dom sagt ja i kyrkan? Bor vi inte i ett ganska fördomsfritt Sverige, där man faktiskt kan räkna ut att Chris och prinsessan inte kunnat hålla sina juvelprydda fingrar i styr?

 

Jag är numera stolt ägare av ett promenadband. Har promenerat 30 min i rask takt 3 kvällar nu. Det är nog ingen mirakelkur som ska få mej att gå ner 10 kilo i veckan, men måste iallafall inbilla mej själv att så länge man får upp flåset och svettas lite så är ju det bra. Tänker INTE väga mej förrän jag är alldeles säker på att jag gått ner i vikt, annars kommer jag att bli tokig.

 

Annars är livet bra. Våran förlorade dotter har kommit tillbaka från småland, Vicente är frisk, jag och Glenn är fortfarande kära i varandra, jag har ett jobb, ett hem och en katt. Vad mer kan man begära?

 

HOJ!

ps. Jo, man kan visst begära mer. Massor för att vara ärlig. Brukar sitta på altanen om kvällarna i mörkret och låtsas att jag är utomlands.

Bästa idag. Träffade tanten aka "Jag-har-inte-haft-behå-sedan-1973" som var ute och gick med sin hund när jag va på väg till jobbet. "Hej", säger jag. Hon hälsar med att berätta: "Jag opererade höften för någon månad sedan. Hunden sprang iväg och var borta i minst en kvart. Jag lockade och lockade och letade och letade" Jag svarar: "Jaha, men du vad obehagligt att ha borta hunden."  Hon fortsätter: "Tilllslut kom han tillbaka i alla fall. Aga är inget jag tycker om. Jag vet minsann hur vissa(läs invandrare) brukar behandla sina barn. Det har jag sett här borta vid kiosken, hur karlarna smäller till ungarna på huvudet när dom inte lyder."

 

Vad svarar man på det?

Livrädd över att behöva stå kvar i en timma och lyssna på fler historier svarade jag: "Okej, nu måste jag gå till jobbet. Hej då."

 

Nyheter sean sist:

1.Jag är tillsvidareanställd

2.Jag ska köpa ett löpband(Skratta INTE!)
3.Jag har varit hos en kiropraktor för första gången i livet
.

 

I övrigt är allt som vanligt.

 

HOJ!

 

Jag älskar Glenn så mycket. Ibland känner jag mej nykär och superförälskad och ibland känns han bara(inte så bara heller) som en mycket fin och värdefull vän som jag bor med.

 

Igår köpte jag tapeter. Sovrummet har varit alldeles för vitt, alldeles för länge.

Sängen var ful coh brun förut, den målades vit för några veckor sedan och det mörklila överkastet vi har haft tillhör egentligen min mamma. Jag investerad även i ett vitt överkast. Glenn har jobbat som ett djur i värmen för att glädja mej med en ny fondvägg.

 

Tog mej i kragen nyss och for till polisen för att skaffa ett nytt id-kort. Vill ju inte vara sämre än Glenn och är less på att ljuga för personalen på Systembolaget.

"Jomen, jag har skaffat ett nytt, jag får det nya leget snart." Genomskådad!

Tur att jag inte är där så ofta.

 

Eftersom mitt gamla gått ut för över ett år sedan och mitt pass gick ut i Maj, så var mamma tvungen att följa med och legitimera mej. Vi satte oss och väntade. Det var två personal som jobbade. En kvinna 50+ och en ung, jättesnygg karl med biffiga armar och raka tänder. Jag bad till Gud att få den gamla kvinnan.

Jag hade nummer 505. Snygg-killen tog just emot nummer 504. "Yes! Jag kommer att få kvinnan!" tänkte jag.

Men kvinnan segade och babblade med kunden som skulle skaffa pass. Vilken mardröm. Kunde hon inte skynda sej lite, och kan inte snygg-killen sega sej?

 

"505!" Sa killen.

Jag hasade mej fram.

"Hej, jag behöver ett nytt id-kort Jag har papper med mej också där det står att jag bytt efternamn." Pjuuh! Hoppas han fattade att jag va nygift så han inte skulle inbilla sej att jag blev kär i honom. Nä, de skulle jag aldrig bli.. En lång, stilig, supertrevlig och glad poliskonstapel. Nej nej..

Först tog han en bild av mej, då såg jag ut ungefär såhär: