Jag har fått en snigel på ögat.

Här om dagen låg jag däckad i soffan av utmattning.
Jag hade migrän och telefonen ringde som aldrig förr! Vilken innebar att jag vaknade gång på gång, för jag va på tok för lat för att stiga upp ur soffan, hämta telefonen ur väskan och ha på ljudlös.
Det enda jag hade hemma var alvedon, som i princip aldrig hjälper mot migrän.

Efter att de har ringt tusen gånger på telefonen så ringer de tillslut på dörren.
Jag ligger kvar i soffan i hopp om att Glenn ska gå och öppna.
Jag drar filten över huvudet och blundar.
Det ringer på dörren igen.
Jag tar bort filten och sneglar mot Glenn.
Ingen reaktion.
Jag tänker: "Jaha! Man får då fan göra allting själv!"
Rusar upp från soffan, till dörren, i tron om att de är typ mamma som ringer på.
Jag öppnar dörren och kisar mot ljuset och ser en okänd kille.
Första tanken är att han antagligen är ett jehovas vittne eller så.
Killen är lång, lite rödlätt och och håller i ett block.

-Bla bla bla! Säger killen.
Migränen hade inte bara påverkat huvudet, utan även min hörsel.
- Vad säger du? Svarar jag långsamt och nyvaket.
- Jag kommer från radiotjänst! Hur länge har du haft tvn?!!! Säger killen hetsigt.
I såna här situationer ska man vara snabbtänkt, cool,  och inte ha några problem med att ljuga.
I just denna situation va jag nyvaken, mesig, svag och jag ljuger lika bra som en femåring. Det syns direkt när jag inte talar sanning.
- Men inte vet jag.. Två dagar typ. Vad faan säger jag?!
- Du vet vad lagen om blablabla innebär? Säger han ännu hetsigare.
- Jaja.. Svarar jag och kommer på att perseinnen till lillrummet är öppen, där det står en gammal tjocktv som syns från där radiotjänstkillen står. Skulle inte tjäna någonting till att ens försöka tala osanning.
- Vad heter du?
- Det står på postlådan (sa inte så för att verka otrevlig, utan ville visa upp mina nya klisternamnlappar som jag fått av Micke samma dag.)
Han frågar tusen frågor till och rätt vad de är står jag med typ ett "kvitto" i handen och tvkillen går förnöjt iväg mot nästa offer.
Jaha, så nu ska man alltså börja betala för sej.
Dagen efter ringer jag radiotjänst och tänker avanmäla mitt tvinnehav.
Kvinnan svarar att jag inte är registrerad än, men att det går bra att ringa om ca en vecka för att avanmäla. Tackar.

Efter den här incidenten känner jag mej faktiskt antastad på något vis.
När jag har vaknat av att Vicente ska äta på natten så är tvkillen och radiotjänst det enda jag har tänkt på.
Jag har legat och blivit arg och nästan grinfärdig.
Största anledningen till det är nog sättet tvkillen va på. Typ som att han tog tillfället i akt att jag va in a weak moment. Äckligt. Hur hans ögon liksom glittrade när han insåg att jag skulle vara lätt att snärja.

Ska från och med nu alltid:
*Titta i kikhålet innan jag öppnar.
*Ha persiennerna nere.
*Bli bättre på att ljuga.

HOJ!

Har väl inte bloggat på kanske tusen år, ber så hemskt mycket om ursäkt.
Jag antar att du har haft uppe en flik med min blogg och tryckt på uppdatera minst 3ggr/minut för att se om jag har skrivit nåt nytt. Klick klick klick!
Olyckligtvis ingenting, fram till idag.
Har jag haft för lite saker att gnälla över? Svar nej. Jag har tonvis med gnäll som ligger och pyr under ytan.
Kanske inte så lämpliga saker. Har ju ingen aning om vem som läser och kan ta åt sej.

I vanlig ordning är jag missnöjd med den överjästa bulldegen som sitter fast på min torso. Även kallad: magen.
Tog ett bad här om dagen. Låg och blundade, njöt av värmen som omslöt mej, blötte håret och öppnade ögonen.
Till min fasa såg jag, mitt framför mej, en mardrömslik lös skinnhög som flöt upp ovanför ytan.

I vanliga fall ska man ju hata måndagar. Helgen är slut, en ny jobbarvecka börjar, måndagsmöten, söndagens dimmiga bakfylla har börjat klarna och man börjar minnas detaljer man inte vill minnas.

Nu är de så att för mej är de alltid helg(mammaledig ju), slipper jobb och möten, jag dricker inte och lär inte bli bakfull på ett bra tag. Just i det här fallet älskar jag måndag(ar). Imorron kommer Glenn hem! Som jag har väntat!
Med min och Glenns vanliga tur, så missar han väl planet iofs, men hoppet finns ju ändå där att han verkligen ska befinna sej i Falmark klockan 11.00 den 26/3

Vicente har snyggat till sej ikväll. Han har tagit ett bad, rensat öronen och tagit på sej en ren pyjamas.
Vicentes mor borde göra detsamma. Ta ett långt bad, skrubba fötterna, raka snårskogen hon har på benen och tvätta håret. Jag vill ju inte skrämma ihjäl Glenn första dagen med att visa the harsh reality på direkten.
Sakta men säkert ska jag introducera lat-Moa. Den Moa som har fått sladdrig mage, så hon inte ens kan klämma sej ner i favoritjeansen, hur mycke hon än drar in magen, lägger sej på sängen och håller andan till ansiktet blir rött och varmt.

Idag har vi varit och hälsat på Cia och Leo. Vi åt spenatsoppa och kollade på videor med Zakk Wylde och Robert Trujillo. Våra hjärtan bankade i takt. Vilka karlar!

Förra helgen va jag hemma hos pappa i Vebomark. De va otroligt härligt at vara ute i friska luften, dricka kaffe och sola. Cia och barnen kom dit på söndagen med kompisen Peter och hans 2 flickor.

Nu är de gjort! Glenns biljett till Sverige är bokad.
Vi struntade i att ansöka om de där jävla visumet, både jag och Glenn är alldeles less för på ännu mer pappersjobb och väntan för att de ska vara värt. 200 Dollar skulle dom asen ha för ansökan. Skulle inte förvåna mej ifall dom pengarna går direkt till nån soldat i Afghanistan, raaakt ner i hans feta plånbok, så han blir sporrad att jäklas med ännu fler stackars civila afghaner.

Glenn är min hjälte. Han är rent utsagt en underbar karl. Han ska börja sin resa den 24e Mars, då han åker från Santiago i Chile, sen till Colombia, sen Peru, sen Madrid, sen Barcelona och därifrån till Skellet.
Han kommer fram den 26e Mars klockan 11.00 och då ska jag vänta på flygplatsen i Falmark med våran fina baby.
Glenn tycker inte att de gör nåt att han ska behöva resa i ungefär 2 dygn. Han lät inte ens liiite gnällig då jag läste upp alla mellanlandningar, timmar, klockslag och städer.

Jag svalde min stolthet och bokade in Glenn på flyget från Barcelona till Skellefteå med djävulens egna påfund: Ryanair...
Åkte med dom från Tyskland till Stockholm för ett par år sedan och jag har aldrig åkt med ett skruttigare plan. Dessutom är dom duktiga på att ta betalt för i princip allt som går att ta betalt för. Skulle inte förvåna mej ifall flygvärdinnan kommer att säga nåt i stil med: Ursäkta Mr Astete, du måste hålla andan i planet, eller betala för ett syre-tillägg som vi har på våra flyg.
Har varnat Glenn iaf. Har påminnt honom åtminstone 7 gånger att han måste ha med sej extra pengar, för med Ryanair vet man aldrig...

Alla mina senaste blogginlägg(ja, alla 2, så aktiv är jag på bloggen) är gnäll-inlägg eller tjat om mitt fina barn.
Om du är less på gnäll: Sluta genast att läsa och googla fram nån gladare blogg istället.

Som ni alla vet har jag väntat på min pojkvän(heter de fortfarande pojkvän då pojken i fråga fyller 33 det här året? Är Glenn min mansvän nu?) i ungefär 138 månader. Vi har väntat på intervju i Santiago, vi har väntat på personbevis, vi har väntat på förlossning, vi har väntat på att Vicente ska tillfriskna efter sin operation, vi har väntat på att ambassaden i Chile ska skicka papper till Sverige, vi har väntat på migrationsverket, vi har väntat på att Glenn ska få jobb, vi har väntat på beslut.. Ja, man kan säga att vi har väntat på ungefär allt som går under en livstid. Men nu ska ju liksom allt vara klart. Glenn har fått uppehållstillstånd, äntligen! Vicente mår bra(förutom lite klassisk spädbarnskolik) och allt verkar lovande. Eller?
Naturligtvis inte. När Moa Lundmark slappnar av och börjar unna sej lite välförtjänt lycka, då kommer ännu mer skit.

Just nu ligger det till såhär att Glenn har slitit som ett djur och jobbat typ 6 dagar i veckan, för att kunna komma hem till sin familj i Sverige. Chile är väl inget superland som ligger i klass med typ... ja, Sverige tex.. gällande ekonomin, så man tjänar väl typ ingenting där.
Därför har jag kollat flygbiljetter så fort jag haft chansen, så jag skulle kunna hitta en riktigt billig. Och se på fan! Jag hittade på condor.com, superbilliga biljetter som till och med lilla Glenn skulle ha råd med.
När vi skulle boka upptäckte vi ett nytt problem: Mellanlandning i Puerto rico.
Låter kanske inte så himla farligt, men om man inte är Amerikansk medborgare så är de ett stort problem.
Både jag och Glenn ringde tusen samtal och tillslut fick jag veta av en kvinna på Amerikanska ambassaden att Glenn måste ansöka om ett visum, bara för att mellanlanda. Puerto rico tillhör tydligen allas vårat favoritland US.Fucking.A.

Just när jag sitter och tycker livet suger, så händer det massor med superbra saker på en gång!

Jag tyckte synd om mej själv för att jag inte kan ha några av mina kläder.
Jag hasar omkring i mjukisbyxor, stora tshirtar och munktröja hela dagarna, jag kan inte stänga jackan än, jag har bristningar stora som Nilen och armarna är lika tjocka som en sumobrottares lår.
Kul.

Glenns uppehållstillstånd kändes långt bort.
Vi är bjudna på bröllop i maj, och jag tänkte att jag nog antagligen kommer att måsta ha min son som dejt(med risk för att han i framtiden skulle bli en mamasboy som bor hemma till en ålder av 45).
Jag skulle få sitta vid barnbordet och folk skulle mercyfuckdansa bröllopsvalsen med mej.
"Gå och bjud upp den där tjocka nyblivna ensamma mamman Bosse!"

Mitt i allt skit bestämde jag mej för att ringa migrationsverket.
Jag blev kopplad till handläggaren.
Min röst började jävlas när jag blev framkopplad. Jag lät ungefär som Joe i Big Brother.
- Harkel harkel! Sa jag
- Hehe, sa handläggaren.
Hon frågade efter ärendenumret. Utan större hopp satt jag i telefonen och väntade på att hon skulle knappa fram rätt ärende på datorn. Förväntade mej att hon skulle säga nåt i stil med: Jaa, vi ser här att du har skickat in allt, men handläggningstiden kan ta upp till 10 månader.
Istället säger kvinnan:
- Ja, det gäller alltså Glenn Astete.. Hm... Jo, men han blev beviljad uppehållstillstånd igår, vi har skickat ut ett papper om detta, men de kommer nog inte fram förrän imorron.
Jag blir chockad och stum. Är de sant?
- Åh, vad sa du?! Är de klart?! Får han komma?! Men herregud! Det här är dom bästa nyheterna någonsin! tack tack tack!
Handläggaren informerar om att Glenn måste vänta några veckor på ett slags Id-kort som han måste ha med sej när han reser hit. Men vad är några veckor jämfört med ett helt liv?

Efter samtalet är jag eld och lågor. Jag måste prata med Glenn på studs!
Naturligtvis jäklas mottagningen. Det går konstiga signaler, sen kommer en tant och pratar på spanska, och jag fattar inte ett dugg. Jag provar ringa tusen gånger, utan framgång.
Några timmar senare får jag tag på Glenn och berättar. Jag har aldrig hört någon bli så glad i hela mitt liv! Älskade älskade Glenn, som alltid blir så uppriktigt och hjärtligt glad för det minsta i livet, men nu hörs det att han nästan exploderar av lycka!

Nästa braiga sak är att Emelie är hemma i några veckor från Göteborg. God bless!
Ett liv utan mina bästisar är tammetusan inget bra liv alls.

En till bra sak är att jag minskat i vikt, 17 kilo hittills, men har massor kvar.
Något som är dåligt med detta är att jag har ingen matlust. Är aldrig sugen på att äta, varken sött, surt eller salt. Måste liksom tvinga mej själv att äta för att mjölkproduktionen ska hållas igång. Har hört att man ska va så himla hungrig då man ammar, men de verkar inte stämma in på mej iaf :S
Jag har ersättning hemma till Vicente, som BVCsköterskan har sag att jag ska ge honom, eftersom han inte ökar i vikt "som han borde", vilket sätter massor med press på den stackars hormonella, flänniga nyblivna mamman.
Borde egentligen fokusera på att han faktiskt går upp i vikt, kanske inte massor, men han går ju inte ner, och han är pigg och frisk.

Snart kommer verkligen min Glenn. Nu är de inte flera månader, utan bara ett par veckor kvar, innan jag får vara med honom varje dag till jag dör. Glenn är och kommer att vara den bästa pappin i universum.

Nu ska jag skärpa mej, sluta tycka synd om mej själv och inse hur lyckligt lottad jag är som har en fin familj med 5 syskon som jag älskar så otrolig mycke, en mamma, en pappa, en extrapappa och syskonbarn. Jag har Glenn och vi har en frisk, underbar, fantastisk son.

HOJ!

Bättre sent än aldrig! Lillen är redan mer än 2 veckor gammal, och massor av dessa dagar har vi slösat bort på en massa jobbig sjukvård. Ska försöka skriva ner hela storyn med inte alltför många snuskiga förlossningsdetaljer. Here we go!

Jag och mamma kommer till akademiska den 25e januari och jag blir undersökt av läkaren Eva, som konstaterar att min kropp är redo för förlossningen. Sweet. Men vi får lugna oss till dagen efter, för att dom har mycke att göra på förlossningsavdelningen osv.
Jag och mamma får ett rum på bb och sover där, i dom oskönaste sängarna som finns(har klagat och skrivit mer detaljrikt om detta i föregående inlägg).
Den 26e klockan 08.00 far vi ner till förlossningen och möts av en barnmorska som skrattar nervöst helatiden och en undersköterska som verkar ganska anonym, minns dock att undersköterskan va söt och lite playboymansion-aktig på nåt vis.

Den nervösa barnmorskan(kan hon ha hetat Maria? Äsch, vi kallar henne så iaf) ska sätta fast en elektrod på bebbens huvud, och i samma veva så spräcker hon hinnorna, två flugor i en smäll!
Hon lyckas med detta, vatten rinner all over. Kändes som att jag låg och kissade ner mej typ 1 timma i sträck. Nasty. Elektroden lyckas släppa 2 ggr och nervösa Maria måste hämta en mer erfaren barnmorska som fixar allting. Maria är inte bara lite småklantig och nervös, hon har absolut ingen humor heller. Både jag och mamma skojar och busar lite med henne för att lätta på stämningen, men vi möts av en iskall Maria som inte förstår nånting. Typ som när mamma skojade om att kaffet i automaterna på sjukhuset är så svagt när Maria ska hämta en kopp till henne.
Mamma: Då får du fixa starkt och gott kaffe, hehe.
Maria: Ja, alltså, jag kan inte rå för att kaffet är svagt, det finns inget jag kan göra åt det!
Rolig tjej.

Här nånstans börjar mina värkar(ca 10.00) som inte är alltför farliga. Jag får varma kuddar som smärtlindring och jag kan fortfarande bete mej någorlunda normalt.
Dessa pågår till ungefär klockan 15.00, då ett annat skift börjar. Barnmorksan Helen och undersköterskan Caroline. Båda två är jättegulliga. Ungefär nu början jag bli lite gnällig. Den varma kudden är inte så jävla varm och skön längre, utan jag befaller mamma att öppna fönstret, för jag höll på att svettas ihjäl. Jag får en kall blöt handduk att badda pannan med och jag får också lustgas. Vilken trevlig uppfinning! Som att vara på fyllan, men helt tillåtet.  Fick lite såna känslor då man bara har lust att sluddra fram: Faan va jag tycker ni är bra, ni tjejer! Jag älskar er! Men de gjorde jag inte, tack gode Gud.

Lustgasen slutar vara kul efter ett tag. De gör ont! Förstår nu vad folk menar när dom har sagt: Tänk dej din värsta mensvärk och gångra sedan den med tusen!
Jag gnäller för barnmorskan att jag minsann vill ha epidural. Helen ger mej lite snabb info, typ att en narkosläkare ger epiduralen, han sätter den i ryggen, man blir bedövad från the waist down osv osv.
Väntandet på läkaren känns som flera flera timmar. Tillslut kommer en läkare in och hälsar glatt och han har med sej en sidekick, båda två är jättesnygga, förstås. Där ligger jag naken, svettig, ful och grinig.
Helen gullar med mej och säger: Men ser du Moa! Vad fort läkaren kom!
Fort? Jaså.

Läkaren ber mej ligga på sidan och kuta med ryggen som ett katt.
- Lite till! Lägg armen där! Nu måste du skjuta ut ryggen igen! Flytta axeln en liten bit innåt! Andas! Du måste komma ihåg att andas! Säg till när du får en värk! Andas!
Befallningarna haglade i förlossningssalen. Och jag tycker bara synd om mej själv.
Mitt i allt går läkaren och en annan kommer in(även denna är väldigt snygg).
Han hälsar lika glatt som den förra och förklarar att den förra killen va tvungen att gå för han skulle hämta på dagis. Befallningarna börjar om igen. Gör så Moa! Flytta dit! Säg till då du får en värk! Stå på huvudet! Gå ner i spagat! Heja Moa!
Det där "Säg till då du får en värk" blev så inpräntat i huvudet att jag fortsatte tala om för läkaren när jag fick en värk, trots att han va klar med att lägga bedövningen för längesen.
Helen upplyste mej om att jag inte behövde säga till om värkarna längre, efter att jag hade sag till typ 10 gånger i onödan. Dom kanske trodde att jag skulle fatta själv tillslut. Men icke!
Läkaren petade med en spritad tuss på olika ställen på mina ben och frågade hur de kändes, sen kunde han konstatera att bedövningen funkade.
Och jäklar så skönt. No more tears, för tillfället iaf.

Här blir mitt minne lite grumligt. Jag vet iaf att jag börjar känna av krystvärkar(världens största och jobbigaste tryck neeeråt!) efter ett tag och Helen och Caroline blir utbytta till barnmorskan Maria(en annan Maria) och undersköterskan Susanne. Dom undersöker mej och säger att jag är öppen si och så många centimetrar, tiden går, krystvärkarna blir alltmer jävliga och Vicente vägrar rotera neråt som han ska.
Fan vad tiden gick sakta, även fast jag inte alls hade nån koll på vad klockan va.
Jag får prova olika förlossningsställningar medan vi väntar på att Herrn ska åka ner, men de är han inte alls inställd på.
Jag går på toa och kan inte kissa, hade antagligen inte lyckats även fast någon hade lockat med 10 miljoner kronor(tur att de inte va så påriktigt!). Och jag som hade oroat mej inför att få kateter om jag skulle bli snittat! Hah! Istället blir jag tappad på kiss typ 4 ggr. Sweet.

När jag har legat och plågats med krystvärkar i hundra år så blir jag mer gnällig än någonsin. Säkert otrevlig också. Barnmorskan Maria ser lite bekymrad ut, för nu har de verkligen tagit massor av tid. Hon hämtar stålkvinnan: Fatema från Iran!
Fatema är inte bara stålkvinna, hon är även födsloHitler.
Medan jag ligger och tycker synd om mej själv och skriker: Hjääälp! Nu får ni fan snitta mej eller ta sugklockan!
Så säger Fatema: Sluta skrika! Du ska inte skrika!
Jag blir livrädd för denna lilla mörka kvinna, ca 1.50 lång, och jag håller käften för första gången på säkert flera timmar. Fatema tvingar mej upp ur sängen, jag får luta med överkroppen mot sängen och gunga av och an med underkroppen och sedan sätta mej på huk vid varje värk. Måste citera Fatema: Ta i som om du skulle bajsa! de gör inget om du bajsar, gör de bara!
Vi håller på så ett ganska bra tag, sen får jag lägga mej i sängen igen. Vid det här laget är jag så slut och less så jag lipar. De riktiga krystarbetet påbörjar, äntligen.
Fatema håller i min vänstra fot och säger: Tryck ifrån med benet! Gör de! Ta i!!!!
Och jag gör de, jag tar i som fan, till jag tror att mina ögon ska hoppa ut ur skallen.
Mamma står på sidan, Fatema och Maria och en läkare står och håller i mina ben.
Tillslut kommer de ut en varm och slemmig liten sak som dom lägger upp på min bröstkorg. Jag ser bråcket lite tvärt, men de ser inte så farligt ut. Stor som en kiwi ungefär.
Det lilla barnet skriker och jag har nog aldrig varit så lättad i hela mitt liv. Så jävla skönt att slippa värkar, svettas, gråta och skrika.


Klockan 02.28 den 27/1-2012 har världens finaste pojke fötts, 52 cm lång och 3750gram.
Mormor Barbro klipper navelsträngen och följer med då dom väger, mäter, lägger om bråcket med kompresser och bandage, undersöker osv. Det är en frisk liten pojke. Jag blir sydd, går och duschar och lägger mej sen i en annan säng och vilar.
Jag och mamma får in fika på rummet, jättegoda mackor och bubbel i fina glas, men jag är inte alls hungrig. Jag ringer Glenn som är världens gladaste och stoltaste pappa.
Mamma följer med då dom tar lillen till neonatalavdelningen, 95F.
Jag får åka dit liggandes i sängen. På 95F ligger Vicente med öppen mun brevid sin mormor och sover. Så himla söt :)