När jag åker med bussen från stan till skehamn, så håller jag på att somna. Jag sitter och stirrar rakt fram och glömmer att trycka på STOP-knappen. Kuk.

Jag går fram till chaffisen och ba: Ursäkta, jag sitter och sover. Är det nåt stopp här framme snart?
Han ba: Jodå! Inga problem, jag stannar snart igen. Du kanske är lite krasslig sen gårdagen? Inte konstigt att man somnar på bussen då.. Men life is a bitch and then you marry one.. Tro mej, jag är 50 år. Jag vet.

Vilket charmtroll. Jag va tvungen att le. Jag tror jag charmade honom tillbaka med mina bakfulla ögon och mitt leende. Han va rolig! Och han hade även en sån där alkis-stockholmsdialekt. Du vet, som typ Kenta i "Dom kallar oss mods".

Nu när jag skulle hem hundra timmar senare så va de han som körde. Två ggr på en dag! Vad är oddsen?
Moa: Men hej igen!
Chaffisen: Men tjena! Ja, jag får som intrycket av att dom i den här stan inte snackar så mycke. Jag är absolut inte blyg. Är du blyg?
Moa: Nej, absolut inte.
Chaffisen: Nää, de är bra!
Moa: Hääärligt.

Senare vid bibblan så tvärbyter bilen framför fil. Chaffisen verkar trafikarg och ropar: Men förbannat!!!

Visst är de väl härligt med folk som vågar uttrycka sej ordentligt?
Hoppas jag får åka med han igen.
Han borde få ett pris. Så mkt gillar jag honom :)