Hej bloggen!

Hur mår du? Jag mår bra.

 

Som sagt, jag har ett nytt extraknäck. Städa hotellrum! Ett helt ok jobb.

Arbetskompisarna är jättetrevliga och själva jobbet är rätt stressigt, men härligt. När man kommer hem är man inte söndersliten i hjärnan, utan i kroppen istället, vilket, enligt mej, är en mycket bättre typ av utmattning, än att känna sej tom i huvudet. Eftersom jag aldrig haft problem med värk i kroppen så passar de ju utmärkt.

 

Naturligtvis har jag hunnit göra bort mej. Vad annars?

Sist när jag jobbade skulle jag spela cool och världsvan genom att bjuda mej själv på en kopp kaffe från kaffemaskinen. Liksom: "Yes, jag jobbar här, jag får ta kaffe från maskinen och sitta och chilla, precis som alla andra som är anställda! Jag frågra inte om lov som nån annan jävla praktikant..hehe.."

Känner du igen den känslan?

 

Jag tar en en kopp från hyllan i personalrummet, ställer den lite nonchalant i kaffemaskinen, trycker på en knapp där det står tydligt KAFFE och frågar en av arbetskamraterna "Huuuuur är läget?"" lite klämkäckt.

Varpå hon ropar: "Nej nej nej!" Hon stirrar förskräckt på min kaffekopp som fylls om och om igen av svart kaffe och svämmar över tusentals gånger. Jag har alltså tryckt på fel knapp. Inte en-kopp kaffe-knappen, utan en-hel-jävla-1,5liters-kanna-knappen. Bra Moa. Där sjönk du i allas ögon.

Min puls går upp i skyhöga slag. Mina kinder blir röda. Jag vill självdö.

Vad gör man? Jag stod kvar och tittade skamset på kaffet som forsar, medan alla andra trängs runt mej i köket och ska värma sina lunchlådor. Kändes som flera timmar innan kaffemaskinen  hade pumpat ut allt.

Upprepade vid ett flertal tillfällen: "Hehe, de där gör jag aldrig om.. Hehe.." för att liksom släta över händelsen. Och nej, jag kände mej inte alls så cool och anställd som jag hade gjort några minuter innan. Jag hade sjunkit ner till praktikant-nivå. Hej, jag går i nian.

Händelse nummer två är att jag blev skickad ner i källargaraget för att tvätta ur och fylla på en hink med vatten som gästerna kan använda till att tvätta sina bilrutor. Piece of cake!

Jag rengjorde hinken med omsorg och hängde sedan fast den på kranen för att fylla på med vatten.

När jag stängde av kranen föll hinken till marken och dunsade mot mitt smalben=allt vatten rann ut och blötte ner hela mitt vänstra ben, från låret ner till socken. Tur jag hade foppatofflor iaf.

När jag kom upp igen till dom andra frågade en tjej: "Gick de bra? De va väl inte så svårt."

"Nänänä" svarade jag och vickade på mina dyngsura tår.

 

Vicente är inne på en miljonte inskolningsveckan på dagis. Först fick han magsjuka, sen fick han de igen och nu i veckan har dom varit underbemannade på dagis, så vi har bara varit där igår och idag. Förhoppningsvis går nästa vecka galant, så han har blivit inskolad på riktigt. Det verkar inte vara några problem, han har jättekul på dagis. Tittar på dom andra barnen, provar olika leksaker och utforskar alla rum. Han är så söt.