Jag älskar Glenn så mycket. Ibland känner jag mej nykär och superförälskad och ibland känns han bara(inte så bara heller) som en mycket fin och värdefull vän som jag bor med.

 

Igår köpte jag tapeter. Sovrummet har varit alldeles för vitt, alldeles för länge.

Sängen var ful coh brun förut, den målades vit för några veckor sedan och det mörklila överkastet vi har haft tillhör egentligen min mamma. Jag investerad även i ett vitt överkast. Glenn har jobbat som ett djur i värmen för att glädja mej med en ny fondvägg.

 

Tog mej i kragen nyss och for till polisen för att skaffa ett nytt id-kort. Vill ju inte vara sämre än Glenn och är less på att ljuga för personalen på Systembolaget.

"Jomen, jag har skaffat ett nytt, jag får det nya leget snart." Genomskådad!

Tur att jag inte är där så ofta.

 

Eftersom mitt gamla gått ut för över ett år sedan och mitt pass gick ut i Maj, så var mamma tvungen att följa med och legitimera mej. Vi satte oss och väntade. Det var två personal som jobbade. En kvinna 50+ och en ung, jättesnygg karl med biffiga armar och raka tänder. Jag bad till Gud att få den gamla kvinnan.

Jag hade nummer 505. Snygg-killen tog just emot nummer 504. "Yes! Jag kommer att få kvinnan!" tänkte jag.

Men kvinnan segade och babblade med kunden som skulle skaffa pass. Vilken mardröm. Kunde hon inte skynda sej lite, och kan inte snygg-killen sega sej?

 

"505!" Sa killen.

Jag hasade mej fram.

"Hej, jag behöver ett nytt id-kort Jag har papper med mej också där det står att jag bytt efternamn." Pjuuh! Hoppas han fattade att jag va nygift så han inte skulle inbilla sej att jag blev kär i honom. Nä, de skulle jag aldrig bli.. En lång, stilig, supertrevlig och glad poliskonstapel. Nej nej..

Först tog han en bild av mej, då såg jag ut ungefär såhär:

 

Jag och Glenn smet iväg till Umeå, bara för att få vara med varandra utan att behöva tänka på annat. Han behövde ändå skaffa ett svenskt id-kort, som dom inte kan fixa i Skellefteå, så vi slog 2 flugor i en smäll.

 

Mamma kom och hämtade Vicente, med alla sina tillbehör. Filten, välingen, tandborste osv osv. Sen skjutsade hon oss till busstationen. Vi klev på bussen som åkte 10.15 och den skulle vara framme i Umeå strax efter 12.

När det var ca 1 mil kvar till Umeåstan, så stod bussen stilla. Folk började resa sej upp ur sätena, gick av och an, gick ner till busschauffören, gnälla, ringa runt.

"Jag blir nog sen till mötet.."

"Hej, det är jag. Jag kommer inte att hinna med bussen jag skulle ta från Umeå.."

"Kan jag få boka in en annan tid?"

 

Stackars folk. Vi stod stilla en timme. Eller ja, helt stilla va de inte. Vi åkte ju ca 5 meter/20 minuter. Roligare har man haft. När bussen började rulla såg vi att det var vägarbete på G. Trafikstockningen var total. Hela rondellen stod stilla och alla vägar som anslöt till rondellen likaså.

 

Tillslut kom vi fram! Jag var hungrig och kissnödig. Glenn gick in på skatteverket och blev fotograferad, fixade papper och fick beskedet att dom ska skicka id-kortet till Skellefteå när det är klart och sen kan han hämta ut de på skatteverket här.

 

Klockan var strax efter 13.00. Magen skrek och min kissblåsa också. Vi kunde inte checka in på hotellet förrän klockan 15.00.´Vi cruisade omkring i stan och försökte hitta nånstans att äta. Jag började känna mej som Drottningen af Lågt Blodsocker. Jag var irriterad och lättstött. Jag tog kommandot över situationen.

"Glenn, vad vill du äta?"

"Jag vet inte.. Du får bestämma vars vi ska äta."

"Okej, där finns de indiskt. Vi går dit."
"Nää, de vill jag inte ha."

"Okej, pizza där borta då?"

"Neej, inte pizza."

"Kinamat?"

"Nej."

"Men vad vill du ha då?" Säger jag irriterat. Varpå Glenn svarar med sammetslen röst:

"Men de spelar ju ingen roll för mej, du får bestämma sa jag ju."

"?"

 

Tillslut kom vi till en uteservering i centrum. Glenn åt cesarsallad och jag åt bakad potatis med getostcreme och honung, ruccola och valnötter. Fy fan så god.

Efteråt tog vi kaffe. Vid bordet brevid oss satt en lång blondin och drack en drink, med en liten mexikan och dom pratade engelska. Stämningen var ytterst flirtig. Gulligt, tyckte jag.

Tjejen var nog lite berusad. Hon skrattade högt åt nästan allt han sa. Man såg på honom att han kände sej som en alfahanne, trots sina 150 cm. Tillslut reser hon sej upp och säger lite slöddrigt:

"I'll be back soon, you just wait here, ok?"

Sen går hon. Mexikanen sitter kvar och myser. Kan tänka mej att han satt och tänkte: "Snart kommer hon tillbaka, då lägger jag in stöten."

Han väntade och väntade. Hans självsäkerhet som lyste kring honom som en aura förut, försvann allt eftersom minuterna gick. Jag iakttog på håll. När vi druckit kaffet och betalat satt han fortfarande och väntade. Han gick iväg 5 minuter och kom tillbaka igen och satte sej vid ett annat bord. Stackars kille. Hoppas hon kom tillbaka. Hoppas dom blev kära och gifter sej. Kanske jag blir bjuden på bröllopet?!

 

Vi gick omkring på stan. Jag köpte presenter till folk, duschdraperi och kakeldekor, till vårat superfula badrum hemma. Det sägs ju att man inte kan polera bajs, men man kan ju alltid försöka. Fulare kan badrummet inte bli iallafall.

Sen checkade vi in på hotellet. Jag sprättade en cider och vi såg tv i den sköna hotellsängen. Vi myste och pratade. Riktigt härligt att bara få vara tillsammans, utan att göra något speciellt.

Sen gick vi på bio. Vi såg After Earth. En bra film. Den får 3,5(starka) stjärnor av 5 möjliga.

 

Sen gick vi tillbaka till hotellet. Vi hade fått checkar på 50:- var att använda i restaurangen/baren, så vi satte oss i en soffa vid baren och jag tog ett glas rött vin och Glenn tog en öl. Sen blev vi sugna på att gå ut och träffa Umeåbor. Inte det lättaste en måndagkväll, I tell you. Allt va stängt, så vi gick en promenad längst med älven istället.