Kan konstatera att jag har den perfekta läkaren.
Som lovat, hade hon kryssat i att vi ville veta könet på babyn på fostervattensprovet.
Vi hade ju sett den lilla snoppen på bild, men de kan ju vara lätt att misstolka när allt är så litet. Hehe..
Fick sms idag från henne iaf där de stod såhär:

Äntligen ringde universums bästa läkare upp mej och sa att svaret från snabbodlingen har kommit. Med 99,6% säkerhet så har lillpojken inga kromosomavvikelser.
Vi bokade en ny tid för ultraljud, så hon skulle få titta på hjärtat. Direkt blir man nojjig och tänker: "Vaddå? Tror hon att de kan vara fel på hjärtat eller?!" Men universums bästa läkare kan inte bara allt en läkare kan, hon kan även läsa tankar och sa: "Jag misstänker inga fel, allt ser ju jättebra ut, det är bara det att jag skulle vilja titta på hjärtat när barnet har blivit lite större, det var lite för tidigt sist när du var här."
Den 12e spetember ska jag(vi) tillbaka till Umeå. Då är odlingen på provet fullständigt och jag kommer att få veta resultatet "påriktigt". Men 99,6% är så gott som done and done ändå. Jag kommer att få hem ett papper på att testet är gjort, resultatet och även får vi veta med 100% att det är en pojke. Fast de vet vi ju typ redan ändå, men ändå kul :)

Det känns som jag har vunnit det bästa priset man kan vinna. Screw Nobelpriset, Oscar och allt vad de nu kan tänkas heta. Jag har vunnit en liten människa som till på köpet kommer att se ut som Glenn.

Då kommer beskedet.
Bra eller dåligt?
Mitt hjärta hoppar snart ur bröstkorgen för att jag är så himla rädd och nervös.

Har tagit ut mitt fuskhår efter att det suttit som sten en hel sommar. Jag blir alltid lika besviken på mitt eget hår när jag har befriat de från löshåret. Men vad göra? Sitter just nu med färg i håret dessutom och hoppas på att de ska kännas tjockare efter en rejäl färgning.

Nu har jag skrivit på kontraktet som säger att jag skall flytta den första oktober.
Det kommer att bli långt till jobbet(har säkert gnällt om de förut) men så trevligt det kommer att bli att få en fräsch lägenhet. Jag trivs otroligt bra i den jag har, men som sagt, den är lite väl opraktisk och gammaldags.

Jag vill tacka alla som har stöttat mej på senaste tiden angående bebisen. Känns skönt att veta att ni finns där för mej och att ni hejjar på oss, och att de finns som har varit i samma situation, som de har gått bra för.
Jag är jättenervös inför provsvaret. Det kan komma imorgon eller på tisdag.

Ides inte skriva något igår om hur de gick i Umeå. Jag va så trött i hela kroppen och hjärnan att jag inte kunde tänka klart. Nu har jag fått en god natts sömn och rensat tankarna lite grann iaf :)

Jag, Cia och hennes lilla Leo kom till Umeå vid 10-tiden, och det tog kanske 10 minuter innan vi hade hittat rätt. NUS är ju typ ett helt otroligt stort sjukhus, med ändlösa korridorer, allt ser ganska likadant ut, låsta dörrar, konstiga namn på skyltarna(tänkt er att vi skulle hitta en korridor som hette Qa, bara en sån sak..) vi följde Qa och frågade efter vägen till mödravårdspecialisten. Till och med dom som jobbade där va lite tveksamma var man skulle gå. Men sen hittade vi, slog oss ner och väntade. Tick tack. Jag va kissnödig som tusan, och på dörren till toan stod det: "Ska du göra ultraljud och är under 20 veckor gången? Kissa inte före"

Jaha, bara att försöka hålla sej.
Att vara kissnödig, nervös och gravid är inget jag rekomenderar. Speciellt inte när man sitter i ett väntrum och inte kan tänka på annat än: "Guuud vad jag behöver kissa!" och "Hur ska detta gå?!"

Det kom 2 kvinnliga läkare som följde mej till undersökningsrummet. Nu skulle dödsdomen komma, tänkte jag.
Cia och Leo intog Pappa-stolen brevid britsen och läkarna gjorde ultraljudet. Först den ena och sen den andra.
Dom mätte, räknade fingrar, titta om bebben hade gomspalt, tittade på ryggraden, hjärnan, formen på huvudet och naturligtvis på bråcket.
(någonstans här fick jag gå och kissa)

Läkarna fick en att känna sej trygg. Jag va inte rädd längre. Dom sa att allt såg fint ut, det var bra att innehållet i magen inte låg och flöt utanför kroppen, utan det ligger liksom samlat i en hinna på magen, alldeles vid navelsträngen. Babyns mage va drygt 3 cm i längd och bråcket ca 1 cm.

Även fast allt ser bra ut, så frågade dom om jag ville göra ett fostervattensprov. Det ville jag. Man ska inte ropa Hej förrän man är över bäcken, tänkte jag. Dom spritade min mage, la dit gröna dukar, och stoppade in en nål som va minst hundra meter lång. Jag blundade hela tiden. Cia, som älskar allt som är äckligt, njöt i fulla drag när dom drog upp fostervatten i nålen. Läkaren försäkrade mej om att det fanns massor av fostervatten kvar och att bebben inte kommer att märka någon skillnad.

Provsvaret kommer senast på tisdag. Det känns otroligt härligt att ha fått detta gjort. En stor tung blyklump har lyfts från mitt bröst. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mej så hjälplös och rädd tidigare. Det är klart, det är en jobbig väntan, men allt känns bättre ändå. Läkarna var så professionella, trevliga, jordnära och underbara. Dom sa att chansen att det finns någon kromosomavvikelse inte är så stor, men att det är ändå är bra att vi kollar.

Hur som helst är det en välmående baby. Den rör sej konstant. Det sparkar med sina små ben (jag såg tydligt dom små fötterna) den vrider och vänder sej och verkar bara ha de otroligt bra. Ibland rörde bebben sej så mycke att det blev svårt för läkarna att utföra ultraljudet. Pigg som tusan alltså.
Vi va även 3 stycken som va överens om att det är en pojke. Vi såg en liten liten snopp :)
Men läkaren skulle ändå kryssa i att vi ville veta könet på labb-papperet, så vet vi med 100% säkerhet sen. Lite skillnad på läkare i Umeå och Skellefteå, må jag säga.

Om det nu skulle vara så, att barnet kommer att klara sej, så måste jag bli förlöst i Uppsala. Kanske inte det roligaste man kan tänka sej, men det känns som jag struntar i vilket, så länge lillpojken mår bra.
Antingen sätter dom igång mej, eller så blir jag snittad.
Om det blir så att det inte finns några kromosomfel, så lovar jag här och nu världen att jag ska försöka i det längsta, att inte gnälla över småsaker.

Käre Gode Gud, gör så att jag och Glenn får en välmående liten pojke, Amen.

Klockan är 03.28
Jag kan inte somna om. Hela kroppen gör ont, det trycker i bröstet och jag vet inte vad jag ska göra av mej själv.
Om ca 3,5 timma ska jag börja göra mej klar och sen få hämtning till Umeå.

Av allt detta nu kan vara, så verkar väl gastroschisis det bästa av det värsta. Pest eller kolera? Jag kan ta både och så kanske detta blir överstökat.

Jag har fått en lägenhet på anderstorp som jag ska flytta in i 1:a oktober. Det är en trea. Vi får väl se efter imorron om jag behöver det lilla rummet eller inte, annars får de väl vara datarum eller nåt.

Har fått tid i Umeå imorron på specialistmödravården klockan 10.00
Där ska jag träffa nån läkare som är specialiserad på ultraljud.

Vissa sekunder är jag inställd på de värsta, och ibland lyckas jag intala mej att de säkert inte är någon fara.
Glenn är livrädd och orolig. Vi är maktlösa båda två, men visst hade vi väl åtminstonde fått vara maktlösa tillsammans?

Cia kom och hämtade mej hemma, sen for vi till lassa där vi skulle träffa en kvinna som skulle utföra ultraljud på mej. Jag hade gått och nojjat hela dagen att nåt skulle vara fel. Kanske hjärtat inte slår på babyn? Osv

Ibland stämmer magkänslan. Något är fel.
Bebben har en utbuktning på magen, som ser ut som ett bukväggsbråck(hette de så?)
Först fick jag en tid hos en läkare(imorron), sen ringde barnmorskan upp och sa att en läkare hade tittat på bilderna och jag behöver inte komma imorron, utan jag måste till Umeå för att träffa specialister och typ ta prover och skit. Jaha, när ska jag dit då? Så kul.
Jag och Glenn är tusentals mil ifrån varandra och våran baby är inte som alla andra babysar.
Något ännu trevligare som verkligen förgyller vår dag är ju att bråcket tydligen ofta har samband med kromosomavvikelser.

Just nu vet jag inte vad jag ska göra med mej själv faktiskt.
Kötta upp handlederna och hoppas på de bästa, eller bita ihop och vara så in i helvete tålmodig och bara acceptera att jag kanske har mest otur i hela universum?

Idag har jag jobbat delad tur, dvs 7-12 och sedan 16-21
Dagen har kännts ganska lång, eftersom jag lidit av huvudvärk hela jävla dagen. Men jag rådde bot på den med 2 alvedon och en kopp kaffe.

Efter jobbet for jag hem och raggarduschade, tog på mej rena kläder och gick fort som bara den hem till Evelina.
Jag blev inte långvarig där innan folk ville gå ut. Anna-panna bjöd mej på inträdet, vi gick in och tog oss en svängom på dansgolvet. De va kul att gå ut och se folk, men helst av allt hade jag velat se Glenn. Ikväll saknar jag honom så himla mycke.
Jag saknar hur glad han alltid blev när jag hade en dag ledigt från jobbet tex.
Hur han började hoppa och skutta av glädje. De är min Glenn de :)
Men imorron är de ingen Glenn hemma som kommer att dränka mej med sin glädje över att jag är ledig.
Jag får helt enkelt take it as a man.. Dvs städa och diska i min ensamhet och vika ren tvätt och lägga in i min kaosartade garderob. Utan några ledsna miner.

Efter ett par timmar ute på allstar så gjorde sej den långa arbetsdagen påmind. Mina fötter gör ont, jag är trött och har liksom ingen sån cool gnista man ska ha om man ska orka vara ute bland fulla folk.
När jag kan dricka igen, då jävlar ska jag också ha den coola fyllegnistan och dansa galet och jucka på mina kompisar och sånt.

Nu blir de till att vila fötterna. God natt och HOJ!

ps.stödstrumpor snart?

Ja, för fasiken.
Har ju glömt berätta de viktigaste(som ni säkert har fattat i mina förra inlägg) Att jag och Glenn ska få en baby i Januari. Känns viktigt att berätta, för jag vill ju inte att nån ska se mej på stan och ba: Den där Moa har verkligen gått upp i vikt..

Den 24e augusti ska jag på ultraljud och eftersom den blivande och mycket lycklige fadern inte kan närvara, så har storasyster Cia fått äran. Förhoppingsvis kommer vi att få veta om de är en liten kille eller tjej som ligger och växer i min mage.

Eftersom varken jag eller Glenn eller någon annan vet när han kommer tillbaka(ja, möjligtvis Gud kanske vet) så får vi väl se om han hinner hit till förlossingen eller inte.
En del som jag har pratat med har spärrat upp ögonen och liksom i panik halvskrikigt: Men Guuuuuud! Så trååkigt! Tänk om han inte hinner hiiit?! Vad ska ni göra dååååå???!

Ja, inte fan vet jag. Men nåt jag vet är iaf att jag inte kommer att dö för att jag kommer att måsta ligga och krysta utan att Glenn står vid min sida. Naturliugtvis hade de varit det ultimata, men livet blir inte alltid som man vill och de har jag accepterat. Så, enough with the: "Men Guuuuuud!!!!" och tycka-synd-om-panik.
Det hjälper mej inte ett dugg att bli stressad, klappad på huvudet eller liknande.
Jag har inte cancer, utan vi ska få ett barn :)

Med utökning i familjen krävs utökning av rum.
Står på kö i skebo. Har andraplats på 2 lägenheter på mitt älskade a-torp och femteplats på 2 andra. Nån borde man ju få??!
Hade en 3a på G på älvsbacka, men de visade sej att hyresvärden inte ville hyra ut till någon som ska få en liten unge som ska ligga och skrika mitt i nätterna. Haha!
Jag älskar min nuvarande lägenhet. Jag älskar tapeterna, den turkosa färgen i sovrummet (som jag målade dit i panik eftersom de va orange när jag flyttade in)

Sitter och försöker räkna ut min framtida ekonomi på försäkringskassans hemsida. Inte lätt. Jag fattar ju ingenting!
Det stod ifyllt redan i en ruta hur mycke jag tjänar, men hur fasiken vet dom de?! Är Försäkringskassan typ Big brother?

Kommer jag att ha råd att flytta? Kommer jag att ha råd med alla saker jag behöver till Knodden? Hur länge ska jag jobba? Kommer jag att kunna ta mej till jobbet när jag har flyttat? Osv osv.
Självklart kommer jag att ha råd och klara mej, de är bara de att framtiden ser så oviss ut. Hur kommer de att gå med de ena och de andra? Bla bla, blir less på mej själv.


Snart ska jag gå tillbaka till jobbet. Känns tungt. Har börjat hata att jobba delad tur. Imorron är jag ledig och ska sova som en stock.

HOJ!

Hej hallå Bloggen.
Glenn åkt tillbaka till Chile och jag har ingen blekaste aning om när han kommer hem igen.
Nu har jag varit utan honom i ca 28 timmar, och jag inbillar mej att inget än detta skulle kunna vara värre.

Sörjandet och flännandet kom redan 2-3 dagar innan han åkte.
Jag började grina vid blotta tanken, vilket gjorde att Glenn hakade på. Och så fortsatte det, i princip varje gång han kramade mej eller sa nåt gulligt så blev jag ledsen, när jag istället borde ha blivit glad.
Jag snyftade och snörvlade, Glenns tårar rann ner på mej och blandades med mina, vilket skapade en sån där otroligt plaskvåt yta på min kind och kladdade ihop med mitt billiga solpuder.

Glenn packade sina väskor kvällen före och lämnade några av sina skor och sina kläder här. Nu står dom och väntar på honom i garderoben.
Hoppas jag inte blir en sån där som vägrar byta i sängen på ett år för att jag tror mej känna hans lukt i lakanet.
Bäst jag renbäddar direkt efter att jag har skrivit klart det här inlägget.

Iaf, så åkte jag och Glenn buss till Lövånger för att vi skulle bli skjutsade av Cia i mammas bil till Umeå flygplats.
Min telefon ringer när vi nästan är framme i Lövånger, Cias bil har gått sönder i Övre Bäck. Kul.
När jag och Glenn kommer fram till Lövånger står mamma inne på sin lilla loppis.
Jag får vikariera för mamma medan hon hämtar Cia. Stress stress. Hjärtat bankade. Tänk om dom inte skulle hinna fram?! Så att flyget från Umeå skulle hinna fara!!! Det hade ju iofs varit ganska trevligt för min del, så Glenn hade varit kvar längre, men konsekvenserna hade väl inte varit lika roliga. Typ att boka en ny resa och undvika bråk med myndigheterna.

Som tur va hann Cia till Lövånger, vi tryckte i oss lite lunch och åkte iväg på E4an.
Vägen till flygplatsen kanske va den mest dåligt skyltade väg jag har varit med om.
Vi svängde in på OKQ8 och frågade efter vägen. Vi körde och skyltarna med ett flygplan på lyste med sin frånvaro. Stress stress. Skall vi hitta?! Dom höll ju naturligtvis på att bygga om hela vägen fram till flygplatsen också, men tro det eller ej, vi hann fram.

Väl inne på flygplatsen satt vi och väntade. Det kändes som att bli knivhuggen i hjärtat för varje sekund som gick.
16.15 skulle Glenn måsta stå vid gaten. Tick tack.
En flicka med långt tjock blont hår sprang fram och tillbaka.
Hon stannade av framför mej och sa:
- Jag tränar inför Lidingö-loppet, det ska vara i höst! Med stockholms-dialekt.
Jag svarade väl nåt i stil med att hon va snabb och superduktig eller nåt, sådär som man brukar uppmuntra barn.
Flickan sprang i väg och kom tillbaka och stannade igen och flåsade:
- Jag har sminkat mej!
Jag tittade lite närmare på henne och såg att hon antagligen hade varit alldeles grön/blå i ansiktet, men nån irriterad förälder hade tvättat bort det värsta.
- Oj, vad snyggt, du är ju grön på näsan, sa jag.
- Och du har fina såna här håriga, sa flickebarnet och strök mej på ena ögonbrynet.
Om ett Lidingö-barn säger att man har snygga ögonbryn, så måste de väl vara sant, tänker jag.

Sen va Glenn tvungen att gå till gaten. Vi kramades, vi grinade båda två och vinkade.
Jag grinade hela vägen till Lövånger, har sovit som en kratta i natt och är bara fylld med saknad och tycker ganska synd om mej själv.
Glenn är iaf i Santiago nu och allt hade gått bra.
Snaaart kommer han tillbaka igen och då stannar han ju påriktigt, resten av livet.

HOJ!