Sitter här i mitt kök, med spotify och bloggen som sällskap. Emelie, Jonas och Glenn har gått till grannen på fest. Vicente sover som en liten stock.

 

Här får ni läsa min nyårskrönika. Heter de så?

 

2012 har varit ett superbra år!

2009 träffades jag och Glenn på internet och blev väldigt goda vänner(tur att internetdating inte är tabu längre, annars hade jag dött pinsamhetsdöden.). Hade aldrig trott i hela mitt liv att en karl från Chile skulle resa hela vägen hit för att träffa mej. Tydligen är jag väldigt fantastisk, så 2010 kom min Glenn och vände upp och ner på hela mitt universum. Efter ett par års längtande, turistvisum och svindyra telefonsamtal så flyttade Glenn hit den 26 Mars 2012. Då fick Glenn träffa sin son, Vicente, för första gången. Vicente var då 2 månader gammal. Kan inte ens föreställa mej hur de känns att ha en son som man aldrig träffat på andra sidan jorden. Som Glenn måste ha längtat!

Jag är lyckligt lottad som aldrig har behövt hålla på med att byta jobb, lägenhet, sälja alla mina saker och att flytta hem till mina föräldrar för att ha råd att åka till Glenn. Men det har han gjort, för min och för våran skull.

Glenn är en man med mycke tålamod. När jag är gnällig och tvär blir han aldrig arg. Han är öppen med sina känslor och har aldrig lekt katt och råtta med mina känslor. Han har uppmuntrat mej att sluta äta middag i vardagsrummet och plocka bort smutsiga kläder från golvet. Glenn visar ofta att han älskar mej, precis som jag är. Han vill inte ha nån som är bättre på att laga mat, nån smalare eller nån som rakar benen oftare. Jag får vara Moa, som är impulsiv och har sämsta tålamodet i världens historia. Glenn är min solstråle, kort och gott.

Och det bästa måste vara att han är åtminstinde 50% av Vicente.

 

 

Den största händelsen 2012 är Vicente, född i blod, svett och litervis med tårar. Den 27/1 klockan 02.28 kom han ut i friska sjukhusluften i Uppsala. Alldeles blå och skrynklig med kolsvarta, misstänksamma ögon och en liten boll på magen som Fru Doktor opererade bort. Han är min största källa till lycka, även fast han är sur ibland. Den lilla sovande klumpen har förvandlats till en stor och stark pojke som snart blir 1 år. Han har alltid varit ett sk. snällt barn. Han ger oss sovmorgon till 08 på morgonen, han äter som en häst och han skrattar högt och ljudligt åt allt. När jag tittar på honom känns de som mitt hjärta ska hoppa ut ur bröstkorgen och jag kan fortfarande inte fatta att han är min. Det känns tryggt att vad som än händer, kommer han alltid att vara mitt kött och blod, och även fast han kommer att bli en tjurig 6åring, en tjuvrökand tonåring eller en stor karl med fruga och ungar så kan han inte smita ifrån mej och mitt hjärta kommer fortfarande nästan att hoppa ut ur min bröstkorg när jag ser honom.

 

Nu flög julen förbi som en stressad fågel.

Vi va hemma hos mej på julafton, allså jag, Glenn, Vicente och pappa.

Vi åt julbord och massor av snask. Är redan less på all mat som står i kylen och tittar besviket på mej. Sillburkarna skriker efter att få bli uppätna, VB-pajen tog slut först igår och prinskorvarna äts sakta men säkert upp av Glenn.

 

Vicente blev sjuk på julaftonsnatten. Han hade varit snorig hela dagen, och på eftermiddag vägrade han äta och grinade massor. När pappa åkte hem, så for jag hem till Emelies familj och lämnade en julklapp. Sen när jag kom hem lät Vicente jättehes och Glenns sa att han hade varit otröstlig under hela tiden jag var borta.

Vi turades om att hålla i honom, eftersom det verkade som att han verkligen inte ville ligga ner. Stackars lilla gubben! På natten lät han konstig när han andades. Jättehes och tät och det liksom bubblade nere i hans hals. Jag blev rädd att han skulle sluta andas, så jag satt och höll honom upprätt medan han sov, hela natten, han vaknade och hostade ibland, men eftersom han i övrigt verkade sova gott, så ville jag inte väcka, klä och dra ut honom i kylan, för att åka till akuten. Dagen efter lät det fortfarande likadant, så jag hade bestämt mej för att han hade falsk krupp och att vi skulle åka till akuten. Jag ringde landstingets växel som fick beställa sjukresa med taxi.

På akuten träffade vi en gullig läkare och en gullig sköterska(skötare kanske de heter, han va ju faktiskt en man) som kollade crp, feber och såna saker. Sen fick Vicente andas in medicin från en maskin och han fick betapredtabletter. Hans andning blev mycke bättre. Skötaren kom med en piggelin som Vicente gladeligen åt upp. Han hade tydligen falsk krupp och inte astma eller något sånt. Falsk krupp

Jag citerar: "Falsk krupp (pseudocroup) är en infektion i luftstrupen som gör att slemhinnan svullnar strax nedanför stämbanden.Falsk krupp orsakas av en virusinfektion och drabbar framför allt barn från 6 månaders till 6-7 års ålder. Slemhinnan i luftvägen svullnar upp, och strax under stämbanden är det extra trångt. Här blir det så trångt ibland att luften får svårt att passera och barnet drabbas av andnöd, heshet och hosta. Svullnaden ökar när barnet ligger ner, varför besvären oftast börjar då barnet legat någon eller några timmar."

Sen vi kom hem har han bara varit "vanligt" förkyld, som tur är.

 

Emelie och Jonas hade skaffat biljetter till Allstar/Mollys innan, så vi gick ut på juldagen. Först kände jag mej som världens sämsta mamma som inte är hemma med mitt barn när han är sjuk, men sen kom jag på att han faktiskt har världens bästa pappa, som hade lovat att han skulle ringa om han ville att jag skulle komma hem(för Vicente skull alltså) men han ringde aldrig, så allt hade gått bra.

Vi förfestade hemma hos Elina och Mattias i deras fina hus, sen åkte vi taxi(hör och häpna, min mammas karl körde oss!) till stan och gick ut. Hela kvällen va jättekul! Jag träffade massor med folk som jag inte sett på länge.

 

Igår va jag inte bakis, bara trött pga vaknatten med Vicente och sen festnatt med ungdomarna. Idag tog jag en middagslur och har bara ätit en massa onyttigt. Knäck, rockyroad, mackor och kaffe. Åt faktiskt några bitar broccoli också, nu när jag tänker efter, så jag lär ju inte dö av näringsbrist än iaf.

 

På lördag bär de av till Piteå för att hälsa på mina syskon. Ska bli kul!!!

 

HOJ!

 

Hallå bloggen, hur är läääget?

Med mej är de bara bra. Emelie och Jonas har kommit upp till Skellet och ska stanna ungefär 3 veckor. Sweet!

Idag trillade barnbidraget in och imorgon kommer föräldrapenningen. Kan de bli bättre? Jag vill ha mat!

 

Här om dagen fick jag besked från landstinget ,om cellprovet, att jag tydligen har ett HPV-virus som orsakar cellförändringar. Om inte viruset försvinner, så kan de ligga kvar och orsaka livmoderhalscancer. Är inte speciellet orolig, eftersom det stod: Lindriga cellförändringar. Ska få en kallelse till herr/fru doktor inom 3 månader=inte akut=inte farligt.

 

Samma dag som jag fick beskedet hände massor med roliga saker. Jag hjälpte en kvinna hålla i paket inne på OKQ8 som hon skulle posta och som tack fick jag en megastor kartong med Tofiffee. Naturligtvis är den redan slut. Glenn, som fortfarande är en slav under LCHF påstår att jag: "bring evil into this house" med munnen full av Tofiffee. Han verkade gilla dom iaf. Senare samma dag, under kvällen kom min granne/vän/partner in crime Julia och knackade på dörren. Och hon hade med sej den bästa julklappen man kan tänka sej, Varmrökt lax med peppar! Den är snart slut också, trots att den varit i min ägo i bara ett par dagar.

 

Anledningen varför jag mötte den trevliga Tofiffee-kvinnan tidigare, var att jag också hade ärenden på posten. Jag hade nämligen beställt glasögon på nätet för 199:-.

 

Man har visst ett år på sej efter förlossningen att banta ner sej de man gick upp. Jag har mindre än 2 månader kvar och 6 kilo! Hur ska detta gå? Hoppas min barnmorska inte ringer och tvingar mej att stå på vågen. Som sagt, jag gick upp ca 33kg(fika hos mamma, lathet, nattamat och kanske 30 kilo mandariner)och har ju faktiskt gått ner de mesta. Får vara glad för de!

 

En sida som min vän Evylin rekomenderade är taaz.com

Superkul! Man kan välja olika frisyrer och smink, så man kan testa sej fram vad man passar i.

Här kommer ett litet smakprov:

 

 

 

Yes, jag lever. Jag har inte blivit insnöad. Jag kan öppna lägenhetsdörren, mitt internet funkar och jag är inte fast på nån flygplats.

 

Den 24e november åkte jag, Linnea, Ida, Anna, Julia, Sandra och Hanna till Umeå och bodde på hotell.

LYX! Hotellet va jättefint och fancy med en massa coola discoljus i korridorerna. Umeå är en väldigt fin stad, med ett trevligt torg(alla torg är nog snygga om man jämför med Skellefteå, som bara kan erbjuda en kuk, kebab och kläder från pakistan på torget). Vi började med att lämna bagaget på hotellrummet. Sen blev de shoppa på stan, indisk lunchbuffé(fanns mycke vegetariskt) och uppladdning inför kvällen.

Vi började dricka tidigt och jag hade inte sovit natten före, så trötheten tog över i slutändan.

Vi gick på Allstar för att äta middag. Först fick vi en otrevlig servitris som snäste och verkade jättestressad. Jag känner igen syndromet, jag hatade också mitt servitrisjobb som jag hade när jag va 18, men jag tror aldrig jag va otrevlig mot gästerna. Sen fick vi en superservitris! Vi beställde mat och dricka som smakade gudomligt och lite senare började de droppa in festfolk. Jag hade köpt en klänning for the occasion, en svart kort sak som döljde valspäcket ganska bra. Något jag inte hade räknat med, var att den gled upp för varje gång jag rörde mej. Jag kan alltså konstatera att ungefär 10% av Umeås befolkning har sett mina knalrosa trosor som sken igenom under mina strumpbyxor. Härligt.

 

Efter ett par timmar pallade jag inte längre. Ida och jag gick till hotellet och la oss i varsin säng. Fan att jag inte va piggare. Dagen efter åt vi hotellfrukost! Åh vad jag älskar de! Jag åt tusen amerikanska pancakes, frukt, yoghurt, mackor, ostar, bär, müsli, kladdkaka och drack kaffe, juice och mjölk. Vilket paradis för den glupske!