Har sovit kanske 3 timmar sammanlagt. Klockan är nu 06.39 och jag har duschat i en dusch som borde ha blivit renoverad för 20 år sedan. Tänk dej ett nött blått golv, duschdraperi som är gulnat, duschmunstycke i mörkbrunt som inte går att sätta fast i den där hållaren på väggen och rostiga metallsaker all over. Tack Gud för att du uppfann ytspriten!
Varför måste madrassen och kudden ha världens glidigaste plast under sängkläderna, så hur man än vrider och vänder sej i sängen så ligger man tillslut längst ner i fotändan och kudden ligger upptryckt mot sänggaveln?
Jag veeeet varför de är inplastat, men finns de verkligen ingen bättre lämpad plast såhär år 2012, att använda sej av? Jag har även lekt "prinsessan på ärten" inatt. Fast kanske mer "prinsessan på metallskenorna", när jag tänker efter. Om de går ut på att man ska känna varje metallbit, spak osv på landstingssängen, så är jag verkligen en tvättäkta prinsessa.

Just nu ligger min mor och snarkar i sängen här brevid. Ska väcka henne alldeles strax. Stackars mamma. Hon är ju en tant och borde få vara hemma och pyssla istället för att ge sej ut på äventyr.
Klockan 08.00 är de sagt att jag ska ner till förlossningen(vet inte exakt vars de ligger, men de känns i mitt sjätte sinne som att de är neråt) och där ska jag väl vara kvar till lillen har gett med sej.

Det hade gått bra för Glenn på intervjun igår. Dom hade frågat typ vad mina syskon heter, var och hur vi träffades och såna saker. Idag ska dom på svenska ambassaden i Chile skicka papper till migrationsverkat i Sverige där de står att Glenn är ok och att han är prio 1 för att hans familj är i Sverige och babyn ska opereras.
Känns som livet går ganska bra just nu faktiskt. Både intervju och förlossning på samma vecka är ju inte fy skam, de liksom kickar rumpan på landstingets sängar.

HOJ! Nästa gång jag skriver kanske jag vi har en bild på babyn :)

Nu måste jag ju ha varit på sista ultraljudet tycker jag!

Är tillbaka i Uppsala igen. Resan gick bättre den här gången än förra, tack gode Gud.
Inget tjafs, inga trasiga väskor och ingen lång väntan. Hittills.

Träffade läkaren Eva som undersökte mej och mätade bebben. Han ska tydligen väga typ 3400g enligt läkarens beräkningar, men de går ju inte att säga exakt. Nåja. Han verkar må bra och de är ju de som räknas.
Imorron vid åttatiden på morron så ska dom sätta igång mej. De är tydligen typ 3 olika faser man kan passera, jag är inne på tredje och sista. Fråga mej inte exakt vad detta innebär, men de är nåt bra iaf.
Dom kommer att ta hål på hinnan så att vattnet går och sen brukar kroppen fatta själv vad den ska göra. Om den inte fattar så får man hormondropp som ska sätta igång värkarbetet. Alltså, Vicente(bebben) blir en 26e eller 27e baby! Super! Samma som löningen ;)
Barnkirurgerna är redo att operera på fredag. De gör inget om han föds dagen före, då kommer han att plåstras om och så inför fredagen. En barnläkare kommer att vara med då Vicente föds och han/hon(barnläkaren) kommer att göra en bedömning vad som måste göras. Allt verkar bra iaf!

Jag och mamma har fått rundtur på avdelningen. Vi befinner oss just nu på BB3 rum 19 och här får vi stanna kvar. Bebisen kommer att hamna på 95F(där typ för tidigt födda hamnar osv) sen och jag kan vara där när jag vill typ, fast ändå ha de här rummet kvar, om jag har förstått de rätt. Kanske de blir patienthotell sen. Vi får se vad som händer, de kan ju inte va så jävla farligt iaf. Man kommer säkert att längta hem hur de än blir!

Snart ska jag nog ta och äta middag. De finns massor med lyx här på avdelningen. Kaffe, varm choklad, skorpor, marmelad, fil och typ allt i hela världen.
Jag va trött som tusan när jag gick till patientköket och skulle hämta dricka. Jag tog fram 2 glas, en tillbringare. Stannade av och stirrade rakt ut i luften. Glömde liksom bort vad jag egentligen skulle göra. Sneglade mot saften. Apelsin, körsbär, citron, läste jag. Efter stirrandet hällde jag upp körbärssaft i tillbringaren och ställde mej vid kranen, och här kommer den dummaste tanken jag har haft på länge: Nää, jag kan ju inte ta vatten direkt från kranen, de är ju cryptsporidium här.
Har ingen aning om varför de blev sådär i min hjärna. De löste sej iaf och jag och mamma fick våran saft. Och vi levde lyckligt i alla våra dagar!
Jag och mamma är granne med en typ indisk familj. Vi delar badrum. Deras baby skriker lite då och då, man hör när dom pratar hela tiden och de är alltid upptaget på toan. De bådar gott.

Glenn är på intervju på ambassaden i Santiago idag. Jag hoppas verkligen att de går bra! Men vi har ju som inget att vara oroliga för och snart finns ju ett levande bevis på våran kärlek <3
Min kära vän Bella har åkt till Chile, så hon och Glenn ska träffas, sweet!

Håller tummarna att de ska gå fort imorron. Ska ta ett allvarligt snack med bebben och be han komma vid lunchtid typ, så kan jag ta en kaffe medan han blir vägd och sånt.
Skämt å sido, de lär väl inte gå så msidigt. Men jag är som fit for fight iaf :)

HOJ!

Okej, har nu lugnat mej senaste dygnet.
Är fortfarande otroligt arg på dom i Uppsala, men nu kan jag träffa folk igen iaf utan att vara otrevlig :P
Har skrivit ett långt mail till patientnämnden i både Uppsala län och Västerbottens län.
En kvinna ringde från patientnämnden Västerbotten idag och hade läst mitt mail. Hon tyckte att allt lät jättekonstigt och att dom inte alls hade skött detta speciellt bra i Uppsala.
Hon sa att jag skulle skriva till patientnämnden i Uppsala, jag sa att de redan va gjort och hon tyckte de va jättebra.
Hon skulle hjälpa mej genom att kontakta dom i Uppsala och hon frågade om de va okej att hon gav mitt telefonnummer och såna saker till dom. Helt ok för mej :)

Även läkaren i Skellefteå har hört av sej. Hon höll med om allting och hon var verkligen förstående för hur jag kände. Att jag hade förberett mej mentalt och fixat och gjort massor med saker för att kunna fara och sen blir de inget av de. Kändes otroligt skönt att hon som läkare höll med, så då slipper man känna litegrann de där: Eller är de jag som är knäpp?! Gjorde jag fel?! Antog jag bara en massa saker?!
Näpp, är helt säker å att mina känslor kring detta är dom "rätta", jag är inte överkänslig, klagar bara för att ha nåt att göra eller så.

En otroligt bra nyhet är att Glenn har fått intervjun flyttad från 6e Mars till 13e Februari! Heeelt underbart! Och hans kontaktperson lovade att höra av sej direkt ifall nån med närmare datum skulle avboka sin intervju.
Snaaart kommer mitt solsken tillbaka <3

Håller tummarna att folket från Uppsala ska höra av sej så fort som möjligt, man ska ju smida medan järnet är varmt... Ska kräva en förklaring och massor med ursäkter från höger och vänster. Skulle vilja kräva en massa grejer också som plåster på såren, typ en ny tv, men de är väl att kräva för mycke antar jag.

HOJ!

Men hejsan bloggen.
Nu är de så att jag är den argaste på denna jord just nu, kanske till och med i hela universum.
Vill du veta varför? Japp, de ska du få.. Med råge.

Jag och min mor blev skjutsade av Per till flygplatsen i Falmark.
De blev en halvdålig start, om man som jag är ganska lättirriterad nu för tiden.
Människan som ropar ut i mikrofonen att man kan börja kliva in i planet sa fel och sa att dom som egentligen borde klivit på i främre ingången, skulle gå in i bakre och tvärtom.
Så alla som hade klivit på bak, skulle tränga sej förbi dom som klivit på fram. Jättekul när man har en mage stor som en badboll XL.

Flygresan va väl ok, vi kom fram, hämtade ut vårat bagage och upptäckte att mammas väska hade gått sönder(upptäckte senare att min också var trasig) men vi ides inte leta upp var man skulle klaga, utan vi ville bara ta första bästa buss till Uppsala.
Det blev en ganska lång väntan ute i det råa, kalla vädret, bussen var sen och massor med folk skulle åka med och typ alla hade stora väskor med sej. Bagageluckan som man vanligtvis brukar trycka in stora väskor i gick inte att öppna med handkraft och busschauffören verkade inte speciellt intresserad av att hjälpa till.
Det blev alltså en stor hög med väskor i mitten av bussen, ungefär som en miniversion av kinesiska muren.
När vi skulle av på busstationen fick man liksom tackla sej fram för att hitta igen sin egen väska och sen kliva av i hets, ner för den branta busstrappan.

Sen blev det taxi till Akademiska, ingång 95/96.
Vi åkte hiss upp till BB avd. 2 som jag hade fått instruktioner om att göra, när jag ringde för ungefär 2 veckor sedan för att fråga om de va ok att vi skulle komma kvällen före inskrivningen.
Kvinnan(som jag inte minns namnet på) sa att de va absolut inga problem, vi va välkomna och hon skulle hälsa personalen att vi skulle komma på eftermiddag/kvällen någon gång så dom va förberedda. Sweet.

När jag och mamma kommer in på avdelningen kommer 2 barnmorskor och undrar vad vi har för ärende där på kvällen med våra väskor. Jag förklarar läget, men dom hade inte den blekaste aning vad detta handlade om. Tyvärr va de fullt på deras avdelning, men vi skulle vänta i soffan så länge.
Några minuter senare kommer en av barnmorskorna tillbaka och säger att det finns ett rum vi kan sova i en våning upp. Där uppe kommer en barnmorska som heter Katarina och möter upp oss. En jättegullig kvinna, liten, mörkhårig i 40års åldern och hur trevlig som helst. Vi går tillrummet, fixar in en till säng, Katarina visar oss var allting finns, hur allt funkar och hon bjuder oss på mat som vi får värma upp i köket.

När vi har installerat oss, tittat på tv, ätit och gjort oss klara för sängen så lägger vi oss i varsin sjukhussäng och försöker somna. Big day the morning after..
Det är omöjligt att sova. Det blir för varmt, filten knölar sej, det kryper i benen, fötterna hettar, en bebis skriker var 5e minut. Jag lägger mej på rygg, på höger sida, på vänster sida, höjer ryggstödet, sänker, lägger mej helt plant, sätter mej.. Provar verkligen allt, och somnar en kort stund vid 3tiden, till jag hör kyrkklockorna ringa vid 5. What?! Vilken konstig stad. Jag vaknar igen och stiger upp klockan 8 för att hinna göra mej i ordning och äta frukost i lugn och ro och sen träffa läkaren klockan 9.45.

Jag sätter mej i väntrummet och mamma går tillbaka till vårat "sovrum" och chillar med ett korsord.
Klockan går. Den hinner bli 10. Alla kan ju vara sena ibland.
Den blir 10.30, 11.00 och sen kommer en kvinna ut och frågar om jag kan gå in på rummet och vänta till 11.45?
Eftersom jag redan suttit i världens varmaste och obekvämaste väntrum i över en timme, så accepterar jag förslaget och går till rummet, lägger mej i sängen en stund och läser skvaller.
11.40 går vi(mamma följer den här gången) till väntrummet igen, vi får vänta snällt i över 30 minuter innan vi äntligen får komma in typ 12.20. Endast 2,5 timme efter bokad tid. Imponerande.

Väl inne hos läkaren så gör hon ultraljud, mäter och håller på som dom alltid gör. Barnet har växt bra och får näring osv osv. Ja, bra att veta. Läkaren försöker se bråcket, men bebben har benen i vägen.
Även fast hon inte ens har sett bråcket, så tycker hon att vi är klara.
Här tänker jag: Okej, men jag ska ju ändå vara kvar här, hon kanske ska prova igen om nån timma och kanske kan få bebisen att ändra ställning så att hon kan undersöka bråcket.
Istället säger hon nåt i stil med: Ja, då var vi klara. Allt ser ju bra ut, så då är de ju bara att ni åker hem igen, ni var från Skellefteå va?
Här stannar jag upp i hela kroppen. Hörde jag rätt? Vad sa hon?
Läkaren fortsätter: Barnet verkar ju må bra där inne, så ni kan ju komma tillbaka om 2 veckor så ska vi se om vi sätter igång dej då.
Jag säger: Så jag har alltså åkt från Skellefteå till Uppsala för att göra ett ultraljud?
Läkaren: Neeej, inte bara det. Nu har jag gjort en bedömning och så vitt jag kan se så är allting bra, så du kan åka hem igen och komma tillbaka hit till oss om 2 veckor.

Vid den här tiden sitter jag i chock på britsen och hör inte riktigt vad läkaren säger. Jag minns iallafall att hon frågar efter vilken läkare i Skellefteå jag har varit i kontakt med, så ska hon genast gå och ringa den personen.
Jag svarar att jag egentligen inte haft så mycke med läkarna i Skellefteå att göra, utan jag hänvisar klart och tydligt till Maria i Umeå (superdoktorn jag har varit hos flera gånger).

Läkaren går iväg, jag börjar grina av frustration, mamma försöker trösta, men jag är så utom mej av ilska att jag håller på att självdö. Efter några minuter kommer hon tillbaka och säger att hon har pratat med Elin i Skellefteå, trots att jag hade sagt att jag har varit hos Maria i Umeå. Denna Elin har aldrig träffat mej i det här ärendet, och ännu mindre har hon undersökt mej, sett bråcket eller nåt alls.
- Elin håller med mej, att vi ska vänta. Du ska få en tid om 2 veckor, du ska få en lapp direkt i handen, säger hon och tittar på mej pluttenuttigt.
(Jippi, en lapp direkt i handen. Med tid och datum och allt! Helt otroligt att jag skulle få nåt sånt efter att ha rest med flyg, buss och taxi i flera timmar)
Jag sitter och grinar. Jag försöker förklara att förra gången jag var nere i Uppsala var för bedömning, den här gången skulle jag sättas igång, det sa både läkaren och barnkirurgen jag träffade då. Jag kan till och med citera barnkirurgen: "Den veckan när du kommer ner för att bli igångsatt, är jag ledig, men jag ska ge all information till den som kommer att operera ditt barn, så det kommer att bli bra."

Läkaren lyssnar med ett halvt öra och säger till mej att om man är förstföderska och dessutom i vecka 37, så är de bara en 50% chans att igångsättningen ska lyckas. Och de visste dom inte när jag va nere för en månad sedan? Varför säger den ena en sak och nästa säger en helt annan? Sjukt.
Läkaren tröstar och lägger en hand på min arm och säger:
- Du ska se att det blir barn tillslut.
Har lust att svara:
- Ja, uppenbarligen, jävla kärring.
Men säger istället:
- Det är inte de som är problemet, det känns så himla dumt att jag har fått helt olika information och att jag har åkt hela vägen hit i onödan för att göra ett ultraljud jag lika gärna hade kunnat få göra i Skellefteå.
Läkaren verkar inte bry sej om de jag säger. Hon lovar att jag ska få lappen direkt i handen och att dom ska hjälpa mej ordna med hemresa.

Jag och mamma går till rummet.
Jag gråter, är arg, förbannad.
En barnmorska kommer in och pratar med låg, lugn, gullegullröst. Jag minns inte vad hon säger riktigt, men iallafall ska hon fixa hemresa till mej och mamma. Okej, ett problem mindre iallafall.
Hon kommer tillbaka efter en stund och meddelar att det får jag minsann göra själv.
Jag ringer reseservice och som tur är så finns det platser hem till Skellefteå till oss på flyget 21.10
Medan Anki på reseservice knappar på datorn, pratar jag med barnmorskan och förklarar varför jag är upprörd. Barnmorskan svarar: Men nu är de ju så att det är ju Skellefteå som har remitterat dej hit för en bedömning.
- Nej, så är de inte. Jag fick datum och tid av er här i Uppsala när jag var här för en månad sedan, det är inte alls någon från Skellefteå som har skickat hit mej.
Anki på reseservice har knappat klart och säger i luren: Jaha, du är inte förlöst än? Då förstår jag om du är ledsen. Varpå jag svarar: Jag är inte ledsen, jag är arg.
Anki skrattar. Förhoppningsvis inte åt mej.

Barnmorskan säger till mamma att dom har såååå mycke nu och sååå fullt, så de vore ju jättebra om vi kunde fara så fort som möjligt så att någon annan kunde ta vårat rum. Om vi inte hade fått någon hemresa, så hade alltså jag och mamma varit tvugna att ta in på hotell. Men de finns ju tydligen även vandrarhem, hade barnmorskan upplyst om. Tack för den.
Taxi till centrum, släpa väskor, buss, ut ur bussen, gå till ankomstinfo terminal 4 för att förklara läget med våra trasiga väskor, blir hänvisade till terminal 5 där vi ska använda en telefon så vi får prata med nån bagageman, vi går dit, ringer kanske 10 gånger innan de svarar, väntar på bagagemannen som säger att han inte kan göra nåt eftersom vi inte har kvar våra gamla bagtags.
Promenad tillbaka till terminal 4, äta världens dyraste ostfralla, gå till flyget, åka flyg, få svullna onda ben och händer, hitta nån på flygplatsen i Skellefteå som kan fixa våra trasiga väskor.. Sen äntligen hem.

Nu är jag hemma. Utmattad, arg, besviken, förbannad.
Problemet är inte att jag inte fick föda och ta med mej lillpojken hem. Jag vet att han finns kvar i min mage och mår bra.
Problemet är inkompetent personal, som säger en sak, men menar en annan. Att kommunikationen inte verkar hålla. Att dom hade lovat mej att bli igångsatt, men när jag kommer dit så görs de en undersökning på en kvart och sen blir jag hemskickad. Rent utsagt förjävligt. Jag har nog aldrig blivit så förbannad i hela mitt liv.

Fick min jävla lapp i handen. Har tid bokad den 25e klockan 14.
Funderar på att strunta i att åka dit. Vill inte träffa läkaren från helvetet igen. Kan lika gärna föda hemma ocxh hoppas på de bästa. Fy faan.

Har verkligen upplevt att tiden har stått stilla på senaste. Inga nya framsteg eller nånting. Tick tack tick tack...
Men idag har jag fått helt otroligt bra nyheter från min älskade Glenn!
Det hade ringt från ambassaden, Glenns kontaktperson Karin Svensson, och hon sa att dom absolut ska skynda sej allt dom kan för att Glenn så fort som möjligt ska få komma till sin svenska familj.
Hans tillsvidare datum för intervju är den 6e Mars, men Glenn hade sagt att det är alldeles för långt bort. Karin ska ringa Glenn på måndag och ge ett nytt datum, förhoppningsvis ett mycke bättre datum som ligger närmare.

Så otroligt skönt att ha detta som peppning nu när jag ska till Uppsala på söndag.
Nog för att the fact att jag ska få en son också är peppning, naturligtvis, men Glenn är mitt solsken som jag vill dela allt med och de känns bara så himla hopplöst ibland när man inte fått några som helst goda nyheter på väldigt länge. Så detta borde ju betyda att Glenn kommer att vara med mej och våran baby inom några månader.
Tack gode Gud, Allah, Buddha, Moder Natur eller vem de nu är!

Måste bara meddela världen att jag hittat snuskigt billiga resor från Santiago till Stockholm på www.momondo.se
Drygt 5000:- om man bokar nu och åker i Mars. De är alltså typ halva priset mot för vad dom brukar kosta, biljettjävlarna. Hoppas man får veta mer snart, åtminstonde få datum för intervju på migrationsverket. Hoppas hoppas hoppas!

Ibland är de ju så i livet, att de verkligen känns som att när man tar 1 steg fram, så glider man 2 steg bakåt.
Just nu är de så.
Det värsta är när dom där 2 stegen bakåt inte går att göra något åt, man kan inte påverka ett dugg och man rår inte ens för de själv.

Det bästa man kan göra är väl att spjärna emot, ta ett djupt andetag och fortsätta framåt, även fast de går väldigt tungt. Men ibland blir man ju rent utsagt jävligt less på att vara tålmodig.