En dag i hälsans tecken
16:49:49 Idag åkte jag, Vicente och mamma buss till NUS(alltså, lassa i Umeå) för att kolla upp min knöl i högra tissen.
Mamma fick följa som teknisk support=underhålla Vicente.
En sköterska hämtade mej i väntrummet. Thank god att hon inte va en heting med getingmidja och fasta silikonbröst. Det hade varit det värsta. Jag fick ta av mej på överkroppen. Min bröst flaxad ner till golvet med en duns då jag tog av mej behån, och sköterskan fick lägga dom i en skottkärra och köra fram till "mammomaten"(som jag såg att de hette på apparaten)och hävde sedan in dom med all kraft..
Ja, typ så gick de till.
Mammomaten klämde och klämde, sen va de klart.
Åter till väntrummet. Sen fick jag gå till ett annat rum och där gjorde läkaren Ulla ultraljud på mitt högra bröst. Och hon hittade inget onormalt. Jag är alltså frisk som en nötkärna.
Sen åt vi lunch. Delikat fisk med potatis och SALLADSBUFFÈ! Hjärta Moa!
Älskar salladsbuffé.
Medan vi drack kaffet kom mamma med en briljant idé: Att vi skulle gå upp till Specialistmödravården och fråga efter Superläkaren Maria så hon skulle få se Vicente. Lite som positiv feedback.
Vi gick dit 12.30, väntade en halvtimme tills personalen va tillbaka efter lunchen, sen väntade vi på Maria.
Vi tvärpratade fter att hon va klar med sin patient. Hon tyckte att de va kul att se Vicente, att han mådde bra osv osv. Hon sa att hon hade kollat i datorn hur de hade gått för oss i Uppsala. Vilken underbar läkare! Om ändå alla vore som henne :)
Nu när vi kom hem så skulle jag lasta vagnen och Vicente i sin bilstol in i lägenheten, jag öppnade dörren och lät den stå öppen. Bakom dörren hör jag "Jaha, de där va ju smart!" När jag viker dörren åt sidan ser jag en ful jävel som sitter på cykel.
Jag försöker lätta upp den tryckta stämningen och säger: Ja, lite hinder på vägen har väl ingen dött av, he he..
Varpå surkarten mumlar nåt otrevligt och cyklar iväg. Mitt låga blodsocker, mina hormoner och min korta stubin störtade ner till hans surgubbe-nivå och sa: Jävla sär, vad fan är de för fel på dej?
Jag vet, fruktansvärt omoget sagt av mej. Men jag känner hur jävla mycke jag hatar honom. De fanns en hel väg att cykla på, men han skulle nödvändigt cykla 5 cm från min dörr, där jag står med händerna fulla.
Nästa gång jag ser honom så ska jag skära sönder hans cykeldäck och stampa hans mobiltelefon(som han hade fäst i ett jävla snöre runt halsen)i småbitar.
Nu skall fröken lågt blodsocker komma på nån smart middag.
Kanske jag ska gå och öppna dörren och lägga ut häftstift utanför.
HOJ!
Mamma fick följa som teknisk support=underhålla Vicente.
En sköterska hämtade mej i väntrummet. Thank god att hon inte va en heting med getingmidja och fasta silikonbröst. Det hade varit det värsta. Jag fick ta av mej på överkroppen. Min bröst flaxad ner till golvet med en duns då jag tog av mej behån, och sköterskan fick lägga dom i en skottkärra och köra fram till "mammomaten"(som jag såg att de hette på apparaten)och hävde sedan in dom med all kraft..
Ja, typ så gick de till.
Mammomaten klämde och klämde, sen va de klart.
Åter till väntrummet. Sen fick jag gå till ett annat rum och där gjorde läkaren Ulla ultraljud på mitt högra bröst. Och hon hittade inget onormalt. Jag är alltså frisk som en nötkärna.
Sen åt vi lunch. Delikat fisk med potatis och SALLADSBUFFÈ! Hjärta Moa!
Älskar salladsbuffé.
Medan vi drack kaffet kom mamma med en briljant idé: Att vi skulle gå upp till Specialistmödravården och fråga efter Superläkaren Maria så hon skulle få se Vicente. Lite som positiv feedback.
Vi gick dit 12.30, väntade en halvtimme tills personalen va tillbaka efter lunchen, sen väntade vi på Maria.
Vi tvärpratade fter att hon va klar med sin patient. Hon tyckte att de va kul att se Vicente, att han mådde bra osv osv. Hon sa att hon hade kollat i datorn hur de hade gått för oss i Uppsala. Vilken underbar läkare! Om ändå alla vore som henne :)
Nu när vi kom hem så skulle jag lasta vagnen och Vicente i sin bilstol in i lägenheten, jag öppnade dörren och lät den stå öppen. Bakom dörren hör jag "Jaha, de där va ju smart!" När jag viker dörren åt sidan ser jag en ful jävel som sitter på cykel.
Jag försöker lätta upp den tryckta stämningen och säger: Ja, lite hinder på vägen har väl ingen dött av, he he..
Varpå surkarten mumlar nåt otrevligt och cyklar iväg. Mitt låga blodsocker, mina hormoner och min korta stubin störtade ner till hans surgubbe-nivå och sa: Jävla sär, vad fan är de för fel på dej?
Jag vet, fruktansvärt omoget sagt av mej. Men jag känner hur jävla mycke jag hatar honom. De fanns en hel väg att cykla på, men han skulle nödvändigt cykla 5 cm från min dörr, där jag står med händerna fulla.
Nästa gång jag ser honom så ska jag skära sönder hans cykeldäck och stampa hans mobiltelefon(som han hade fäst i ett jävla snöre runt halsen)i småbitar.
Nu skall fröken lågt blodsocker komma på nån smart middag.
Kanske jag ska gå och öppna dörren och lägga ut häftstift utanför.
HOJ!
Kläckt
Dom senaste dagarna har jag varit socialt aktiv! Allting är ju relativt, men jämfört med att prata bäbisspråk med Vicente hela dagarna så har jag varit mycket aktiv.
I måndags var Helena här, vi satt ute i solen, spelade yatzy och fikade. Vicente fick ett par brallor och en rutig skjorta (så han kan matcha med pappsen) av Helena. Supergulligt!
I måndags var Helena här, vi satt ute i solen, spelade yatzy och fikade. Vicente fick ett par brallor och en rutig skjorta (så han kan matcha med pappsen) av Helena. Supergulligt!
Igår missade jag tid på BVC, och jag började halverst grina. Jag hatar att missa tider! Det är de värsta jag vet. Va på vippen at ringa och avboka dagen före, eftersom Vicente har varit jättesnorig och haft feber lite till och från. Han skulle vaccineras andra omgången och ville inte göra de värre för honom. Nu är jag livrädd att min sköterska ska hata mej. Är de några slags hormoner som gör mej överkänslig mån tro?
Ältade naturligtvis detta för Glenn hela kvällen(vad annars har man karlar till?) till han antagligen blev ganska tröt på mitt gnäll. Men Glenn har en ängels tålamod och borde få Nobelpris i tröstning.
Senare drog jag, Glenn, mamma Per och Vicente till Fanny som fyllde 27! Vi åt tacos och tårta ute i Mickes stuga. Kanske det mysigaste jag varit med om på länge.
Ältade naturligtvis detta för Glenn hela kvällen(vad annars har man karlar till?) till han antagligen blev ganska tröt på mitt gnäll. Men Glenn har en ängels tålamod och borde få Nobelpris i tröstning.
Senare drog jag, Glenn, mamma Per och Vicente till Fanny som fyllde 27! Vi åt tacos och tårta ute i Mickes stuga. Kanske det mysigaste jag varit med om på länge.
Vicente låg i endast blöja på sängen och njöt av värmen från öppna spisen. Varför är eld-värme så himla skönt och behagligt? Om det hade varit lika varmt från ett el-element hade jag antagligen svettats ihjäl och dött.
Det är så himla underbart att fara iväg från stan ibland. Får mej att inse hur mycke jag saknar att bo ute på landet.
Update om Uppsala! Barnkirurgen Gertud ringde upp förra veckan och sa att vi behöver inte komma ner. Om det blir några problem så ska jag höra av mej till barnavd i Skellefteå.
Jippii! Är inte alls sugen på att fara ner till Uppsala, med tåg/flyg med en liten bebbe, ta med en klumpig vagn, träffa läkaren i 20 minuter och sen ska man knöla in vagnen i bussen tillbaka till arlanda och åka hem igen.
Gud, om du läser min blogg: Gör så att de blir fint väder på midsommar! Amen
Det är så himla underbart att fara iväg från stan ibland. Får mej att inse hur mycke jag saknar att bo ute på landet.
Update om Uppsala! Barnkirurgen Gertud ringde upp förra veckan och sa att vi behöver inte komma ner. Om det blir några problem så ska jag höra av mej till barnavd i Skellefteå.
Jippii! Är inte alls sugen på att fara ner till Uppsala, med tåg/flyg med en liten bebbe, ta med en klumpig vagn, träffa läkaren i 20 minuter och sen ska man knöla in vagnen i bussen tillbaka till arlanda och åka hem igen.
Gud, om du läser min blogg: Gör så att de blir fint väder på midsommar! Amen
Tss!
Nu jäklar är livsgnistan tillbaka!
Har sett solen idag! Va och hälsade på en fd arbetskamrat. Fick fika, se hennes superfina lägenhet och träffa hennes sockersöta barn. Fick en smärre chock när jag skulle hem när solen tittade fram bland molnen.
Gick förbi Tuböleskolan och fick se en tjej som blev puttad av en annan tjej som stod och såg mallig ut brevid sin tjejkompis. Den puttade blev ledsen och gick iväg. Stackars lilla tjej. Kanske dom va 9 år eller så. Om jag hade stått närmare hade jag sagt till. Är verkligen barn så dumma med varann hela tiden?
Är de för att jag är från skogen där alla känner alla och ingen vågade vara dumma med varann, eller är de för att jag har glömt hur de är att vara liten? Skulle nacka den som puttade Vicente iaf.
Påtal om Vicente! Han är en stor grabb nu, som äter gröt. Och han älskar det! Han har fått gröt till kvällsfika 4 kvällar nu. Igår va jag på föräldraträff på BVC(första gången jag varit med av typ 100 möjliga) där dom pratade om mat, smakportioner osv osv.
Jag gick in med öppet sinne. Smörade lite för dom andra mammorna och gullade med dom andra barnen, men kände aldrig riktigt att de va my place to be. Är jag asocial?! Visst, de va kul att leka och sjunga i slutet(okej, va med på ett litet hörn, Vicente åt och kunde inte delta)men sitta och prata och analysera ditten och datten.. Njaa.
Jag förstår dom som tycker de är jättekul att träffa andra nyblivna föräldrar, utbyta erfarenheter, fråga frågor osv. Kanske jag borde ge de en ny chans när de börjar om efter sommaren?
Har bokat in datum för dopet nu. Har inte den blekaste om vilken präst de blir, men ett som är säkert är att min fina Sandra och hennes Leonardo kommer att komma från Växjö. Woop woop!
HOJ!
Har sett solen idag! Va och hälsade på en fd arbetskamrat. Fick fika, se hennes superfina lägenhet och träffa hennes sockersöta barn. Fick en smärre chock när jag skulle hem när solen tittade fram bland molnen.
Gick förbi Tuböleskolan och fick se en tjej som blev puttad av en annan tjej som stod och såg mallig ut brevid sin tjejkompis. Den puttade blev ledsen och gick iväg. Stackars lilla tjej. Kanske dom va 9 år eller så. Om jag hade stått närmare hade jag sagt till. Är verkligen barn så dumma med varann hela tiden?
Är de för att jag är från skogen där alla känner alla och ingen vågade vara dumma med varann, eller är de för att jag har glömt hur de är att vara liten? Skulle nacka den som puttade Vicente iaf.
Påtal om Vicente! Han är en stor grabb nu, som äter gröt. Och han älskar det! Han har fått gröt till kvällsfika 4 kvällar nu. Igår va jag på föräldraträff på BVC(första gången jag varit med av typ 100 möjliga) där dom pratade om mat, smakportioner osv osv.
Jag gick in med öppet sinne. Smörade lite för dom andra mammorna och gullade med dom andra barnen, men kände aldrig riktigt att de va my place to be. Är jag asocial?! Visst, de va kul att leka och sjunga i slutet(okej, va med på ett litet hörn, Vicente åt och kunde inte delta)men sitta och prata och analysera ditten och datten.. Njaa.
Jag förstår dom som tycker de är jättekul att träffa andra nyblivna föräldrar, utbyta erfarenheter, fråga frågor osv. Kanske jag borde ge de en ny chans när de börjar om efter sommaren?
Har bokat in datum för dopet nu. Har inte den blekaste om vilken präst de blir, men ett som är säkert är att min fina Sandra och hennes Leonardo kommer att komma från Växjö. Woop woop!
HOJ!
Men hej Moa
Har sagt bort återbesök i Uppsala IGEN.
Vi har helt enkelt inte råd att fara dit. Men huvudsaken är ju att Vicente mår bra och då sa sköterskan(som jag pratade med i telefon) att de inte är någon brådska att komma på återbesök. Tur. Då slipper jag känna mej som världshistoriens sämsta mamma.
Har fått tid för besök i Umeå för att kolla upp knölen i bröstet. Har inte råd att åka dit heller.
Nu jäklar är de tungt. Nu får vi inget bostadsbidrag heller. Flänn flänn!
Som grädden på moset så regnar de konstant och vi isolerar oss i lägenheten. Radiotjänst trakasserar mej och jag har blivit paranoid. Allt är så trååååkigt.
Men, jag är övertygad om att när de blir fint väder så kommer ny energi. Om jag drar mitt sega arlse utanför dörren och träffar folk så kanske jag blir normal igen.
Jag vill gå på promenad!
Hoj
Vi har helt enkelt inte råd att fara dit. Men huvudsaken är ju att Vicente mår bra och då sa sköterskan(som jag pratade med i telefon) att de inte är någon brådska att komma på återbesök. Tur. Då slipper jag känna mej som världshistoriens sämsta mamma.
Har fått tid för besök i Umeå för att kolla upp knölen i bröstet. Har inte råd att åka dit heller.
Nu jäklar är de tungt. Nu får vi inget bostadsbidrag heller. Flänn flänn!
Som grädden på moset så regnar de konstant och vi isolerar oss i lägenheten. Radiotjänst trakasserar mej och jag har blivit paranoid. Allt är så trååååkigt.
Men, jag är övertygad om att när de blir fint väder så kommer ny energi. Om jag drar mitt sega arlse utanför dörren och träffar folk så kanske jag blir normal igen.
Jag vill gå på promenad!
Hoj