Hej hallå Bloggen.
Glenn åkt tillbaka till Chile och jag har ingen blekaste aning om när han kommer hem igen.
Nu har jag varit utan honom i ca 28 timmar, och jag inbillar mej att inget än detta skulle kunna vara värre.

Sörjandet och flännandet kom redan 2-3 dagar innan han åkte.
Jag började grina vid blotta tanken, vilket gjorde att Glenn hakade på. Och så fortsatte det, i princip varje gång han kramade mej eller sa nåt gulligt så blev jag ledsen, när jag istället borde ha blivit glad.
Jag snyftade och snörvlade, Glenns tårar rann ner på mej och blandades med mina, vilket skapade en sån där otroligt plaskvåt yta på min kind och kladdade ihop med mitt billiga solpuder.

Glenn packade sina väskor kvällen före och lämnade några av sina skor och sina kläder här. Nu står dom och väntar på honom i garderoben.
Hoppas jag inte blir en sån där som vägrar byta i sängen på ett år för att jag tror mej känna hans lukt i lakanet.
Bäst jag renbäddar direkt efter att jag har skrivit klart det här inlägget.

Iaf, så åkte jag och Glenn buss till Lövånger för att vi skulle bli skjutsade av Cia i mammas bil till Umeå flygplats.
Min telefon ringer när vi nästan är framme i Lövånger, Cias bil har gått sönder i Övre Bäck. Kul.
När jag och Glenn kommer fram till Lövånger står mamma inne på sin lilla loppis.
Jag får vikariera för mamma medan hon hämtar Cia. Stress stress. Hjärtat bankade. Tänk om dom inte skulle hinna fram?! Så att flyget från Umeå skulle hinna fara!!! Det hade ju iofs varit ganska trevligt för min del, så Glenn hade varit kvar längre, men konsekvenserna hade väl inte varit lika roliga. Typ att boka en ny resa och undvika bråk med myndigheterna.

Som tur va hann Cia till Lövånger, vi tryckte i oss lite lunch och åkte iväg på E4an.
Vägen till flygplatsen kanske va den mest dåligt skyltade väg jag har varit med om.
Vi svängde in på OKQ8 och frågade efter vägen. Vi körde och skyltarna med ett flygplan på lyste med sin frånvaro. Stress stress. Skall vi hitta?! Dom höll ju naturligtvis på att bygga om hela vägen fram till flygplatsen också, men tro det eller ej, vi hann fram.

Väl inne på flygplatsen satt vi och väntade. Det kändes som att bli knivhuggen i hjärtat för varje sekund som gick.
16.15 skulle Glenn måsta stå vid gaten. Tick tack.
En flicka med långt tjock blont hår sprang fram och tillbaka.
Hon stannade av framför mej och sa:
- Jag tränar inför Lidingö-loppet, det ska vara i höst! Med stockholms-dialekt.
Jag svarade väl nåt i stil med att hon va snabb och superduktig eller nåt, sådär som man brukar uppmuntra barn.
Flickan sprang i väg och kom tillbaka och stannade igen och flåsade:
- Jag har sminkat mej!
Jag tittade lite närmare på henne och såg att hon antagligen hade varit alldeles grön/blå i ansiktet, men nån irriterad förälder hade tvättat bort det värsta.
- Oj, vad snyggt, du är ju grön på näsan, sa jag.
- Och du har fina såna här håriga, sa flickebarnet och strök mej på ena ögonbrynet.
Om ett Lidingö-barn säger att man har snygga ögonbryn, så måste de väl vara sant, tänker jag.

Sen va Glenn tvungen att gå till gaten. Vi kramades, vi grinade båda två och vinkade.
Jag grinade hela vägen till Lövånger, har sovit som en kratta i natt och är bara fylld med saknad och tycker ganska synd om mej själv.
Glenn är iaf i Santiago nu och allt hade gått bra.
Snaaart kommer han tillbaka igen och då stannar han ju påriktigt, resten av livet.

HOJ!