Vid de här laget är man ganska van.
Sitta i bilen till Umeå, in på sjukan(Idag kom vi i tid, 13.30!), gå Qa-korridoren, gå igenom glasdörren, gå mot höger och in på Spec. mödravården.
Anmäla sej vid disken, få reseersättningspapper, fylla i den, stoppa i väskan, vänta, bli hämtad av läkaren, sätta sej på britsen, dra upp tröjan, hasa upp en bit och fixa till kudden så gott de går utan att riva sönder skyddspapperet.

Blev först ultraljudad av superläkaren Maria och en läkarstudent stod brevid och tittade intresserat.
Som vanligt va lillpojken pigg som tusan. Han är så fin med sina små grodben och sina pyttesmå händer som sprättade hit och dit.
Dom tittade på klumpen. Dåliga nyheter, tyvärr. Den sitter inte på navelsträngen, som vi hade hoppats, utan det sitter på lilla magen. Studenten fick gå iväg och hämta mer folk som skulle kolla.
En kvinna kom in, hon stod och tittade ett tag, nickade, pekade osv osv. Sen kom en manlig barnmorska som jag tror hette Nisse. Han hade jättefina tänder. Inte kritvita och raka, utan såna riktigt snygga, som är sneda och väldigt personliga. Älskar såna tänder.

Efter att dom hade diskuterat ihop sej, alla dom som va där(LäkarMaria, Studenten, Kvinnan, Barnmorskan Nisse) så bestämdes de att vi skulle träffas återigen klockan 14.35 och följas till röntgen och använda en av dom apparaterna istället, för att få till bättre bilder på omfalocelet(navelbråcket).

Jag och Cia gick till cafeterian och åt sen lunch och drack kaffe.
På röntgen va Maria, Nisse och en till karl med, (fast den här hade inte fina tänder, men dock en väldigt prydlig mustasch). I det här rummet kunde jag inte se nåt på skärmen, eftersom den va vriden åt de andra hållet.
Dom kollade olika vinklar och vrår på bråcket. Sen va de klart.

Efter undersökningarna så gick jag, Cia och Maria till ett kontor och satte oss ner.
Maria sa att det är ett navelbråck, det går inte att säga om de är stort eller litet, eftersom det kan växa i takt med barnet, eller så växer de inte så mycke mer än vad de har gjort hittills. Det spelar tydligen helle rinte ås väldigt stor roll om de är stort eller litet heller, sa hon. Det går att fixa.
Något dåligt som kan hända är att tarmarna kan liksom bli klämda och uppsvullna där i bråcket och då måste man se till att förlösa så fort osm möjligt. Men jag ska på kontroller ungefär var tredje vecka. Om 6 veckor har jag tid igen i Umeå och om 3 veckor ungefär ska jag få träffa en läkare här i Skellefteå, bara för att kolla ås att de inte verkar ha hänt nåt dåligt typ. När jag är 32 veckor gången, så ska vi börja planera med läkarna i Uppsala om när jag kan komma ner och bli förlöst. Maria sa att jag inte nödvändigtvis måste bli snittad, utan att de kanske går bra att bara sätta igång förlossniningen. Vi får se i framtiden hur de blir.

Lillpojken mår bra iaf och de är de som räknas. Han är redan en biffig karl på 475 gram :) Vilket är normalt när man är 23 veckor gammal och ligger och sprattlar i sin mamitas mage.
Jag hoppas så jäkla mycke att allt kommer att gå bra! Att bli uppskuren med köttkniv och igensydd med hampasnöre skulle inte vara några som helst problem, det struntar jag i, så länge lillpojken kommer att må bra och vara frisk. Käre gode gud, gör så att knodden kommer att må som en prins och att tarmarna inte kommer att svullna upp. Amen.


ps. Vann presentkort från Hanséns Barn i Piteå idag på facebook. Alltid kul! Tack Piteå!