Åttonde(värdelösaste) ultraljudet, Uppsala

Men hejsan bloggen.
Nu är de så att jag är den argaste på denna jord just nu, kanske till och med i hela universum.
Vill du veta varför? Japp, de ska du få.. Med råge.

Jag och min mor blev skjutsade av Per till flygplatsen i Falmark.
De blev en halvdålig start, om man som jag är ganska lättirriterad nu för tiden.
Människan som ropar ut i mikrofonen att man kan börja kliva in i planet sa fel och sa att dom som egentligen borde klivit på i främre ingången, skulle gå in i bakre och tvärtom.
Så alla som hade klivit på bak, skulle tränga sej förbi dom som klivit på fram. Jättekul när man har en mage stor som en badboll XL.

Flygresan va väl ok, vi kom fram, hämtade ut vårat bagage och upptäckte att mammas väska hade gått sönder(upptäckte senare att min också var trasig) men vi ides inte leta upp var man skulle klaga, utan vi ville bara ta första bästa buss till Uppsala.
Det blev en ganska lång väntan ute i det råa, kalla vädret, bussen var sen och massor med folk skulle åka med och typ alla hade stora väskor med sej. Bagageluckan som man vanligtvis brukar trycka in stora väskor i gick inte att öppna med handkraft och busschauffören verkade inte speciellt intresserad av att hjälpa till.
Det blev alltså en stor hög med väskor i mitten av bussen, ungefär som en miniversion av kinesiska muren.
När vi skulle av på busstationen fick man liksom tackla sej fram för att hitta igen sin egen väska och sen kliva av i hets, ner för den branta busstrappan.

Sen blev det taxi till Akademiska, ingång 95/96.
Vi åkte hiss upp till BB avd. 2 som jag hade fått instruktioner om att göra, när jag ringde för ungefär 2 veckor sedan för att fråga om de va ok att vi skulle komma kvällen före inskrivningen.
Kvinnan(som jag inte minns namnet på) sa att de va absolut inga problem, vi va välkomna och hon skulle hälsa personalen att vi skulle komma på eftermiddag/kvällen någon gång så dom va förberedda. Sweet.

När jag och mamma kommer in på avdelningen kommer 2 barnmorskor och undrar vad vi har för ärende där på kvällen med våra väskor. Jag förklarar läget, men dom hade inte den blekaste aning vad detta handlade om. Tyvärr va de fullt på deras avdelning, men vi skulle vänta i soffan så länge.
Några minuter senare kommer en av barnmorskorna tillbaka och säger att det finns ett rum vi kan sova i en våning upp. Där uppe kommer en barnmorska som heter Katarina och möter upp oss. En jättegullig kvinna, liten, mörkhårig i 40års åldern och hur trevlig som helst. Vi går tillrummet, fixar in en till säng, Katarina visar oss var allting finns, hur allt funkar och hon bjuder oss på mat som vi får värma upp i köket.

När vi har installerat oss, tittat på tv, ätit och gjort oss klara för sängen så lägger vi oss i varsin sjukhussäng och försöker somna. Big day the morning after..
Det är omöjligt att sova. Det blir för varmt, filten knölar sej, det kryper i benen, fötterna hettar, en bebis skriker var 5e minut. Jag lägger mej på rygg, på höger sida, på vänster sida, höjer ryggstödet, sänker, lägger mej helt plant, sätter mej.. Provar verkligen allt, och somnar en kort stund vid 3tiden, till jag hör kyrkklockorna ringa vid 5. What?! Vilken konstig stad. Jag vaknar igen och stiger upp klockan 8 för att hinna göra mej i ordning och äta frukost i lugn och ro och sen träffa läkaren klockan 9.45.

Jag sätter mej i väntrummet och mamma går tillbaka till vårat "sovrum" och chillar med ett korsord.
Klockan går. Den hinner bli 10. Alla kan ju vara sena ibland.
Den blir 10.30, 11.00 och sen kommer en kvinna ut och frågar om jag kan gå in på rummet och vänta till 11.45?
Eftersom jag redan suttit i världens varmaste och obekvämaste väntrum i över en timme, så accepterar jag förslaget och går till rummet, lägger mej i sängen en stund och läser skvaller.
11.40 går vi(mamma följer den här gången) till väntrummet igen, vi får vänta snällt i över 30 minuter innan vi äntligen får komma in typ 12.20. Endast 2,5 timme efter bokad tid. Imponerande.

Väl inne hos läkaren så gör hon ultraljud, mäter och håller på som dom alltid gör. Barnet har växt bra och får näring osv osv. Ja, bra att veta. Läkaren försöker se bråcket, men bebben har benen i vägen.
Även fast hon inte ens har sett bråcket, så tycker hon att vi är klara.
Här tänker jag: Okej, men jag ska ju ändå vara kvar här, hon kanske ska prova igen om nån timma och kanske kan få bebisen att ändra ställning så att hon kan undersöka bråcket.
Istället säger hon nåt i stil med: Ja, då var vi klara. Allt ser ju bra ut, så då är de ju bara att ni åker hem igen, ni var från Skellefteå va?
Här stannar jag upp i hela kroppen. Hörde jag rätt? Vad sa hon?
Läkaren fortsätter: Barnet verkar ju må bra där inne, så ni kan ju komma tillbaka om 2 veckor så ska vi se om vi sätter igång dej då.
Jag säger: Så jag har alltså åkt från Skellefteå till Uppsala för att göra ett ultraljud?
Läkaren: Neeej, inte bara det. Nu har jag gjort en bedömning och så vitt jag kan se så är allting bra, så du kan åka hem igen och komma tillbaka hit till oss om 2 veckor.

Vid den här tiden sitter jag i chock på britsen och hör inte riktigt vad läkaren säger. Jag minns iallafall att hon frågar efter vilken läkare i Skellefteå jag har varit i kontakt med, så ska hon genast gå och ringa den personen.
Jag svarar att jag egentligen inte haft så mycke med läkarna i Skellefteå att göra, utan jag hänvisar klart och tydligt till Maria i Umeå (superdoktorn jag har varit hos flera gånger).

Läkaren går iväg, jag börjar grina av frustration, mamma försöker trösta, men jag är så utom mej av ilska att jag håller på att självdö. Efter några minuter kommer hon tillbaka och säger att hon har pratat med Elin i Skellefteå, trots att jag hade sagt att jag har varit hos Maria i Umeå. Denna Elin har aldrig träffat mej i det här ärendet, och ännu mindre har hon undersökt mej, sett bråcket eller nåt alls.
- Elin håller med mej, att vi ska vänta. Du ska få en tid om 2 veckor, du ska få en lapp direkt i handen, säger hon och tittar på mej pluttenuttigt.
(Jippi, en lapp direkt i handen. Med tid och datum och allt! Helt otroligt att jag skulle få nåt sånt efter att ha rest med flyg, buss och taxi i flera timmar)
Jag sitter och grinar. Jag försöker förklara att förra gången jag var nere i Uppsala var för bedömning, den här gången skulle jag sättas igång, det sa både läkaren och barnkirurgen jag träffade då. Jag kan till och med citera barnkirurgen: "Den veckan när du kommer ner för att bli igångsatt, är jag ledig, men jag ska ge all information till den som kommer att operera ditt barn, så det kommer att bli bra."

Läkaren lyssnar med ett halvt öra och säger till mej att om man är förstföderska och dessutom i vecka 37, så är de bara en 50% chans att igångsättningen ska lyckas. Och de visste dom inte när jag va nere för en månad sedan? Varför säger den ena en sak och nästa säger en helt annan? Sjukt.
Läkaren tröstar och lägger en hand på min arm och säger:
- Du ska se att det blir barn tillslut.
Har lust att svara:
- Ja, uppenbarligen, jävla kärring.
Men säger istället:
- Det är inte de som är problemet, det känns så himla dumt att jag har fått helt olika information och att jag har åkt hela vägen hit i onödan för att göra ett ultraljud jag lika gärna hade kunnat få göra i Skellefteå.
Läkaren verkar inte bry sej om de jag säger. Hon lovar att jag ska få lappen direkt i handen och att dom ska hjälpa mej ordna med hemresa.

Jag och mamma går till rummet.
Jag gråter, är arg, förbannad.
En barnmorska kommer in och pratar med låg, lugn, gullegullröst. Jag minns inte vad hon säger riktigt, men iallafall ska hon fixa hemresa till mej och mamma. Okej, ett problem mindre iallafall.
Hon kommer tillbaka efter en stund och meddelar att det får jag minsann göra själv.
Jag ringer reseservice och som tur är så finns det platser hem till Skellefteå till oss på flyget 21.10
Medan Anki på reseservice knappar på datorn, pratar jag med barnmorskan och förklarar varför jag är upprörd. Barnmorskan svarar: Men nu är de ju så att det är ju Skellefteå som har remitterat dej hit för en bedömning.
- Nej, så är de inte. Jag fick datum och tid av er här i Uppsala när jag var här för en månad sedan, det är inte alls någon från Skellefteå som har skickat hit mej.
Anki på reseservice har knappat klart och säger i luren: Jaha, du är inte förlöst än? Då förstår jag om du är ledsen. Varpå jag svarar: Jag är inte ledsen, jag är arg.
Anki skrattar. Förhoppningsvis inte åt mej.

Barnmorskan säger till mamma att dom har såååå mycke nu och sååå fullt, så de vore ju jättebra om vi kunde fara så fort som möjligt så att någon annan kunde ta vårat rum. Om vi inte hade fått någon hemresa, så hade alltså jag och mamma varit tvugna att ta in på hotell. Men de finns ju tydligen även vandrarhem, hade barnmorskan upplyst om. Tack för den.
Taxi till centrum, släpa väskor, buss, ut ur bussen, gå till ankomstinfo terminal 4 för att förklara läget med våra trasiga väskor, blir hänvisade till terminal 5 där vi ska använda en telefon så vi får prata med nån bagageman, vi går dit, ringer kanske 10 gånger innan de svarar, väntar på bagagemannen som säger att han inte kan göra nåt eftersom vi inte har kvar våra gamla bagtags.
Promenad tillbaka till terminal 4, äta världens dyraste ostfralla, gå till flyget, åka flyg, få svullna onda ben och händer, hitta nån på flygplatsen i Skellefteå som kan fixa våra trasiga väskor.. Sen äntligen hem.

Nu är jag hemma. Utmattad, arg, besviken, förbannad.
Problemet är inte att jag inte fick föda och ta med mej lillpojken hem. Jag vet att han finns kvar i min mage och mår bra.
Problemet är inkompetent personal, som säger en sak, men menar en annan. Att kommunikationen inte verkar hålla. Att dom hade lovat mej att bli igångsatt, men när jag kommer dit så görs de en undersökning på en kvart och sen blir jag hemskickad. Rent utsagt förjävligt. Jag har nog aldrig blivit så förbannad i hela mitt liv.

Fick min jävla lapp i handen. Har tid bokad den 25e klockan 14.
Funderar på att strunta i att åka dit. Vill inte träffa läkaren från helvetet igen. Kan lika gärna föda hemma ocxh hoppas på de bästa. Fy faan.






Kommentarer från er söta läsare.
» Cia

Tycker du ska göra en anmälan!

2012-01-10 // 06:42:48
» Camilla

Du har all rätt att vara arg och beviken!!!



Du har verkligen varit öppen och poitiv inför allt du har ställts inför och jag förstår inte hur de kan tycka det är ok med denna behandlingen....



Skickar massor av varma Skånekramar!!!

Camilla

2012-01-10 // 14:51:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort, helt gratis! - www.vinnpresentkort.nu
Spela poker, casino, bingo m.m online. Massor av bonusar på Bonusar inom Poker, Casino, Slots med mera - PokerCasinoBonus