Nu måste jag ju ha varit på sista ultraljudet tycker jag!

Är tillbaka i Uppsala igen. Resan gick bättre den här gången än förra, tack gode Gud.
Inget tjafs, inga trasiga väskor och ingen lång väntan. Hittills.

Träffade läkaren Eva som undersökte mej och mätade bebben. Han ska tydligen väga typ 3400g enligt läkarens beräkningar, men de går ju inte att säga exakt. Nåja. Han verkar må bra och de är ju de som räknas.
Imorron vid åttatiden på morron så ska dom sätta igång mej. De är tydligen typ 3 olika faser man kan passera, jag är inne på tredje och sista. Fråga mej inte exakt vad detta innebär, men de är nåt bra iaf.
Dom kommer att ta hål på hinnan så att vattnet går och sen brukar kroppen fatta själv vad den ska göra. Om den inte fattar så får man hormondropp som ska sätta igång värkarbetet. Alltså, Vicente(bebben) blir en 26e eller 27e baby! Super! Samma som löningen ;)
Barnkirurgerna är redo att operera på fredag. De gör inget om han föds dagen före, då kommer han att plåstras om och så inför fredagen. En barnläkare kommer att vara med då Vicente föds och han/hon(barnläkaren) kommer att göra en bedömning vad som måste göras. Allt verkar bra iaf!

Jag och mamma har fått rundtur på avdelningen. Vi befinner oss just nu på BB3 rum 19 och här får vi stanna kvar. Bebisen kommer att hamna på 95F(där typ för tidigt födda hamnar osv) sen och jag kan vara där när jag vill typ, fast ändå ha de här rummet kvar, om jag har förstått de rätt. Kanske de blir patienthotell sen. Vi får se vad som händer, de kan ju inte va så jävla farligt iaf. Man kommer säkert att längta hem hur de än blir!

Snart ska jag nog ta och äta middag. De finns massor med lyx här på avdelningen. Kaffe, varm choklad, skorpor, marmelad, fil och typ allt i hela världen.
Jag va trött som tusan när jag gick till patientköket och skulle hämta dricka. Jag tog fram 2 glas, en tillbringare. Stannade av och stirrade rakt ut i luften. Glömde liksom bort vad jag egentligen skulle göra. Sneglade mot saften. Apelsin, körsbär, citron, läste jag. Efter stirrandet hällde jag upp körbärssaft i tillbringaren och ställde mej vid kranen, och här kommer den dummaste tanken jag har haft på länge: Nää, jag kan ju inte ta vatten direkt från kranen, de är ju cryptsporidium här.
Har ingen aning om varför de blev sådär i min hjärna. De löste sej iaf och jag och mamma fick våran saft. Och vi levde lyckligt i alla våra dagar!
Jag och mamma är granne med en typ indisk familj. Vi delar badrum. Deras baby skriker lite då och då, man hör när dom pratar hela tiden och de är alltid upptaget på toan. De bådar gott.

Glenn är på intervju på ambassaden i Santiago idag. Jag hoppas verkligen att de går bra! Men vi har ju som inget att vara oroliga för och snart finns ju ett levande bevis på våran kärlek <3
Min kära vän Bella har åkt till Chile, så hon och Glenn ska träffas, sweet!

Håller tummarna att de ska gå fort imorron. Ska ta ett allvarligt snack med bebben och be han komma vid lunchtid typ, så kan jag ta en kaffe medan han blir vägd och sånt.
Skämt å sido, de lär väl inte gå så msidigt. Men jag är som fit for fight iaf :)

HOJ!