Måste skaffa mej en hobby.
Kom på mej själv att jag aldrig vet av nåt skvaller och att jag gör i princip samma saker, dag ut och dag in, när jag pratade med Emelie för ett tag sen.
Problemet är väl antagligen att jag tycker inget verkar intressant.
Förut älskade jag att rita och måla, men nu är de bara tråkigt, inget blir bra och jag blir bara arg när de går dåligt.

Har även börjat tänka mycke på vad jag ska göra när min mammaledighet är slut.
Antagligen blir de att springvika inom vården igen. Tyvärr stänger min absoluta favoritarbetsplats till hösten.
Har försökt komma på nåt kul man kan plugga. Har gjort otaliga tester på internet för att se vad jag skulle kunna passa som. Får oftast alternativen: lärare, undersköterska, sjuksköterska, konstnär osv osv.
NEJ! Säger min hjärna.

Mitt drömjobb vore att stå vid ett löpande band, sätta fast en plastgrej på en annan hela dagarna. Ha kafferast lite då och då, prata med kompanjonerna, gå hem och slippa tänka på jobbet mer den dagen.


Så what about the hobby?
Just nu är min största hobby att vara med Vicente. Oh my god, vad jag älskar mitt barn.
Skulle dock inte skada att stimulera hjärnan lite.
Har blivit socialt handikappad nämligen.

Snaaart kommer nog Emelie till Skellefteåååå och seeen kommer Sandra. Fy vad jag längtar!

HOJ!

Idag åkte jag, Vicente och mamma buss till NUS(alltså, lassa i Umeå) för att kolla upp min knöl i högra tissen.
Mamma fick följa som teknisk support=underhålla Vicente.
En sköterska hämtade mej i väntrummet. Thank god att hon inte va en heting med getingmidja och fasta silikonbröst. Det hade varit det värsta. Jag fick ta av mej på överkroppen. Min bröst flaxad ner till golvet med en duns då jag tog av mej behån, och sköterskan fick lägga dom i en skottkärra och köra fram till "mammomaten"(som jag såg att de hette på apparaten)och hävde sedan in dom med all kraft..
Ja, typ så gick de till.
Mammomaten klämde och klämde, sen va de klart.
Åter till väntrummet. Sen fick jag gå till ett annat rum och där gjorde läkaren Ulla ultraljud på mitt högra bröst. Och hon hittade inget onormalt. Jag är alltså frisk som en nötkärna.

Sen åt vi lunch. Delikat fisk med potatis och SALLADSBUFFÈ! Hjärta Moa!
Älskar salladsbuffé.
Medan vi drack kaffet kom mamma med en briljant idé: Att vi skulle gå upp till Specialistmödravården och fråga efter Superläkaren Maria så hon skulle få se Vicente. Lite som positiv feedback.
Vi gick dit 12.30, väntade en halvtimme tills personalen va tillbaka efter lunchen, sen väntade vi på Maria.
Vi tvärpratade fter att hon va klar med sin patient. Hon tyckte att de va kul att se Vicente, att han mådde bra osv osv. Hon sa att hon hade kollat i datorn hur de hade gått för oss i Uppsala. Vilken underbar läkare! Om ändå alla vore som henne :)

Nu när vi kom hem så skulle jag lasta vagnen och Vicente i sin bilstol in i lägenheten, jag öppnade dörren och lät den stå öppen. Bakom dörren hör jag "Jaha, de där va ju smart!" När jag viker dörren åt sidan ser jag en ful jävel som sitter på cykel.
Jag försöker lätta upp den tryckta stämningen och säger: Ja, lite hinder på vägen har väl ingen dött av, he he..
Varpå surkarten mumlar nåt otrevligt och cyklar iväg. Mitt låga blodsocker, mina hormoner och min korta stubin störtade ner till hans surgubbe-nivå och sa: Jävla sär, vad fan är de för fel på dej?
Jag vet, fruktansvärt omoget sagt av mej. Men jag känner hur jävla mycke jag hatar honom. De fanns en hel väg att cykla på, men han skulle nödvändigt cykla 5 cm från min dörr, där jag står med händerna fulla.
Nästa gång jag ser honom så ska jag skära sönder hans cykeldäck och stampa hans mobiltelefon(som han hade fäst i ett jävla snöre runt halsen)i småbitar.

Nu skall fröken lågt blodsocker komma på nån smart middag.
Kanske jag ska gå och öppna dörren och lägga ut häftstift utanför.

HOJ!

Dom senaste dagarna har jag varit socialt aktiv! Allting är ju relativt, men jämfört med att prata bäbisspråk med Vicente hela dagarna så har jag varit mycket aktiv.

I måndags var Helena här, vi satt ute i solen, spelade yatzy och fikade. Vicente fick ett par brallor och en rutig skjorta (så han kan matcha med pappsen) av Helena. Supergulligt!

Nu jäklar är livsgnistan tillbaka!
Har sett solen idag! Va och hälsade på en fd arbetskamrat. Fick fika, se hennes superfina lägenhet och träffa hennes sockersöta barn. Fick en smärre chock när jag skulle hem när solen tittade fram bland molnen.
Gick förbi Tuböleskolan och fick se en tjej som blev puttad av en annan tjej som stod och såg mallig ut brevid sin tjejkompis. Den puttade blev ledsen och gick iväg. Stackars lilla tjej. Kanske dom va 9 år eller så. Om jag hade stått närmare hade jag sagt till. Är verkligen barn så dumma med varann hela tiden?
Är de för att jag är från skogen där alla känner alla och ingen vågade vara dumma med varann, eller är de för att jag har glömt hur de är att vara liten? Skulle nacka den som puttade Vicente iaf.

Påtal om Vicente! Han är en stor grabb nu, som äter gröt. Och han älskar det! Han har fått gröt till kvällsfika 4 kvällar nu. Igår va jag på föräldraträff på BVC(första gången jag varit med av typ 100 möjliga) där dom pratade om mat, smakportioner osv osv.
Jag gick in med öppet sinne. Smörade lite för dom andra mammorna och gullade med dom andra barnen, men kände aldrig riktigt att de va my place to be. Är jag asocial?! Visst, de va kul att leka och sjunga i slutet(okej, va med på ett litet hörn, Vicente åt och kunde inte delta)men sitta och prata och analysera ditten och datten.. Njaa.
Jag förstår dom som tycker de är jättekul att träffa andra nyblivna föräldrar, utbyta erfarenheter, fråga frågor osv. Kanske jag borde ge de en ny chans när de börjar om efter sommaren?

Har bokat in datum för dopet nu. Har inte den blekaste om vilken präst de blir, men ett som är säkert är att min fina Sandra och hennes Leonardo kommer att komma från Växjö. Woop woop!


HOJ!

Har sagt bort återbesök i Uppsala IGEN.
Vi har helt enkelt inte råd att fara dit. Men huvudsaken är ju att Vicente mår bra och då sa sköterskan(som jag pratade med i telefon) att de inte är någon brådska att komma på återbesök. Tur. Då slipper jag känna mej som världshistoriens sämsta mamma.
Har fått tid för besök i Umeå för att kolla upp knölen i bröstet. Har inte råd att åka dit heller.
Nu jäklar är de tungt. Nu får vi inget bostadsbidrag heller. Flänn flänn!
Som grädden på moset så regnar de konstant och vi isolerar oss i lägenheten. Radiotjänst trakasserar mej och jag har blivit paranoid. Allt är så trååååkigt.

Men, jag är övertygad om att när de blir fint väder så kommer ny energi. Om jag drar mitt sega arlse utanför dörren och träffar folk så kanske jag blir normal igen.
Jag vill gå på promenad!

Hoj

Igår satt jag och ammade min lilla Vicente. Inget konstigt med de, han äter 10000 miljoner gånger per dygn(känns de som ibland) men igår satte jag tummen på en hård knöl i bröstet. Höger sida för att vara exakt.
Jag ringde direkt och bokade tid på vårdcentralen, så nu har jag just varit där.

När jag bokade tiden sa kvinnan att jag skulle prova febern, dricka mycket och låta Vicente äta mycket på "knöl-bröstet". Jag hade ingen feber, jag har hällt i mej vatten och Vicente har fått äta som ett tok.
Idag fick jag träffa en gullig sköterska. Hon kände på knölen, frågade om jag hade feber och om jag var öm.
Hon misstänkte mjölkstockning.
Sen fick jag sitta i ett rum och läsa en SE&HÖR från 2011. Efter ungefär 20 min kikade hon in och sa att läkaren ville skicka mej direkt till mammografi. Dom skulle skicka en remiss och sen skulle jag få veta datum och tid.

Magkänslan säger att det inte är nåt farligt. Säkert en fettknöl eller nåt annat mysigt.
Det blir nog bra det här. Har ju faktiskt inte tid för några sjukdomar och lipande.
Jag vill bara njuta resten av mitt liv med mina 2 underbara pojkar, Glenn och Vicente.

HOJ!

Vad har hänt sen sist?

Glenn har gjort SFI-prov och det gick jättebra, så nu går han vidare från introduktionen till "riktiga" SFI.
Super! Han är så smart och fin min Glenn.

Igår var det den stora finalen i eurovision. Aldrig tidigare har jag hejat så himla mycke på Sverige! Vilken underbar låt, vilken fantastisk och vacker artist och vilket helt otroligt uppträdande. Tack för att du finns Loreen och grattis(om du nu mot förmodan brukar läsa min blogg.) Vill du bli min livskamrat så är de bara att höra av sej.
Vet inte om de är mycke pga amningshormonerna, men varje gång jag hör låten så börjar jag grina. Attraktivt, jag vet.. En överkänslig numera tunnhårig och lite överviktig tjej som sitter och snyftar till eurovision.

Vi samlades hemma hos mej igårkväll, tryckte godis och snacks och hade så himla trevligt.
Stämningen va på topp hela kvällen och efter segern gick några av mina kompisar ut på krogen och Glenn följde med. När jag hade städat bort i vardagsrummet gick jag och sminkade av mej, tog på mej min mysigaste t-shirt och kröp ner i sängen och lyssnade till Vicentes snarkningar.
Jag kunde inte riktigt somna. Jag tänkte att klockan va ju nästan 3 på natten, så Glenn borde ju komma hem snart. Jag väntade och väntade. Vicente vaknade, åt och somnade. Jag hade igång ett avsnitt High chaparall på datorn(Vince Neil som "gäst") och tänkte att de kanske va lättare att somna om jag hörde lite ljud i bakgrunden.
Tillslut sovde jag som en stock och en timma senare klampar en förfriskad Glenn in i sovrummet och verkade ha glömt bort all engelska han någonsin hade lärt sej.
Han talade endast spanska. Och nej, jag kan inte spanska.
Jag förstod iaf att han hade ramlat med cykeln och att han hade haft kul.
Idag har Glenn varit väldigt lugn, stillsam och trött. Jag undrar varför.

Eftermiddagen spenderades hos min lilla mamma med storasyster Cia och 3 av hennes fina barn.
Vi åt middag och jordgubbstårta. Smaskens!
Tycker ändå att jag har ätit ganska normalt. Fikat lite då och då, varit ute och rört på mej. Har gått ner drygt 24kg nu och har ca 8 kilo kvar till det jag vägde innan jag blev gravid. Hoppas dom kilona försvinner snabbt som ögat! Sommaren är här för tusan och jag har tonvis med fina sommarkläder som vill bli använda!

Ikväll blir de Big brother!!!
Har hållt tummarna för att Lars ska vinna, men han har verkligen spårat ur och nu vill jag inget hellre än att Hanna ska vinna.

HOJ!

I lördags var vi på bröllop.
Dagen före hade jag desperat försökt hitta en klänning jag kunde klämma mej ner i.
Va på alla affärer på solbacken. Hittade inget som dög.
Alla affärer i centrum. Hittade en klänning som dög, men kostade tyvärr 400:- och jag skulle nog aldrig använda den igen, trots att den va otroligt fin. Kanske alldeles för fin.
Jag va arg. Irriterad. Stressad. och gav upp.
- Nu åker vi hem.. sa jag bittert. Och kom på i samma sekund att jag behövde en ny ögonbrynspenna. Gick in på H&M och tog det jag skulle ha och fastande vid ett REA-ställ som jag hade missat.
Och där va den! The ultimate dress! En klänning som inte va i strl 34! En klänning som inte tillverkades upp till strl 58 och såg ut som en potatissäck! En klänning som inte va svindyr! 75:-, jättefin och passade utmärkt.

När vi skulle åka till kyrkan i Kusmark så blev vi sena.
Vi hittade inte bilnycklarna, min klänning gick sönder, barnvagnen va omöjlig att fälla ihop och jag fastande med ena klacken i strumpbyxan påväg in i bilen så det gick världens största maska. Ibland känns de verkligen som att man är med i en komedi.

Vigseln va jättefin. Bröllopsfesten va kul, vacker och mycket trevlig. Många fina tal hölls så man blev tårögd, maten va jättegod och lekarna va riktigt roliga. Jag hann träffa Emelie och Jonas innan dom skulle dra sej neråt, hem till Göteborg igen, dagen efter med flyg.
Vi åkte hem vid 22-tiden.

Jag har fått en snigel på ögat.

Här om dagen låg jag däckad i soffan av utmattning.
Jag hade migrän och telefonen ringde som aldrig förr! Vilken innebar att jag vaknade gång på gång, för jag va på tok för lat för att stiga upp ur soffan, hämta telefonen ur väskan och ha på ljudlös.
Det enda jag hade hemma var alvedon, som i princip aldrig hjälper mot migrän.

Efter att de har ringt tusen gånger på telefonen så ringer de tillslut på dörren.
Jag ligger kvar i soffan i hopp om att Glenn ska gå och öppna.
Jag drar filten över huvudet och blundar.
Det ringer på dörren igen.
Jag tar bort filten och sneglar mot Glenn.
Ingen reaktion.
Jag tänker: "Jaha! Man får då fan göra allting själv!"
Rusar upp från soffan, till dörren, i tron om att de är typ mamma som ringer på.
Jag öppnar dörren och kisar mot ljuset och ser en okänd kille.
Första tanken är att han antagligen är ett jehovas vittne eller så.
Killen är lång, lite rödlätt och och håller i ett block.

-Bla bla bla! Säger killen.
Migränen hade inte bara påverkat huvudet, utan även min hörsel.
- Vad säger du? Svarar jag långsamt och nyvaket.
- Jag kommer från radiotjänst! Hur länge har du haft tvn?!!! Säger killen hetsigt.
I såna här situationer ska man vara snabbtänkt, cool,  och inte ha några problem med att ljuga.
I just denna situation va jag nyvaken, mesig, svag och jag ljuger lika bra som en femåring. Det syns direkt när jag inte talar sanning.
- Men inte vet jag.. Två dagar typ. Vad faan säger jag?!
- Du vet vad lagen om blablabla innebär? Säger han ännu hetsigare.
- Jaja.. Svarar jag och kommer på att perseinnen till lillrummet är öppen, där det står en gammal tjocktv som syns från där radiotjänstkillen står. Skulle inte tjäna någonting till att ens försöka tala osanning.
- Vad heter du?
- Det står på postlådan (sa inte så för att verka otrevlig, utan ville visa upp mina nya klisternamnlappar som jag fått av Micke samma dag.)
Han frågar tusen frågor till och rätt vad de är står jag med typ ett "kvitto" i handen och tvkillen går förnöjt iväg mot nästa offer.
Jaha, så nu ska man alltså börja betala för sej.
Dagen efter ringer jag radiotjänst och tänker avanmäla mitt tvinnehav.
Kvinnan svarar att jag inte är registrerad än, men att det går bra att ringa om ca en vecka för att avanmäla. Tackar.

Efter den här incidenten känner jag mej faktiskt antastad på något vis.
När jag har vaknat av att Vicente ska äta på natten så är tvkillen och radiotjänst det enda jag har tänkt på.
Jag har legat och blivit arg och nästan grinfärdig.
Största anledningen till det är nog sättet tvkillen va på. Typ som att han tog tillfället i akt att jag va in a weak moment. Äckligt. Hur hans ögon liksom glittrade när han insåg att jag skulle vara lätt att snärja.

Ska från och med nu alltid:
*Titta i kikhålet innan jag öppnar.
*Ha persiennerna nere.
*Bli bättre på att ljuga.

HOJ!

Har väl inte bloggat på kanske tusen år, ber så hemskt mycket om ursäkt.
Jag antar att du har haft uppe en flik med min blogg och tryckt på uppdatera minst 3ggr/minut för att se om jag har skrivit nåt nytt. Klick klick klick!
Olyckligtvis ingenting, fram till idag.
Har jag haft för lite saker att gnälla över? Svar nej. Jag har tonvis med gnäll som ligger och pyr under ytan.
Kanske inte så lämpliga saker. Har ju ingen aning om vem som läser och kan ta åt sej.

I vanlig ordning är jag missnöjd med den överjästa bulldegen som sitter fast på min torso. Även kallad: magen.
Tog ett bad här om dagen. Låg och blundade, njöt av värmen som omslöt mej, blötte håret och öppnade ögonen.
Till min fasa såg jag, mitt framför mej, en mardrömslik lös skinnhög som flöt upp ovanför ytan.

I vanliga fall ska man ju hata måndagar. Helgen är slut, en ny jobbarvecka börjar, måndagsmöten, söndagens dimmiga bakfylla har börjat klarna och man börjar minnas detaljer man inte vill minnas.

Nu är de så att för mej är de alltid helg(mammaledig ju), slipper jobb och möten, jag dricker inte och lär inte bli bakfull på ett bra tag. Just i det här fallet älskar jag måndag(ar). Imorron kommer Glenn hem! Som jag har väntat!
Med min och Glenns vanliga tur, så missar han väl planet iofs, men hoppet finns ju ändå där att han verkligen ska befinna sej i Falmark klockan 11.00 den 26/3

Vicente har snyggat till sej ikväll. Han har tagit ett bad, rensat öronen och tagit på sej en ren pyjamas.
Vicentes mor borde göra detsamma. Ta ett långt bad, skrubba fötterna, raka snårskogen hon har på benen och tvätta håret. Jag vill ju inte skrämma ihjäl Glenn första dagen med att visa the harsh reality på direkten.
Sakta men säkert ska jag introducera lat-Moa. Den Moa som har fått sladdrig mage, så hon inte ens kan klämma sej ner i favoritjeansen, hur mycke hon än drar in magen, lägger sej på sängen och håller andan till ansiktet blir rött och varmt.

Idag har vi varit och hälsat på Cia och Leo. Vi åt spenatsoppa och kollade på videor med Zakk Wylde och Robert Trujillo. Våra hjärtan bankade i takt. Vilka karlar!

Förra helgen va jag hemma hos pappa i Vebomark. De va otroligt härligt at vara ute i friska luften, dricka kaffe och sola. Cia och barnen kom dit på söndagen med kompisen Peter och hans 2 flickor.

Nu är de gjort! Glenns biljett till Sverige är bokad.
Vi struntade i att ansöka om de där jävla visumet, både jag och Glenn är alldeles less för på ännu mer pappersjobb och väntan för att de ska vara värt. 200 Dollar skulle dom asen ha för ansökan. Skulle inte förvåna mej ifall dom pengarna går direkt till nån soldat i Afghanistan, raaakt ner i hans feta plånbok, så han blir sporrad att jäklas med ännu fler stackars civila afghaner.

Glenn är min hjälte. Han är rent utsagt en underbar karl. Han ska börja sin resa den 24e Mars, då han åker från Santiago i Chile, sen till Colombia, sen Peru, sen Madrid, sen Barcelona och därifrån till Skellet.
Han kommer fram den 26e Mars klockan 11.00 och då ska jag vänta på flygplatsen i Falmark med våran fina baby.
Glenn tycker inte att de gör nåt att han ska behöva resa i ungefär 2 dygn. Han lät inte ens liiite gnällig då jag läste upp alla mellanlandningar, timmar, klockslag och städer.

Jag svalde min stolthet och bokade in Glenn på flyget från Barcelona till Skellefteå med djävulens egna påfund: Ryanair...
Åkte med dom från Tyskland till Stockholm för ett par år sedan och jag har aldrig åkt med ett skruttigare plan. Dessutom är dom duktiga på att ta betalt för i princip allt som går att ta betalt för. Skulle inte förvåna mej ifall flygvärdinnan kommer att säga nåt i stil med: Ursäkta Mr Astete, du måste hålla andan i planet, eller betala för ett syre-tillägg som vi har på våra flyg.
Har varnat Glenn iaf. Har påminnt honom åtminstone 7 gånger att han måste ha med sej extra pengar, för med Ryanair vet man aldrig...

Alla mina senaste blogginlägg(ja, alla 2, så aktiv är jag på bloggen) är gnäll-inlägg eller tjat om mitt fina barn.
Om du är less på gnäll: Sluta genast att läsa och googla fram nån gladare blogg istället.

Som ni alla vet har jag väntat på min pojkvän(heter de fortfarande pojkvän då pojken i fråga fyller 33 det här året? Är Glenn min mansvän nu?) i ungefär 138 månader. Vi har väntat på intervju i Santiago, vi har väntat på personbevis, vi har väntat på förlossning, vi har väntat på att Vicente ska tillfriskna efter sin operation, vi har väntat på att ambassaden i Chile ska skicka papper till Sverige, vi har väntat på migrationsverket, vi har väntat på att Glenn ska få jobb, vi har väntat på beslut.. Ja, man kan säga att vi har väntat på ungefär allt som går under en livstid. Men nu ska ju liksom allt vara klart. Glenn har fått uppehållstillstånd, äntligen! Vicente mår bra(förutom lite klassisk spädbarnskolik) och allt verkar lovande. Eller?
Naturligtvis inte. När Moa Lundmark slappnar av och börjar unna sej lite välförtjänt lycka, då kommer ännu mer skit.

Just nu ligger det till såhär att Glenn har slitit som ett djur och jobbat typ 6 dagar i veckan, för att kunna komma hem till sin familj i Sverige. Chile är väl inget superland som ligger i klass med typ... ja, Sverige tex.. gällande ekonomin, så man tjänar väl typ ingenting där.
Därför har jag kollat flygbiljetter så fort jag haft chansen, så jag skulle kunna hitta en riktigt billig. Och se på fan! Jag hittade på condor.com, superbilliga biljetter som till och med lilla Glenn skulle ha råd med.
När vi skulle boka upptäckte vi ett nytt problem: Mellanlandning i Puerto rico.
Låter kanske inte så himla farligt, men om man inte är Amerikansk medborgare så är de ett stort problem.
Både jag och Glenn ringde tusen samtal och tillslut fick jag veta av en kvinna på Amerikanska ambassaden att Glenn måste ansöka om ett visum, bara för att mellanlanda. Puerto rico tillhör tydligen allas vårat favoritland US.Fucking.A.

Just när jag sitter och tycker livet suger, så händer det massor med superbra saker på en gång!

Jag tyckte synd om mej själv för att jag inte kan ha några av mina kläder.
Jag hasar omkring i mjukisbyxor, stora tshirtar och munktröja hela dagarna, jag kan inte stänga jackan än, jag har bristningar stora som Nilen och armarna är lika tjocka som en sumobrottares lår.
Kul.

Glenns uppehållstillstånd kändes långt bort.
Vi är bjudna på bröllop i maj, och jag tänkte att jag nog antagligen kommer att måsta ha min son som dejt(med risk för att han i framtiden skulle bli en mamasboy som bor hemma till en ålder av 45).
Jag skulle få sitta vid barnbordet och folk skulle mercyfuckdansa bröllopsvalsen med mej.
"Gå och bjud upp den där tjocka nyblivna ensamma mamman Bosse!"

Mitt i allt skit bestämde jag mej för att ringa migrationsverket.
Jag blev kopplad till handläggaren.
Min röst började jävlas när jag blev framkopplad. Jag lät ungefär som Joe i Big Brother.
- Harkel harkel! Sa jag
- Hehe, sa handläggaren.
Hon frågade efter ärendenumret. Utan större hopp satt jag i telefonen och väntade på att hon skulle knappa fram rätt ärende på datorn. Förväntade mej att hon skulle säga nåt i stil med: Jaa, vi ser här att du har skickat in allt, men handläggningstiden kan ta upp till 10 månader.
Istället säger kvinnan:
- Ja, det gäller alltså Glenn Astete.. Hm... Jo, men han blev beviljad uppehållstillstånd igår, vi har skickat ut ett papper om detta, men de kommer nog inte fram förrän imorron.
Jag blir chockad och stum. Är de sant?
- Åh, vad sa du?! Är de klart?! Får han komma?! Men herregud! Det här är dom bästa nyheterna någonsin! tack tack tack!
Handläggaren informerar om att Glenn måste vänta några veckor på ett slags Id-kort som han måste ha med sej när han reser hit. Men vad är några veckor jämfört med ett helt liv?

Efter samtalet är jag eld och lågor. Jag måste prata med Glenn på studs!
Naturligtvis jäklas mottagningen. Det går konstiga signaler, sen kommer en tant och pratar på spanska, och jag fattar inte ett dugg. Jag provar ringa tusen gånger, utan framgång.
Några timmar senare får jag tag på Glenn och berättar. Jag har aldrig hört någon bli så glad i hela mitt liv! Älskade älskade Glenn, som alltid blir så uppriktigt och hjärtligt glad för det minsta i livet, men nu hörs det att han nästan exploderar av lycka!

Nästa braiga sak är att Emelie är hemma i några veckor från Göteborg. God bless!
Ett liv utan mina bästisar är tammetusan inget bra liv alls.

En till bra sak är att jag minskat i vikt, 17 kilo hittills, men har massor kvar.
Något som är dåligt med detta är att jag har ingen matlust. Är aldrig sugen på att äta, varken sött, surt eller salt. Måste liksom tvinga mej själv att äta för att mjölkproduktionen ska hållas igång. Har hört att man ska va så himla hungrig då man ammar, men de verkar inte stämma in på mej iaf :S
Jag har ersättning hemma till Vicente, som BVCsköterskan har sag att jag ska ge honom, eftersom han inte ökar i vikt "som han borde", vilket sätter massor med press på den stackars hormonella, flänniga nyblivna mamman.
Borde egentligen fokusera på att han faktiskt går upp i vikt, kanske inte massor, men han går ju inte ner, och han är pigg och frisk.

Snart kommer verkligen min Glenn. Nu är de inte flera månader, utan bara ett par veckor kvar, innan jag får vara med honom varje dag till jag dör. Glenn är och kommer att vara den bästa pappin i universum.

Nu ska jag skärpa mej, sluta tycka synd om mej själv och inse hur lyckligt lottad jag är som har en fin familj med 5 syskon som jag älskar så otrolig mycke, en mamma, en pappa, en extrapappa och syskonbarn. Jag har Glenn och vi har en frisk, underbar, fantastisk son.

HOJ!