Bättre sent än aldrig! Lillen är redan mer än 2 veckor gammal, och massor av dessa dagar har vi slösat bort på en massa jobbig sjukvård. Ska försöka skriva ner hela storyn med inte alltför många snuskiga förlossningsdetaljer. Here we go!

Jag och mamma kommer till akademiska den 25e januari och jag blir undersökt av läkaren Eva, som konstaterar att min kropp är redo för förlossningen. Sweet. Men vi får lugna oss till dagen efter, för att dom har mycke att göra på förlossningsavdelningen osv.
Jag och mamma får ett rum på bb och sover där, i dom oskönaste sängarna som finns(har klagat och skrivit mer detaljrikt om detta i föregående inlägg).
Den 26e klockan 08.00 far vi ner till förlossningen och möts av en barnmorska som skrattar nervöst helatiden och en undersköterska som verkar ganska anonym, minns dock att undersköterskan va söt och lite playboymansion-aktig på nåt vis.

Den nervösa barnmorskan(kan hon ha hetat Maria? Äsch, vi kallar henne så iaf) ska sätta fast en elektrod på bebbens huvud, och i samma veva så spräcker hon hinnorna, två flugor i en smäll!
Hon lyckas med detta, vatten rinner all over. Kändes som att jag låg och kissade ner mej typ 1 timma i sträck. Nasty. Elektroden lyckas släppa 2 ggr och nervösa Maria måste hämta en mer erfaren barnmorska som fixar allting. Maria är inte bara lite småklantig och nervös, hon har absolut ingen humor heller. Både jag och mamma skojar och busar lite med henne för att lätta på stämningen, men vi möts av en iskall Maria som inte förstår nånting. Typ som när mamma skojade om att kaffet i automaterna på sjukhuset är så svagt när Maria ska hämta en kopp till henne.
Mamma: Då får du fixa starkt och gott kaffe, hehe.
Maria: Ja, alltså, jag kan inte rå för att kaffet är svagt, det finns inget jag kan göra åt det!
Rolig tjej.

Här nånstans börjar mina värkar(ca 10.00) som inte är alltför farliga. Jag får varma kuddar som smärtlindring och jag kan fortfarande bete mej någorlunda normalt.
Dessa pågår till ungefär klockan 15.00, då ett annat skift börjar. Barnmorksan Helen och undersköterskan Caroline. Båda två är jättegulliga. Ungefär nu början jag bli lite gnällig. Den varma kudden är inte så jävla varm och skön längre, utan jag befaller mamma att öppna fönstret, för jag höll på att svettas ihjäl. Jag får en kall blöt handduk att badda pannan med och jag får också lustgas. Vilken trevlig uppfinning! Som att vara på fyllan, men helt tillåtet.  Fick lite såna känslor då man bara har lust att sluddra fram: Faan va jag tycker ni är bra, ni tjejer! Jag älskar er! Men de gjorde jag inte, tack gode Gud.

Lustgasen slutar vara kul efter ett tag. De gör ont! Förstår nu vad folk menar när dom har sagt: Tänk dej din värsta mensvärk och gångra sedan den med tusen!
Jag gnäller för barnmorskan att jag minsann vill ha epidural. Helen ger mej lite snabb info, typ att en narkosläkare ger epiduralen, han sätter den i ryggen, man blir bedövad från the waist down osv osv.
Väntandet på läkaren känns som flera flera timmar. Tillslut kommer en läkare in och hälsar glatt och han har med sej en sidekick, båda två är jättesnygga, förstås. Där ligger jag naken, svettig, ful och grinig.
Helen gullar med mej och säger: Men ser du Moa! Vad fort läkaren kom!
Fort? Jaså.

Läkaren ber mej ligga på sidan och kuta med ryggen som ett katt.
- Lite till! Lägg armen där! Nu måste du skjuta ut ryggen igen! Flytta axeln en liten bit innåt! Andas! Du måste komma ihåg att andas! Säg till när du får en värk! Andas!
Befallningarna haglade i förlossningssalen. Och jag tycker bara synd om mej själv.
Mitt i allt går läkaren och en annan kommer in(även denna är väldigt snygg).
Han hälsar lika glatt som den förra och förklarar att den förra killen va tvungen att gå för han skulle hämta på dagis. Befallningarna börjar om igen. Gör så Moa! Flytta dit! Säg till då du får en värk! Stå på huvudet! Gå ner i spagat! Heja Moa!
Det där "Säg till då du får en värk" blev så inpräntat i huvudet att jag fortsatte tala om för läkaren när jag fick en värk, trots att han va klar med att lägga bedövningen för längesen.
Helen upplyste mej om att jag inte behövde säga till om värkarna längre, efter att jag hade sag till typ 10 gånger i onödan. Dom kanske trodde att jag skulle fatta själv tillslut. Men icke!
Läkaren petade med en spritad tuss på olika ställen på mina ben och frågade hur de kändes, sen kunde han konstatera att bedövningen funkade.
Och jäklar så skönt. No more tears, för tillfället iaf.

Här blir mitt minne lite grumligt. Jag vet iaf att jag börjar känna av krystvärkar(världens största och jobbigaste tryck neeeråt!) efter ett tag och Helen och Caroline blir utbytta till barnmorskan Maria(en annan Maria) och undersköterskan Susanne. Dom undersöker mej och säger att jag är öppen si och så många centimetrar, tiden går, krystvärkarna blir alltmer jävliga och Vicente vägrar rotera neråt som han ska.
Fan vad tiden gick sakta, även fast jag inte alls hade nån koll på vad klockan va.
Jag får prova olika förlossningsställningar medan vi väntar på att Herrn ska åka ner, men de är han inte alls inställd på.
Jag går på toa och kan inte kissa, hade antagligen inte lyckats även fast någon hade lockat med 10 miljoner kronor(tur att de inte va så påriktigt!). Och jag som hade oroat mej inför att få kateter om jag skulle bli snittat! Hah! Istället blir jag tappad på kiss typ 4 ggr. Sweet.

När jag har legat och plågats med krystvärkar i hundra år så blir jag mer gnällig än någonsin. Säkert otrevlig också. Barnmorskan Maria ser lite bekymrad ut, för nu har de verkligen tagit massor av tid. Hon hämtar stålkvinnan: Fatema från Iran!
Fatema är inte bara stålkvinna, hon är även födsloHitler.
Medan jag ligger och tycker synd om mej själv och skriker: Hjääälp! Nu får ni fan snitta mej eller ta sugklockan!
Så säger Fatema: Sluta skrika! Du ska inte skrika!
Jag blir livrädd för denna lilla mörka kvinna, ca 1.50 lång, och jag håller käften för första gången på säkert flera timmar. Fatema tvingar mej upp ur sängen, jag får luta med överkroppen mot sängen och gunga av och an med underkroppen och sedan sätta mej på huk vid varje värk. Måste citera Fatema: Ta i som om du skulle bajsa! de gör inget om du bajsar, gör de bara!
Vi håller på så ett ganska bra tag, sen får jag lägga mej i sängen igen. Vid det här laget är jag så slut och less så jag lipar. De riktiga krystarbetet påbörjar, äntligen.
Fatema håller i min vänstra fot och säger: Tryck ifrån med benet! Gör de! Ta i!!!!
Och jag gör de, jag tar i som fan, till jag tror att mina ögon ska hoppa ut ur skallen.
Mamma står på sidan, Fatema och Maria och en läkare står och håller i mina ben.
Tillslut kommer de ut en varm och slemmig liten sak som dom lägger upp på min bröstkorg. Jag ser bråcket lite tvärt, men de ser inte så farligt ut. Stor som en kiwi ungefär.
Det lilla barnet skriker och jag har nog aldrig varit så lättad i hela mitt liv. Så jävla skönt att slippa värkar, svettas, gråta och skrika.


Klockan 02.28 den 27/1-2012 har världens finaste pojke fötts, 52 cm lång och 3750gram.
Mormor Barbro klipper navelsträngen och följer med då dom väger, mäter, lägger om bråcket med kompresser och bandage, undersöker osv. Det är en frisk liten pojke. Jag blir sydd, går och duschar och lägger mej sen i en annan säng och vilar.
Jag och mamma får in fika på rummet, jättegoda mackor och bubbel i fina glas, men jag är inte alls hungrig. Jag ringer Glenn som är världens gladaste och stoltaste pappa.
Mamma följer med då dom tar lillen till neonatalavdelningen, 95F.
Jag får åka dit liggandes i sängen. På 95F ligger Vicente med öppen mun brevid sin mormor och sover. Så himla söt :)

Har sovit kanske 3 timmar sammanlagt. Klockan är nu 06.39 och jag har duschat i en dusch som borde ha blivit renoverad för 20 år sedan. Tänk dej ett nött blått golv, duschdraperi som är gulnat, duschmunstycke i mörkbrunt som inte går att sätta fast i den där hållaren på väggen och rostiga metallsaker all over. Tack Gud för att du uppfann ytspriten!
Varför måste madrassen och kudden ha världens glidigaste plast under sängkläderna, så hur man än vrider och vänder sej i sängen så ligger man tillslut längst ner i fotändan och kudden ligger upptryckt mot sänggaveln?
Jag veeeet varför de är inplastat, men finns de verkligen ingen bättre lämpad plast såhär år 2012, att använda sej av? Jag har även lekt "prinsessan på ärten" inatt. Fast kanske mer "prinsessan på metallskenorna", när jag tänker efter. Om de går ut på att man ska känna varje metallbit, spak osv på landstingssängen, så är jag verkligen en tvättäkta prinsessa.

Just nu ligger min mor och snarkar i sängen här brevid. Ska väcka henne alldeles strax. Stackars mamma. Hon är ju en tant och borde få vara hemma och pyssla istället för att ge sej ut på äventyr.
Klockan 08.00 är de sagt att jag ska ner till förlossningen(vet inte exakt vars de ligger, men de känns i mitt sjätte sinne som att de är neråt) och där ska jag väl vara kvar till lillen har gett med sej.

Det hade gått bra för Glenn på intervjun igår. Dom hade frågat typ vad mina syskon heter, var och hur vi träffades och såna saker. Idag ska dom på svenska ambassaden i Chile skicka papper till migrationsverkat i Sverige där de står att Glenn är ok och att han är prio 1 för att hans familj är i Sverige och babyn ska opereras.
Känns som livet går ganska bra just nu faktiskt. Både intervju och förlossning på samma vecka är ju inte fy skam, de liksom kickar rumpan på landstingets sängar.

HOJ! Nästa gång jag skriver kanske jag vi har en bild på babyn :)

Nu måste jag ju ha varit på sista ultraljudet tycker jag!

Är tillbaka i Uppsala igen. Resan gick bättre den här gången än förra, tack gode Gud.
Inget tjafs, inga trasiga väskor och ingen lång väntan. Hittills.

Träffade läkaren Eva som undersökte mej och mätade bebben. Han ska tydligen väga typ 3400g enligt läkarens beräkningar, men de går ju inte att säga exakt. Nåja. Han verkar må bra och de är ju de som räknas.
Imorron vid åttatiden på morron så ska dom sätta igång mej. De är tydligen typ 3 olika faser man kan passera, jag är inne på tredje och sista. Fråga mej inte exakt vad detta innebär, men de är nåt bra iaf.
Dom kommer att ta hål på hinnan så att vattnet går och sen brukar kroppen fatta själv vad den ska göra. Om den inte fattar så får man hormondropp som ska sätta igång värkarbetet. Alltså, Vicente(bebben) blir en 26e eller 27e baby! Super! Samma som löningen ;)
Barnkirurgerna är redo att operera på fredag. De gör inget om han föds dagen före, då kommer han att plåstras om och så inför fredagen. En barnläkare kommer att vara med då Vicente föds och han/hon(barnläkaren) kommer att göra en bedömning vad som måste göras. Allt verkar bra iaf!

Jag och mamma har fått rundtur på avdelningen. Vi befinner oss just nu på BB3 rum 19 och här får vi stanna kvar. Bebisen kommer att hamna på 95F(där typ för tidigt födda hamnar osv) sen och jag kan vara där när jag vill typ, fast ändå ha de här rummet kvar, om jag har förstått de rätt. Kanske de blir patienthotell sen. Vi får se vad som händer, de kan ju inte va så jävla farligt iaf. Man kommer säkert att längta hem hur de än blir!

Snart ska jag nog ta och äta middag. De finns massor med lyx här på avdelningen. Kaffe, varm choklad, skorpor, marmelad, fil och typ allt i hela världen.
Jag va trött som tusan när jag gick till patientköket och skulle hämta dricka. Jag tog fram 2 glas, en tillbringare. Stannade av och stirrade rakt ut i luften. Glömde liksom bort vad jag egentligen skulle göra. Sneglade mot saften. Apelsin, körsbär, citron, läste jag. Efter stirrandet hällde jag upp körbärssaft i tillbringaren och ställde mej vid kranen, och här kommer den dummaste tanken jag har haft på länge: Nää, jag kan ju inte ta vatten direkt från kranen, de är ju cryptsporidium här.
Har ingen aning om varför de blev sådär i min hjärna. De löste sej iaf och jag och mamma fick våran saft. Och vi levde lyckligt i alla våra dagar!
Jag och mamma är granne med en typ indisk familj. Vi delar badrum. Deras baby skriker lite då och då, man hör när dom pratar hela tiden och de är alltid upptaget på toan. De bådar gott.

Glenn är på intervju på ambassaden i Santiago idag. Jag hoppas verkligen att de går bra! Men vi har ju som inget att vara oroliga för och snart finns ju ett levande bevis på våran kärlek <3
Min kära vän Bella har åkt till Chile, så hon och Glenn ska träffas, sweet!

Håller tummarna att de ska gå fort imorron. Ska ta ett allvarligt snack med bebben och be han komma vid lunchtid typ, så kan jag ta en kaffe medan han blir vägd och sånt.
Skämt å sido, de lär väl inte gå så msidigt. Men jag är som fit for fight iaf :)

HOJ!

Okej, har nu lugnat mej senaste dygnet.
Är fortfarande otroligt arg på dom i Uppsala, men nu kan jag träffa folk igen iaf utan att vara otrevlig :P
Har skrivit ett långt mail till patientnämnden i både Uppsala län och Västerbottens län.
En kvinna ringde från patientnämnden Västerbotten idag och hade läst mitt mail. Hon tyckte att allt lät jättekonstigt och att dom inte alls hade skött detta speciellt bra i Uppsala.
Hon sa att jag skulle skriva till patientnämnden i Uppsala, jag sa att de redan va gjort och hon tyckte de va jättebra.
Hon skulle hjälpa mej genom att kontakta dom i Uppsala och hon frågade om de va okej att hon gav mitt telefonnummer och såna saker till dom. Helt ok för mej :)

Även läkaren i Skellefteå har hört av sej. Hon höll med om allting och hon var verkligen förstående för hur jag kände. Att jag hade förberett mej mentalt och fixat och gjort massor med saker för att kunna fara och sen blir de inget av de. Kändes otroligt skönt att hon som läkare höll med, så då slipper man känna litegrann de där: Eller är de jag som är knäpp?! Gjorde jag fel?! Antog jag bara en massa saker?!
Näpp, är helt säker å att mina känslor kring detta är dom "rätta", jag är inte överkänslig, klagar bara för att ha nåt att göra eller så.

En otroligt bra nyhet är att Glenn har fått intervjun flyttad från 6e Mars till 13e Februari! Heeelt underbart! Och hans kontaktperson lovade att höra av sej direkt ifall nån med närmare datum skulle avboka sin intervju.
Snaaart kommer mitt solsken tillbaka <3

Håller tummarna att folket från Uppsala ska höra av sej så fort som möjligt, man ska ju smida medan järnet är varmt... Ska kräva en förklaring och massor med ursäkter från höger och vänster. Skulle vilja kräva en massa grejer också som plåster på såren, typ en ny tv, men de är väl att kräva för mycke antar jag.

HOJ!

Men hejsan bloggen.
Nu är de så att jag är den argaste på denna jord just nu, kanske till och med i hela universum.
Vill du veta varför? Japp, de ska du få.. Med råge.

Jag och min mor blev skjutsade av Per till flygplatsen i Falmark.
De blev en halvdålig start, om man som jag är ganska lättirriterad nu för tiden.
Människan som ropar ut i mikrofonen att man kan börja kliva in i planet sa fel och sa att dom som egentligen borde klivit på i främre ingången, skulle gå in i bakre och tvärtom.
Så alla som hade klivit på bak, skulle tränga sej förbi dom som klivit på fram. Jättekul när man har en mage stor som en badboll XL.

Flygresan va väl ok, vi kom fram, hämtade ut vårat bagage och upptäckte att mammas väska hade gått sönder(upptäckte senare att min också var trasig) men vi ides inte leta upp var man skulle klaga, utan vi ville bara ta första bästa buss till Uppsala.
Det blev en ganska lång väntan ute i det råa, kalla vädret, bussen var sen och massor med folk skulle åka med och typ alla hade stora väskor med sej. Bagageluckan som man vanligtvis brukar trycka in stora väskor i gick inte att öppna med handkraft och busschauffören verkade inte speciellt intresserad av att hjälpa till.
Det blev alltså en stor hög med väskor i mitten av bussen, ungefär som en miniversion av kinesiska muren.
När vi skulle av på busstationen fick man liksom tackla sej fram för att hitta igen sin egen väska och sen kliva av i hets, ner för den branta busstrappan.

Sen blev det taxi till Akademiska, ingång 95/96.
Vi åkte hiss upp till BB avd. 2 som jag hade fått instruktioner om att göra, när jag ringde för ungefär 2 veckor sedan för att fråga om de va ok att vi skulle komma kvällen före inskrivningen.
Kvinnan(som jag inte minns namnet på) sa att de va absolut inga problem, vi va välkomna och hon skulle hälsa personalen att vi skulle komma på eftermiddag/kvällen någon gång så dom va förberedda. Sweet.

När jag och mamma kommer in på avdelningen kommer 2 barnmorskor och undrar vad vi har för ärende där på kvällen med våra väskor. Jag förklarar läget, men dom hade inte den blekaste aning vad detta handlade om. Tyvärr va de fullt på deras avdelning, men vi skulle vänta i soffan så länge.
Några minuter senare kommer en av barnmorskorna tillbaka och säger att det finns ett rum vi kan sova i en våning upp. Där uppe kommer en barnmorska som heter Katarina och möter upp oss. En jättegullig kvinna, liten, mörkhårig i 40års åldern och hur trevlig som helst. Vi går tillrummet, fixar in en till säng, Katarina visar oss var allting finns, hur allt funkar och hon bjuder oss på mat som vi får värma upp i köket.

När vi har installerat oss, tittat på tv, ätit och gjort oss klara för sängen så lägger vi oss i varsin sjukhussäng och försöker somna. Big day the morning after..
Det är omöjligt att sova. Det blir för varmt, filten knölar sej, det kryper i benen, fötterna hettar, en bebis skriker var 5e minut. Jag lägger mej på rygg, på höger sida, på vänster sida, höjer ryggstödet, sänker, lägger mej helt plant, sätter mej.. Provar verkligen allt, och somnar en kort stund vid 3tiden, till jag hör kyrkklockorna ringa vid 5. What?! Vilken konstig stad. Jag vaknar igen och stiger upp klockan 8 för att hinna göra mej i ordning och äta frukost i lugn och ro och sen träffa läkaren klockan 9.45.

Jag sätter mej i väntrummet och mamma går tillbaka till vårat "sovrum" och chillar med ett korsord.
Klockan går. Den hinner bli 10. Alla kan ju vara sena ibland.
Den blir 10.30, 11.00 och sen kommer en kvinna ut och frågar om jag kan gå in på rummet och vänta till 11.45?
Eftersom jag redan suttit i världens varmaste och obekvämaste väntrum i över en timme, så accepterar jag förslaget och går till rummet, lägger mej i sängen en stund och läser skvaller.
11.40 går vi(mamma följer den här gången) till väntrummet igen, vi får vänta snällt i över 30 minuter innan vi äntligen får komma in typ 12.20. Endast 2,5 timme efter bokad tid. Imponerande.

Väl inne hos läkaren så gör hon ultraljud, mäter och håller på som dom alltid gör. Barnet har växt bra och får näring osv osv. Ja, bra att veta. Läkaren försöker se bråcket, men bebben har benen i vägen.
Även fast hon inte ens har sett bråcket, så tycker hon att vi är klara.
Här tänker jag: Okej, men jag ska ju ändå vara kvar här, hon kanske ska prova igen om nån timma och kanske kan få bebisen att ändra ställning så att hon kan undersöka bråcket.
Istället säger hon nåt i stil med: Ja, då var vi klara. Allt ser ju bra ut, så då är de ju bara att ni åker hem igen, ni var från Skellefteå va?
Här stannar jag upp i hela kroppen. Hörde jag rätt? Vad sa hon?
Läkaren fortsätter: Barnet verkar ju må bra där inne, så ni kan ju komma tillbaka om 2 veckor så ska vi se om vi sätter igång dej då.
Jag säger: Så jag har alltså åkt från Skellefteå till Uppsala för att göra ett ultraljud?
Läkaren: Neeej, inte bara det. Nu har jag gjort en bedömning och så vitt jag kan se så är allting bra, så du kan åka hem igen och komma tillbaka hit till oss om 2 veckor.

Vid den här tiden sitter jag i chock på britsen och hör inte riktigt vad läkaren säger. Jag minns iallafall att hon frågar efter vilken läkare i Skellefteå jag har varit i kontakt med, så ska hon genast gå och ringa den personen.
Jag svarar att jag egentligen inte haft så mycke med läkarna i Skellefteå att göra, utan jag hänvisar klart och tydligt till Maria i Umeå (superdoktorn jag har varit hos flera gånger).

Läkaren går iväg, jag börjar grina av frustration, mamma försöker trösta, men jag är så utom mej av ilska att jag håller på att självdö. Efter några minuter kommer hon tillbaka och säger att hon har pratat med Elin i Skellefteå, trots att jag hade sagt att jag har varit hos Maria i Umeå. Denna Elin har aldrig träffat mej i det här ärendet, och ännu mindre har hon undersökt mej, sett bråcket eller nåt alls.
- Elin håller med mej, att vi ska vänta. Du ska få en tid om 2 veckor, du ska få en lapp direkt i handen, säger hon och tittar på mej pluttenuttigt.
(Jippi, en lapp direkt i handen. Med tid och datum och allt! Helt otroligt att jag skulle få nåt sånt efter att ha rest med flyg, buss och taxi i flera timmar)
Jag sitter och grinar. Jag försöker förklara att förra gången jag var nere i Uppsala var för bedömning, den här gången skulle jag sättas igång, det sa både läkaren och barnkirurgen jag träffade då. Jag kan till och med citera barnkirurgen: "Den veckan när du kommer ner för att bli igångsatt, är jag ledig, men jag ska ge all information till den som kommer att operera ditt barn, så det kommer att bli bra."

Läkaren lyssnar med ett halvt öra och säger till mej att om man är förstföderska och dessutom i vecka 37, så är de bara en 50% chans att igångsättningen ska lyckas. Och de visste dom inte när jag va nere för en månad sedan? Varför säger den ena en sak och nästa säger en helt annan? Sjukt.
Läkaren tröstar och lägger en hand på min arm och säger:
- Du ska se att det blir barn tillslut.
Har lust att svara:
- Ja, uppenbarligen, jävla kärring.
Men säger istället:
- Det är inte de som är problemet, det känns så himla dumt att jag har fått helt olika information och att jag har åkt hela vägen hit i onödan för att göra ett ultraljud jag lika gärna hade kunnat få göra i Skellefteå.
Läkaren verkar inte bry sej om de jag säger. Hon lovar att jag ska få lappen direkt i handen och att dom ska hjälpa mej ordna med hemresa.

Jag och mamma går till rummet.
Jag gråter, är arg, förbannad.
En barnmorska kommer in och pratar med låg, lugn, gullegullröst. Jag minns inte vad hon säger riktigt, men iallafall ska hon fixa hemresa till mej och mamma. Okej, ett problem mindre iallafall.
Hon kommer tillbaka efter en stund och meddelar att det får jag minsann göra själv.
Jag ringer reseservice och som tur är så finns det platser hem till Skellefteå till oss på flyget 21.10
Medan Anki på reseservice knappar på datorn, pratar jag med barnmorskan och förklarar varför jag är upprörd. Barnmorskan svarar: Men nu är de ju så att det är ju Skellefteå som har remitterat dej hit för en bedömning.
- Nej, så är de inte. Jag fick datum och tid av er här i Uppsala när jag var här för en månad sedan, det är inte alls någon från Skellefteå som har skickat hit mej.
Anki på reseservice har knappat klart och säger i luren: Jaha, du är inte förlöst än? Då förstår jag om du är ledsen. Varpå jag svarar: Jag är inte ledsen, jag är arg.
Anki skrattar. Förhoppningsvis inte åt mej.

Barnmorskan säger till mamma att dom har såååå mycke nu och sååå fullt, så de vore ju jättebra om vi kunde fara så fort som möjligt så att någon annan kunde ta vårat rum. Om vi inte hade fått någon hemresa, så hade alltså jag och mamma varit tvugna att ta in på hotell. Men de finns ju tydligen även vandrarhem, hade barnmorskan upplyst om. Tack för den.
Taxi till centrum, släpa väskor, buss, ut ur bussen, gå till ankomstinfo terminal 4 för att förklara läget med våra trasiga väskor, blir hänvisade till terminal 5 där vi ska använda en telefon så vi får prata med nån bagageman, vi går dit, ringer kanske 10 gånger innan de svarar, väntar på bagagemannen som säger att han inte kan göra nåt eftersom vi inte har kvar våra gamla bagtags.
Promenad tillbaka till terminal 4, äta världens dyraste ostfralla, gå till flyget, åka flyg, få svullna onda ben och händer, hitta nån på flygplatsen i Skellefteå som kan fixa våra trasiga väskor.. Sen äntligen hem.

Nu är jag hemma. Utmattad, arg, besviken, förbannad.
Problemet är inte att jag inte fick föda och ta med mej lillpojken hem. Jag vet att han finns kvar i min mage och mår bra.
Problemet är inkompetent personal, som säger en sak, men menar en annan. Att kommunikationen inte verkar hålla. Att dom hade lovat mej att bli igångsatt, men när jag kommer dit så görs de en undersökning på en kvart och sen blir jag hemskickad. Rent utsagt förjävligt. Jag har nog aldrig blivit så förbannad i hela mitt liv.

Fick min jävla lapp i handen. Har tid bokad den 25e klockan 14.
Funderar på att strunta i att åka dit. Vill inte träffa läkaren från helvetet igen. Kan lika gärna föda hemma ocxh hoppas på de bästa. Fy faan.

Har verkligen upplevt att tiden har stått stilla på senaste. Inga nya framsteg eller nånting. Tick tack tick tack...
Men idag har jag fått helt otroligt bra nyheter från min älskade Glenn!
Det hade ringt från ambassaden, Glenns kontaktperson Karin Svensson, och hon sa att dom absolut ska skynda sej allt dom kan för att Glenn så fort som möjligt ska få komma till sin svenska familj.
Hans tillsvidare datum för intervju är den 6e Mars, men Glenn hade sagt att det är alldeles för långt bort. Karin ska ringa Glenn på måndag och ge ett nytt datum, förhoppningsvis ett mycke bättre datum som ligger närmare.

Så otroligt skönt att ha detta som peppning nu när jag ska till Uppsala på söndag.
Nog för att the fact att jag ska få en son också är peppning, naturligtvis, men Glenn är mitt solsken som jag vill dela allt med och de känns bara så himla hopplöst ibland när man inte fått några som helst goda nyheter på väldigt länge. Så detta borde ju betyda att Glenn kommer att vara med mej och våran baby inom några månader.
Tack gode Gud, Allah, Buddha, Moder Natur eller vem de nu är!

Måste bara meddela världen att jag hittat snuskigt billiga resor från Santiago till Stockholm på www.momondo.se
Drygt 5000:- om man bokar nu och åker i Mars. De är alltså typ halva priset mot för vad dom brukar kosta, biljettjävlarna. Hoppas man får veta mer snart, åtminstonde få datum för intervju på migrationsverket. Hoppas hoppas hoppas!

Ibland är de ju så i livet, att de verkligen känns som att när man tar 1 steg fram, så glider man 2 steg bakåt.
Just nu är de så.
Det värsta är när dom där 2 stegen bakåt inte går att göra något åt, man kan inte påverka ett dugg och man rår inte ens för de själv.

Det bästa man kan göra är väl att spjärna emot, ta ett djupt andetag och fortsätta framåt, även fast de går väldigt tungt. Men ibland blir man ju rent utsagt jävligt less på att vara tålmodig.

Igår kom en massa goa kompisar hem till mej och festade.
jag fick en alkoholfri mojito(oh my god, verkigen gott) med en piggelin som drinkpinne.
De va verkligen så himla roligt att vara med allihopa och de kändes då som att jag va minst lika onykter som dom andra.

Sen kom den eviga frågan: Ska man gå ut?
Alla skulle på Allstar. Jag velade fram och tillbaka kanske tusen gånger, innan jag bestgämde mej för att följa.
Detta var ju sista gången jag kan gå ut och dansa innan jag blir mor/mjölkko/ansvarsfull osv.

Vi kom in på allstar vid 24-tiden, inte så överdrivet mycke folk, men ändå helt ok.
Jag drack en jordgubbsmilkshake som va så god att jag kommer att fantisera om den resten av livet.
En tjej med nån slags ljusrosa kimonoklänning(3 nummer för stor, urringningen krävde att man skulle ha ett linne under, men denna tjej nöjde sej med att show off med sin missfärgade en-gång-i-tiden-vita behå) närmade sej mitt "gäng" och de visade sej att hon kände en av mina kompisar.
Vi gick till dansgolvet och dansade, konstiga tjejen hamnade brevid mej och dansade med en öl i handen.
Jag såg i ögonvrån att hon tittade på mej och räckte ölen mot mej. Mitt första tanke var: Vill hon att jag ska hålla i den? Jag tittar oförstående på henne. Hon sträcker ut ölen ännu närmare och formar läpparna till ett "här!"
och liksom uppmanar mej att smaka en klunk. Jag gör "nej tack" med handen och jag ser att Linnea lutar sej mot konstiga tjejen och skriker i dunkadunkat: Hon är graviiid!
Konstiga tjejen granskar mej och inser att så är ju fallet.

Nu kommer vi till frågeställningen: Var hon för full och lite korkad för att se ordentligt? Eller har jag helt enkelt lagt på mej så pass att magen inte syns såhär i vecka 36?

De känns som jag mår bäst av alternativ 1.

Vid halv 2 började vi anderstorpare bege oss hemmåt. Vi gick till domusparkeringen där de hängde ett litet gäng fordonare. En av dom gick med på att skjutsa hem oss. Sen kom jag hem, ringde Glenn, tvättade bort sminket och la mej i sängen. Jag låg och vred mej hur många gånger som helst.
Jag hade ont i ryggen och sammandragningar från helvetet. Hur jag än låg så blev de bara värre.
Jag provade att lägga mej i soffan, jag provade att sitta, ha kuddar bakom ryggen, ligga helt plant, ligga på sidan osv osv. Tillslut somnade jag vid 5tiden på morgonen och vaknade ju naturligtvis klockan 8 och kunde inte somna om. Det lär bli en otroligt tidig kväll ikväll.

Nu på förmiddan har jag stökat bort festen och snart börjat tvättiden som jag har längtat efter!

Gott nytt år allihopa, 2012 kommer att bli så himla bra på många sätt, de vet jag!

Oj vad jag längtar till sommaren!

För då kommer bebben vara född, operationen och återhämtningen kommer att vara över, Glenn kommer garanterat att vara här, jag kommer att väga tusen kilo mindre och jag kommer att vara ledig en HEL sommar för första gången sen jag gick i typ sexan.

Känns väldigt långt bort, nu när man tittar ut och bara ser mörkret och en massa slask.

Efter att ha ringt till förskringskassan och efter att ha suttit med papper och penna och miniräknare och typ räknat ut vad jag kommer att få i grav-penning så har jag nu fått domen: Ungefär en tredjedel av min lön.

Är detta ett skämt?

Nog visste jag att livet inte skulle vara en dans på rosor, men för i helvete, hur är de ens möjligt att folk i vårat jämställda Sverige har råd att vara hemma och ta hand om sina barn?
Känner att jag bara vill flänna. Jag vill bara få det här året bortgjort och börja jobba igen, så känns de typ.

Ska tycka synd om mej själv hela jävla dagen idag och se om jag kan lösa detta på något vis.
Jag kan bli en sån där äcklig kärring som springer omkring på stan och pantar burkar hela dagarna. Dom kärringarna ödslar inte tid på att byta trosor, sitta i telefonkö och såna värdelösa saker.
Lycko Burk-Kurt, som har ägnat sej åt sitt intresse hela livet, har säkert aldrig fått pengar av försäkringskassan och va ju tydligen miljonär, flera gånger om.

Igår klev jag upp 4 på morgonen.
Jag va inte speciellt trött, inte föratt jag hade sovit tillräckligt, däremot för att jag hade sovit alldeles för få timmar. Ni vet, att man känner sej pigg pga trötthet, för man har inte ens hunnit somna speciellt djupt.

Strax efter 5 blev jag hämtad. Carro och mamma satt i baksätet, Per körde och jag fick sitta fram. Lyx.
På flyplatsen fixade vi fram boardingkorten, en kvinna som jobbade där var väldigt hjälpsam liksom "slog ihop" boardingkorten för både tur och retur-resa. Skönt att slippa hålla koll på en massa extra papper.


Flyresan gick fort. Carro halvsov under resan och jag satt och myste och svettades.
När vi va framme så gick vi till busshållsplatserna utanför Terminal 4 och konstaterade att de va ca 1 timme kvar till nästa buss till Uppsala skulle gå. Vänta vänta.
Bussresan från Arlanda till Uppsala tog ca 45 minuter. Sen tog vi en taxi till sjukhuset(Eller Akademiska, som folk tydligen säger) mede en gullig utlänning. Kan han ha varit indier? Pakistanier? Ingen aning.
Han lyssnade på persisk musik i taxin. Han dj:ade och bytte låt kanske 5 gånger under våra 6 minuter tillsammans i bilen. Han hade bott i Luleå i tio år, han tycker norrlänningar är trevliga och han va jättegullig när han släppte av oss utanför ingång 95/96.
- Okeeeej, hej då trevliga tjejerrr!

Jag och Carro gick in och jag anmälde mej i receptionen. 3 trappor upp fanns fostermedicinska avdelningen.
Det va ungefär 25 minuter kvar till min bokade tid, så vi fikade mackor och frukt som mamma(naturligtvis) hade skickat med. Karin(läkaren) kom och hämtade oss och hade med sej en läkarstudent. Minns inte vad han hette, men han såg ut som en väldigt alldaglig kille, typ 25 år, singel, närsynt, mammas pojke. Men man ska ju inte döma efter utseendet, har jag hört.
Ultraljudsundersökningen gick till som dom brukar. Mäta, titta, peka, berätta, vinkla, mäta lite till.
- Och här ser vi pungen, sa Karin. Ett litet fniss hördes från läkarstudenten.

Hon kunde konstatera att babyn är normalstor, han får i sej all näring han behöver, omfalocelet(bråcket) är inte stort alls. Ungefär 2,8 centimeter. Det har alltså växt ca 3 millimeter senaste månaden. En frisk pojke.
Vi fick se lilla ansiktet i 3D också. Han hade en liten söt mun, han blundade och man såg ena örat. Supergullig!
Karin skulle få till en bra bild som jag kunde ta hem och få visa Glenn, men just då kom barnkirurgen. Det blev liksom bortglömt. Faan också. Men barnkirurgen va jättetrevlig.
Om jag inte minns helt fel hette hon Elisabet och var ursprungligen från Umeå.
Jag och Carro ställde frågor som hon gav massor med bra svar på.
Jag ska räkna med att vara kvar i Uppsala i ca 1-2 veckor, bråcket är litet och ser inte ut att vara några problem att operera. Babyn kommer att få dropp, och sen när vi ser att magen fungerar bra, så ska han få äta lite i taget. Det finns inget som säger att han kommer att få några problem med magen i framtiden.

The big bomb va som sådan: Det finns inget som säger att du måste snittas Moa, sa dom.
Okej, låter bra. Men nu ska jag ställa om mitt stackars psyke, som har varit i intensiva snitt-tankar i flera månader. Dom ska alltså istället sätta igång mej då jag kommer ner igen, den 9e Januari. Så då kanske han föds inom några dagar. Tycker verkligen de är synd att inte Glenn kommer att vara med. Han skulle vara den bästa och sötaste coachen i världen.

Efter all info och alla frågor, så fick vi en rundtur på ställena där  jag kommer att vara.
Först kommer jag att vara på förlossningen, till bebben kommit. Sen opereras ju han, sen ska vi få vara på ett rum där de finns plats för 4 patienter. Där inne finns 4 små såna plastlådor till babysarna, där dom är övervakade dygnet runt, hela tiden. Runt den lilla sängen fanns slangar, maskiner, monitorer och en vuxensäng för anhöriga.
Sen när bebben mår bättre, så får man ett eget rum, där de finns 2 sängar för mor och far(man ska tydligen sova med babyn brevid sej), en kyl, en tv, badrum med toa och dusch och såna saker. Man får ha med sej dator!
Det finns ett gemensamt kök med kyl, frys, soffor, bord, stolar, grytor osv osv. Och det finns också en uteplats utanför köket. En trevlig avdelning med jättegullig personal.

Sen gick jag och Carro in till stan. Uppsala är verkligen jättefint. Gamla byggnader i massor och vackra stengator överallt. De finns typ 100 Stadium-affärer i Uppsala, vilket Carro va väldigt nöjd med. Dom hade också Löplabbet, där Carro fick prova olika löparskor och springa på band. Cooling.
Vi åt lunch på ett pastaställe, sen strosade vi runt på stan lite till. Vi hade tänkt hinna till Domkyrkan, men vi blev för lata och satt på ett café och drack kaffe istället.


Sen skulle vi hitta till busstationen.
Vi frågade typ 3 personer innan vi hittade. Sen när vi väl va där, så skulle vi hitta hållplats C1.
Jag frågade en gubbe som stod och åt en korv. Han kanske slog världsrekord i att vara sengångare. Dessutom va de ungefär 3 minuter kvar till bussen till Arlanda skulle gå.
- Hmmm.. C1? Jaaa, där har vi ju B3.. Hmm.. Joo, alltså.. Där är A.
Skynda dej gubbe! Han tuggade på korven, tittade sej runt, tuggade lite till.
- A, B..
Trög trög.
- Där är ju C1 i alla fall, klämde han tillslut ur sej.
Grattis.

Jag och Carro skydade oss tillhållplatsen och det tog inte lång stund innan bussen kom.
Sen väntade vi på Arlanda. Vi gick i taxfree och luktade på parfym, tittade på storpack godis, jag ringde Glenn och berättade lite snabbt om vad som var sagt.


Sen klockan 20.00 gick äntligen planet hem. Sätena va trånga, Carro frös, jag svettades.
När jag äntligen kom hem så tvärfikade jag, la mej i sängen oduschad, med smink och trassligt hår.
Så otroligt skönt.

Framtiden ser ljus ut. Jag är inte rädd, orolig eller ledsen. Jag kommer inte att ha Glenn med mej, vilket är skit, men istället har de ju visat sej att vi kommer att få en välmående son, superbra sjukvårdspersonal och bätsa möjliga vård. Och de är ju inte fy skam.

HOJ!

Så sa Grodan Boll på ett kasettband som jag lyssnade på kanske 10ggr/dag när jag va liten. Om jag visste vars den fanns, så skulle jag antagligen göra det nu också. I love Grodan Boll.

Emelie och Malin har finally kommit hem från Norge.
Dom har jobbat på barnhage(eller vad de nu heter) ett tag, så nu är dom hemma och ska andas svensk luft och antagligen stanna kvar hemma. Bra för mej :) Idag träffades vi några stycken och åt lunch på Tatung. Buffé med kinesisk mat. Grönsaker, onyttiga såser, räkor, friterat osv osv. De va typ 6 timmar sedan och jag är fortfarande inte sugen på mat. Nu blir min barnmorska arg på mej.
"Moa din tjockis!" Kommer hon att säga, och kanske till och med slå mej med blodtrycksmätaren.
Nää, men jag har faktiskt varit ute och gått. Inga snabba powerwalks, men jag har inte bara fläskat i soffan.

På torsdag åker jag och Carro ner till Uppsala. Planet går 06.30, så de gäller att vara uppe med tuppen!
klockan 10.45 ska jag träffa en läkare som heter Karin, och hon ska ultraljuda mej.
Och jag hoppas vid Gud och allt som finns att jag får datum på när självaste operationen ska ske.
Hoppas också att vi hinner från arlanda och till sjukhuset i tid, men de borde inte vara några problem. Just nu känner jag mej lugn, men man vet ju aldrig när man verkligen är där.
de verkar iaf som att pojken mår bra. Han rör sej, växer och suger åt sej all näring.

HOJ!

Glenn har undersökt saken, om han kommer att kunna vara med när bebben föds.
Svaret från ambassaden är ett strängt nej.
Dom kommer att behålla hans pass till utredningen är klar. Faan också.
Just nu känns de bara åt helvete, för jag hade sett fram emot att ha honom med mej, samtidigt som jag visste att de inte va 100% säkert att de skulle gå. Åååhh, nu ger de ju inget att förlösas. Nu kan jag ju lika gärna gå omkring och vara tjock och gravid i flera månader till..

Nää, nu är jag bara negativ i onödan. Allt kommer at bli bra snart :)

HOJ!

Jag erkänner: jag har införskaffat ny dator.

Nu slipper jag oljudet av trasiga fläktar som kämpar under tangenterna. Jag slipper vänta 15 minuter på att den ska starta. Jag slipper att den blir överhettad. Jag slipper att den hänger sej om man skulle råka ha facebook och msn på samtidigt.
det enda som sög när jag startade den va att nåt va fel så en sån där blkuescreen kom upp helatiden och datorn startade om. jag va inte sugen på att skicka tilbaka den, det första jag gör.
men de löste sej. Körde en systemåterställning och sen har den gått som smort! :D

Den bästa bästa nyheten just idag är att Glenn har fått jobb av sin pappa.
Dom ska tydligen sälja huset och Glenn ska fixa och dona. Han ska göra en Lulu Carter och flyttstyla sitt barndomshem. Alltså, typ måla om huset och såna saker. Som betalning ska Glenn få biljetter till Sverige!
Så om allt går bra så kan Glenn komma hit medan vi väntar på att alla papper ska bli klara, vara med på babyns födsel, fara tillbaka, fixa klart uppehållstillstånd och sen åka hit igen! Det skulle vara det bästa i hela livet om de blev så :)
Om de nu inte blir några problem. Typ att han inte får lämna Chile under "pappers-jobb-perioden" eller nåt annat tjaffs. Jag lär ju announce både på bloggen och facebook ifall de blir en biljett bokad till min underbara fina Glenn.
Jag försöker att inte ta ut nåt i förskott, men de vore helt underbart om vi fick vara tillsammans när bebben föds och när han ska bli opererad och allt.

En kvinna ringde imorse från Uppsala.
Hon meddelade att jag är inbokad hos dom den 15/12 klockan 10.45
Fan så amazing. De lutar åt att storasyster Carro följer med.
Dock är detta typ ett "inför-besök" före the real deal.
Ska bli väldigt kul och spännande att få träffa barnkirurgen och dom andra där nere och höra vad dom tror.
Typ om vi kanske måste stanna kvar länge på sjukhus, om jag verkligen måste bli snittad osv osv.
Och de allra bästa är ju att jag kanske kommer att få det riktiga förlossningsdatumet.

Grreat!

HOJ!

Har varit hos barnmorskan idag igen.
Glömmer urinprov typ jämt, men de är tur att jag har en snäll barnmorska.
Allt verkade vara som de skulle. Mätandet, lyssnandet och klämmandet va helt ok. Hon hade även med sej en student som gjode en massa saker också.
En sak gör mej fundersam. Varför detta tjat om att vara med i en föräldragrupp?
- Få se nu, du va inte intresserad av att vara med i föräldragrupp, hur kommer de sej?

Jaa, för att jag behöver inte 10 personer till som frågar varje vecka: när kommer Glenn? Har han ett jobb? Kan han svenska? Hur länge tar uppehållstillståndet  att ordna? Känns jobbigt att Glenn är långt borta? Hur ofta pratar ni? Ska han vara med på förlossningen? Därför vill jag inte vara med i föräldragrupp.

- Nää, jag är helt enkelt inte intresserad, svarar jag.
- Är du inte intresserad av att få mer information?
Suck. Som sagt: Tur hon är snäll.

Har julpyntat lite idag. Jag som inte brukar börja pynta förrän typ en vecka före jul.
De blev ganska mysigt :) Jag är väl ingen stor-pyntare, men gardiner och dukar och lite ljusstakar går väl an.
Snart, snart blir jag långledig. Känns konstigt när man jobbat året runt for so long, att bara poff! vara ledig hur länge som helst. Tror 1/12 blir sista jobbardagen faktiskt. Guuu'se laat jag ska bli.


HOJ!

Händelse i busskur:
jag sätter mej ner, en skabbig karl dyker upp och säger:
- Bli int rädd för mä!
- Nädå, säger jag
- Men ska du till anderstorp?
- Nej tyvärr.
- När går bussen till anderstorp?
- Jag vet inte
- Men kolla! Där kommer den för faan! Säger den skabbige mannen och rusar iväg, vänder sej om mot mej och säger:
- Ha ett bra liv!

Varför tar bara "special-people" kontakt med mej?
Ser jag ut som en alkis?

Har iaf byggt ihop ett stycke spjälsäng(Tack Emma!). Har tänkt måla den, men vi får se om den lata Moa tar över och bestämmer. De va ganska svettigt att lyckas skruva OCH hålla i delarna samtidigt.
va tvungen att meddela Glenn följande: De finns en anledning till att man ska vara två när man ska ha barn. Har byggt ihop spjälsängen. Puss.

Ja, fast jag skrev ju på engelska. Men vill inte översätta till min svengelska, för då kanske jag blir retad av nån som kan mer än jag. Heh.

HOJ!