Cia kom och hämtade mej hemma, sen for vi till lassa där vi skulle träffa en kvinna som skulle utföra ultraljud på mej. Jag hade gått och nojjat hela dagen att nåt skulle vara fel. Kanske hjärtat inte slår på babyn? Osv

Ibland stämmer magkänslan. Något är fel.
Bebben har en utbuktning på magen, som ser ut som ett bukväggsbråck(hette de så?)
Först fick jag en tid hos en läkare(imorron), sen ringde barnmorskan upp och sa att en läkare hade tittat på bilderna och jag behöver inte komma imorron, utan jag måste till Umeå för att träffa specialister och typ ta prover och skit. Jaha, när ska jag dit då? Så kul.
Jag och Glenn är tusentals mil ifrån varandra och våran baby är inte som alla andra babysar.
Något ännu trevligare som verkligen förgyller vår dag är ju att bråcket tydligen ofta har samband med kromosomavvikelser.

Just nu vet jag inte vad jag ska göra med mej själv faktiskt.
Kötta upp handlederna och hoppas på de bästa, eller bita ihop och vara så in i helvete tålmodig och bara acceptera att jag kanske har mest otur i hela universum?