Igår klev jag upp 4 på morgonen.
Jag va inte speciellt trött, inte föratt jag hade sovit tillräckligt, däremot för att jag hade sovit alldeles för få timmar. Ni vet, att man känner sej pigg pga trötthet, för man har inte ens hunnit somna speciellt djupt.

Strax efter 5 blev jag hämtad. Carro och mamma satt i baksätet, Per körde och jag fick sitta fram. Lyx.
På flyplatsen fixade vi fram boardingkorten, en kvinna som jobbade där var väldigt hjälpsam liksom "slog ihop" boardingkorten för både tur och retur-resa. Skönt att slippa hålla koll på en massa extra papper.


Flyresan gick fort. Carro halvsov under resan och jag satt och myste och svettades.
När vi va framme så gick vi till busshållsplatserna utanför Terminal 4 och konstaterade att de va ca 1 timme kvar till nästa buss till Uppsala skulle gå. Vänta vänta.
Bussresan från Arlanda till Uppsala tog ca 45 minuter. Sen tog vi en taxi till sjukhuset(Eller Akademiska, som folk tydligen säger) mede en gullig utlänning. Kan han ha varit indier? Pakistanier? Ingen aning.
Han lyssnade på persisk musik i taxin. Han dj:ade och bytte låt kanske 5 gånger under våra 6 minuter tillsammans i bilen. Han hade bott i Luleå i tio år, han tycker norrlänningar är trevliga och han va jättegullig när han släppte av oss utanför ingång 95/96.
- Okeeeej, hej då trevliga tjejerrr!

Jag och Carro gick in och jag anmälde mej i receptionen. 3 trappor upp fanns fostermedicinska avdelningen.
Det va ungefär 25 minuter kvar till min bokade tid, så vi fikade mackor och frukt som mamma(naturligtvis) hade skickat med. Karin(läkaren) kom och hämtade oss och hade med sej en läkarstudent. Minns inte vad han hette, men han såg ut som en väldigt alldaglig kille, typ 25 år, singel, närsynt, mammas pojke. Men man ska ju inte döma efter utseendet, har jag hört.
Ultraljudsundersökningen gick till som dom brukar. Mäta, titta, peka, berätta, vinkla, mäta lite till.
- Och här ser vi pungen, sa Karin. Ett litet fniss hördes från läkarstudenten.

Hon kunde konstatera att babyn är normalstor, han får i sej all näring han behöver, omfalocelet(bråcket) är inte stort alls. Ungefär 2,8 centimeter. Det har alltså växt ca 3 millimeter senaste månaden. En frisk pojke.
Vi fick se lilla ansiktet i 3D också. Han hade en liten söt mun, han blundade och man såg ena örat. Supergullig!
Karin skulle få till en bra bild som jag kunde ta hem och få visa Glenn, men just då kom barnkirurgen. Det blev liksom bortglömt. Faan också. Men barnkirurgen va jättetrevlig.
Om jag inte minns helt fel hette hon Elisabet och var ursprungligen från Umeå.
Jag och Carro ställde frågor som hon gav massor med bra svar på.
Jag ska räkna med att vara kvar i Uppsala i ca 1-2 veckor, bråcket är litet och ser inte ut att vara några problem att operera. Babyn kommer att få dropp, och sen när vi ser att magen fungerar bra, så ska han få äta lite i taget. Det finns inget som säger att han kommer att få några problem med magen i framtiden.

The big bomb va som sådan: Det finns inget som säger att du måste snittas Moa, sa dom.
Okej, låter bra. Men nu ska jag ställa om mitt stackars psyke, som har varit i intensiva snitt-tankar i flera månader. Dom ska alltså istället sätta igång mej då jag kommer ner igen, den 9e Januari. Så då kanske han föds inom några dagar. Tycker verkligen de är synd att inte Glenn kommer att vara med. Han skulle vara den bästa och sötaste coachen i världen.

Efter all info och alla frågor, så fick vi en rundtur på ställena där  jag kommer att vara.
Först kommer jag att vara på förlossningen, till bebben kommit. Sen opereras ju han, sen ska vi få vara på ett rum där de finns plats för 4 patienter. Där inne finns 4 små såna plastlådor till babysarna, där dom är övervakade dygnet runt, hela tiden. Runt den lilla sängen fanns slangar, maskiner, monitorer och en vuxensäng för anhöriga.
Sen när bebben mår bättre, så får man ett eget rum, där de finns 2 sängar för mor och far(man ska tydligen sova med babyn brevid sej), en kyl, en tv, badrum med toa och dusch och såna saker. Man får ha med sej dator!
Det finns ett gemensamt kök med kyl, frys, soffor, bord, stolar, grytor osv osv. Och det finns också en uteplats utanför köket. En trevlig avdelning med jättegullig personal.

Sen gick jag och Carro in till stan. Uppsala är verkligen jättefint. Gamla byggnader i massor och vackra stengator överallt. De finns typ 100 Stadium-affärer i Uppsala, vilket Carro va väldigt nöjd med. Dom hade också Löplabbet, där Carro fick prova olika löparskor och springa på band. Cooling.
Vi åt lunch på ett pastaställe, sen strosade vi runt på stan lite till. Vi hade tänkt hinna till Domkyrkan, men vi blev för lata och satt på ett café och drack kaffe istället.


Sen skulle vi hitta till busstationen.
Vi frågade typ 3 personer innan vi hittade. Sen när vi väl va där, så skulle vi hitta hållplats C1.
Jag frågade en gubbe som stod och åt en korv. Han kanske slog världsrekord i att vara sengångare. Dessutom va de ungefär 3 minuter kvar till bussen till Arlanda skulle gå.
- Hmmm.. C1? Jaaa, där har vi ju B3.. Hmm.. Joo, alltså.. Där är A.
Skynda dej gubbe! Han tuggade på korven, tittade sej runt, tuggade lite till.
- A, B..
Trög trög.
- Där är ju C1 i alla fall, klämde han tillslut ur sej.
Grattis.

Jag och Carro skydade oss tillhållplatsen och det tog inte lång stund innan bussen kom.
Sen väntade vi på Arlanda. Vi gick i taxfree och luktade på parfym, tittade på storpack godis, jag ringde Glenn och berättade lite snabbt om vad som var sagt.


Sen klockan 20.00 gick äntligen planet hem. Sätena va trånga, Carro frös, jag svettades.
När jag äntligen kom hem så tvärfikade jag, la mej i sängen oduschad, med smink och trassligt hår.
Så otroligt skönt.

Framtiden ser ljus ut. Jag är inte rädd, orolig eller ledsen. Jag kommer inte att ha Glenn med mej, vilket är skit, men istället har de ju visat sej att vi kommer att få en välmående son, superbra sjukvårdspersonal och bätsa möjliga vård. Och de är ju inte fy skam.

HOJ!