Igår va jag som sagt på spelning.
Man får blir så lycklig av musik och speciellt live.
Min brorsas band va superbra och jag är så stolt.

Många mammor pratar om "mamma-hjärtat" och vi andra losers som inte har klämt fram ett bowlingklot får bara fantisera avundsjukt om hur fantastiskt de måste kännas att älska den lilla blodiga skrikiga personen som ligger och tittar på den nya världen, uppslängt på ens bröst.
Vi förstår oss inte på "mamma-hjärtat". Dvs, vi kan inte älska något lika högt som "mamma-hjärtat" gör.
Pyttsan, I tell you!

"Syster-hjärtat" exploderade igår när jag såg min ende bror sitta där vid trummorna och gjorde ett fantastiskt jobb.
Själv var han inte nöjd med spelingen, eftersom en av trumpinnarna gled ur handen på honom mitt under en låt.
Han såg ut som en äkta rockstjärna när han klev av pallen, gick framför trumsetet och plockade upp trumpinnen. Vi i publiken applåderade :) Jag hade lust att ropa:
-De där är min bror!

För mej va han inte killen som tappade en trumpinne. Han va min hjälte, min rockstjärna, min storebror <3

ikväll ska jag njuta av ledigheten. Iofs jobbar jag imorron, men jag ska ändå he mej ut på allstar och dansa.

HOJ!