Imorse klev jag upp, for till jobbet, jobbade till 08.45, sen hämtade mamma mej och vi for till lasarettet(I skell den här gången faktiskt) och satte oss och väntade på ultraljud.
Läkaren som jag hade förra gången kom och hämtade oss. Jag tror hon heter Johanna.

Jag slängde upp mej själv på britsen, och i vanlig ordning fick jag tio liter glidmedel på magen.
Johanna orienterade sej i min livmoder. Lårben mätades, huvud, mage osv osv
Självaste "öppningen" till navelbråcket är ungeför 9 millimeter och "bollen" med tarmarna är ungefär 2,5 centimeter. Om jag inte minns fel så va "bollen" ungefär 2 centimeter för 3 veckor sedan.
Hjärtat slog, vi lyssnade och allt lät normalt. Han får i sej all näring han behöver och han väger ungefär 890 gram. Snart ett kilo! Är i vecka 26+0 idag och det är en bra vikt för hans.. ålder (eller vad de nu heter när man fortfarande räknar tid man levt, i veckor)
Han har verkligen blivit stor måste jag säga. Han låg dubbelvikt, den stackarn, med fötterna uppe vid ansiktet. Fast de är väl skönt att ligga så när man inte har så mycke annat för sej än att gympa och svälja vatten hela dagarna.
Känns iaf otroligt underbart att han mår bra, växer, allt ser bra ut och att tarmarna inte har blivit klämda i bråcket.
God bless!

For sen tillbaka till jobbet och upptäckte att mammas fiberduk hade fastnat i min jacka. Den måste hon ju få tillbaka! Kände mej otroligt hot när jag gick förbi förskolebarnen som va ute och lekte och jag rev lös den knallröda, dammiga fiberduken och stoppade den i handväskan.

Har åkt Dödens buss idag också. 13.20 bussen från sjungande till centrum. Chauffören va helt galen! Han tvärgasade när jag hade klivit på så att jag stätte mej hårt bak på låret och fick försöka smärtstilla mej själv med nån slags påhittad profylaxandning i ungefär 10 minuter innan smärtan försvann. Kommer säkert att få ett blåmärke. Jag letade febrilt efter ett säkerhetsbälte och va beredd på att möta ljuset i tunneln hela resan. Tillslut fick jag inse att de va en sån där buss med hårda säten utan bälten. Dödens buss, alltså.
En tant hade plingat på stopp. Chauffören ignorerade detta i hans stressiga värld och tanten ropade från sitt säte: "Jag vill stiga av här!"
Chauffören stannade, tanten tog sin lilla rullväska och hasade sej ut. Bussen gjorde en rivstart och drog vidare mot nästa mål.
I en snäv kurva(smal grusväg), tittade han sej inte ens för om de kom mötande trafik, utan han bredde ut bussen över hela vägen och bara brassade på i säkert 100km/h. En tjej gick vid vägkanten och hon gallskrek. Hon trodde väl antagligen att hon skulle mista livet. Stackars stackars tjej! Ett riktigt sånt där skräckfilmsskrik va de verkligen, som hördes IN i bussen.
Tror ni man va lättad då man kommit sej ut ur bussen?

Imorron blir de en sväng till Piteå, måste ju använda mina presentkort på Hanséns Barn Piteå!! WOHOO!