Idag åkte jag, Vicente och mamma buss till NUS(alltså, lassa i Umeå) för att kolla upp min knöl i högra tissen.
Mamma fick följa som teknisk support=underhålla Vicente.
En sköterska hämtade mej i väntrummet. Thank god att hon inte va en heting med getingmidja och fasta silikonbröst. Det hade varit det värsta. Jag fick ta av mej på överkroppen. Min bröst flaxad ner till golvet med en duns då jag tog av mej behån, och sköterskan fick lägga dom i en skottkärra och köra fram till "mammomaten"(som jag såg att de hette på apparaten)och hävde sedan in dom med all kraft..
Ja, typ så gick de till.
Mammomaten klämde och klämde, sen va de klart.
Åter till väntrummet. Sen fick jag gå till ett annat rum och där gjorde läkaren Ulla ultraljud på mitt högra bröst. Och hon hittade inget onormalt. Jag är alltså frisk som en nötkärna.

Sen åt vi lunch. Delikat fisk med potatis och SALLADSBUFFÈ! Hjärta Moa!
Älskar salladsbuffé.
Medan vi drack kaffet kom mamma med en briljant idé: Att vi skulle gå upp till Specialistmödravården och fråga efter Superläkaren Maria så hon skulle få se Vicente. Lite som positiv feedback.
Vi gick dit 12.30, väntade en halvtimme tills personalen va tillbaka efter lunchen, sen väntade vi på Maria.
Vi tvärpratade fter att hon va klar med sin patient. Hon tyckte att de va kul att se Vicente, att han mådde bra osv osv. Hon sa att hon hade kollat i datorn hur de hade gått för oss i Uppsala. Vilken underbar läkare! Om ändå alla vore som henne :)

Nu när vi kom hem så skulle jag lasta vagnen och Vicente i sin bilstol in i lägenheten, jag öppnade dörren och lät den stå öppen. Bakom dörren hör jag "Jaha, de där va ju smart!" När jag viker dörren åt sidan ser jag en ful jävel som sitter på cykel.
Jag försöker lätta upp den tryckta stämningen och säger: Ja, lite hinder på vägen har väl ingen dött av, he he..
Varpå surkarten mumlar nåt otrevligt och cyklar iväg. Mitt låga blodsocker, mina hormoner och min korta stubin störtade ner till hans surgubbe-nivå och sa: Jävla sär, vad fan är de för fel på dej?
Jag vet, fruktansvärt omoget sagt av mej. Men jag känner hur jävla mycke jag hatar honom. De fanns en hel väg att cykla på, men han skulle nödvändigt cykla 5 cm från min dörr, där jag står med händerna fulla.
Nästa gång jag ser honom så ska jag skära sönder hans cykeldäck och stampa hans mobiltelefon(som han hade fäst i ett jävla snöre runt halsen)i småbitar.

Nu skall fröken lågt blodsocker komma på nån smart middag.
Kanske jag ska gå och öppna dörren och lägga ut häftstift utanför.

HOJ!