I vanliga fall ska man ju hata måndagar. Helgen är slut, en ny jobbarvecka börjar, måndagsmöten, söndagens dimmiga bakfylla har börjat klarna och man börjar minnas detaljer man inte vill minnas.

Nu är de så att för mej är de alltid helg(mammaledig ju), slipper jobb och möten, jag dricker inte och lär inte bli bakfull på ett bra tag. Just i det här fallet älskar jag måndag(ar). Imorron kommer Glenn hem! Som jag har väntat!
Med min och Glenns vanliga tur, så missar han väl planet iofs, men hoppet finns ju ändå där att han verkligen ska befinna sej i Falmark klockan 11.00 den 26/3

Vicente har snyggat till sej ikväll. Han har tagit ett bad, rensat öronen och tagit på sej en ren pyjamas.
Vicentes mor borde göra detsamma. Ta ett långt bad, skrubba fötterna, raka snårskogen hon har på benen och tvätta håret. Jag vill ju inte skrämma ihjäl Glenn första dagen med att visa the harsh reality på direkten.
Sakta men säkert ska jag introducera lat-Moa. Den Moa som har fått sladdrig mage, så hon inte ens kan klämma sej ner i favoritjeansen, hur mycke hon än drar in magen, lägger sej på sängen och håller andan till ansiktet blir rött och varmt.

Idag har vi varit och hälsat på Cia och Leo. Vi åt spenatsoppa och kollade på videor med Zakk Wylde och Robert Trujillo. Våra hjärtan bankade i takt. Vilka karlar!

Förra helgen va jag hemma hos pappa i Vebomark. De va otroligt härligt at vara ute i friska luften, dricka kaffe och sola. Cia och barnen kom dit på söndagen med kompisen Peter och hans 2 flickor.

Nu är de gjort! Glenns biljett till Sverige är bokad.
Vi struntade i att ansöka om de där jävla visumet, både jag och Glenn är alldeles less för på ännu mer pappersjobb och väntan för att de ska vara värt. 200 Dollar skulle dom asen ha för ansökan. Skulle inte förvåna mej ifall dom pengarna går direkt till nån soldat i Afghanistan, raaakt ner i hans feta plånbok, så han blir sporrad att jäklas med ännu fler stackars civila afghaner.

Glenn är min hjälte. Han är rent utsagt en underbar karl. Han ska börja sin resa den 24e Mars, då han åker från Santiago i Chile, sen till Colombia, sen Peru, sen Madrid, sen Barcelona och därifrån till Skellet.
Han kommer fram den 26e Mars klockan 11.00 och då ska jag vänta på flygplatsen i Falmark med våran fina baby.
Glenn tycker inte att de gör nåt att han ska behöva resa i ungefär 2 dygn. Han lät inte ens liiite gnällig då jag läste upp alla mellanlandningar, timmar, klockslag och städer.

Jag svalde min stolthet och bokade in Glenn på flyget från Barcelona till Skellefteå med djävulens egna påfund: Ryanair...
Åkte med dom från Tyskland till Stockholm för ett par år sedan och jag har aldrig åkt med ett skruttigare plan. Dessutom är dom duktiga på att ta betalt för i princip allt som går att ta betalt för. Skulle inte förvåna mej ifall flygvärdinnan kommer att säga nåt i stil med: Ursäkta Mr Astete, du måste hålla andan i planet, eller betala för ett syre-tillägg som vi har på våra flyg.
Har varnat Glenn iaf. Har påminnt honom åtminstone 7 gånger att han måste ha med sej extra pengar, för med Ryanair vet man aldrig...

Alla mina senaste blogginlägg(ja, alla 2, så aktiv är jag på bloggen) är gnäll-inlägg eller tjat om mitt fina barn.
Om du är less på gnäll: Sluta genast att läsa och googla fram nån gladare blogg istället.

Som ni alla vet har jag väntat på min pojkvän(heter de fortfarande pojkvän då pojken i fråga fyller 33 det här året? Är Glenn min mansvän nu?) i ungefär 138 månader. Vi har väntat på intervju i Santiago, vi har väntat på personbevis, vi har väntat på förlossning, vi har väntat på att Vicente ska tillfriskna efter sin operation, vi har väntat på att ambassaden i Chile ska skicka papper till Sverige, vi har väntat på migrationsverket, vi har väntat på att Glenn ska få jobb, vi har väntat på beslut.. Ja, man kan säga att vi har väntat på ungefär allt som går under en livstid. Men nu ska ju liksom allt vara klart. Glenn har fått uppehållstillstånd, äntligen! Vicente mår bra(förutom lite klassisk spädbarnskolik) och allt verkar lovande. Eller?
Naturligtvis inte. När Moa Lundmark slappnar av och börjar unna sej lite välförtjänt lycka, då kommer ännu mer skit.

Just nu ligger det till såhär att Glenn har slitit som ett djur och jobbat typ 6 dagar i veckan, för att kunna komma hem till sin familj i Sverige. Chile är väl inget superland som ligger i klass med typ... ja, Sverige tex.. gällande ekonomin, så man tjänar väl typ ingenting där.
Därför har jag kollat flygbiljetter så fort jag haft chansen, så jag skulle kunna hitta en riktigt billig. Och se på fan! Jag hittade på condor.com, superbilliga biljetter som till och med lilla Glenn skulle ha råd med.
När vi skulle boka upptäckte vi ett nytt problem: Mellanlandning i Puerto rico.
Låter kanske inte så himla farligt, men om man inte är Amerikansk medborgare så är de ett stort problem.
Både jag och Glenn ringde tusen samtal och tillslut fick jag veta av en kvinna på Amerikanska ambassaden att Glenn måste ansöka om ett visum, bara för att mellanlanda. Puerto rico tillhör tydligen allas vårat favoritland US.Fucking.A.

Just när jag sitter och tycker livet suger, så händer det massor med superbra saker på en gång!

Jag tyckte synd om mej själv för att jag inte kan ha några av mina kläder.
Jag hasar omkring i mjukisbyxor, stora tshirtar och munktröja hela dagarna, jag kan inte stänga jackan än, jag har bristningar stora som Nilen och armarna är lika tjocka som en sumobrottares lår.
Kul.

Glenns uppehållstillstånd kändes långt bort.
Vi är bjudna på bröllop i maj, och jag tänkte att jag nog antagligen kommer att måsta ha min son som dejt(med risk för att han i framtiden skulle bli en mamasboy som bor hemma till en ålder av 45).
Jag skulle få sitta vid barnbordet och folk skulle mercyfuckdansa bröllopsvalsen med mej.
"Gå och bjud upp den där tjocka nyblivna ensamma mamman Bosse!"

Mitt i allt skit bestämde jag mej för att ringa migrationsverket.
Jag blev kopplad till handläggaren.
Min röst började jävlas när jag blev framkopplad. Jag lät ungefär som Joe i Big Brother.
- Harkel harkel! Sa jag
- Hehe, sa handläggaren.
Hon frågade efter ärendenumret. Utan större hopp satt jag i telefonen och väntade på att hon skulle knappa fram rätt ärende på datorn. Förväntade mej att hon skulle säga nåt i stil med: Jaa, vi ser här att du har skickat in allt, men handläggningstiden kan ta upp till 10 månader.
Istället säger kvinnan:
- Ja, det gäller alltså Glenn Astete.. Hm... Jo, men han blev beviljad uppehållstillstånd igår, vi har skickat ut ett papper om detta, men de kommer nog inte fram förrän imorron.
Jag blir chockad och stum. Är de sant?
- Åh, vad sa du?! Är de klart?! Får han komma?! Men herregud! Det här är dom bästa nyheterna någonsin! tack tack tack!
Handläggaren informerar om att Glenn måste vänta några veckor på ett slags Id-kort som han måste ha med sej när han reser hit. Men vad är några veckor jämfört med ett helt liv?

Efter samtalet är jag eld och lågor. Jag måste prata med Glenn på studs!
Naturligtvis jäklas mottagningen. Det går konstiga signaler, sen kommer en tant och pratar på spanska, och jag fattar inte ett dugg. Jag provar ringa tusen gånger, utan framgång.
Några timmar senare får jag tag på Glenn och berättar. Jag har aldrig hört någon bli så glad i hela mitt liv! Älskade älskade Glenn, som alltid blir så uppriktigt och hjärtligt glad för det minsta i livet, men nu hörs det att han nästan exploderar av lycka!

Nästa braiga sak är att Emelie är hemma i några veckor från Göteborg. God bless!
Ett liv utan mina bästisar är tammetusan inget bra liv alls.

En till bra sak är att jag minskat i vikt, 17 kilo hittills, men har massor kvar.
Något som är dåligt med detta är att jag har ingen matlust. Är aldrig sugen på att äta, varken sött, surt eller salt. Måste liksom tvinga mej själv att äta för att mjölkproduktionen ska hållas igång. Har hört att man ska va så himla hungrig då man ammar, men de verkar inte stämma in på mej iaf :S
Jag har ersättning hemma till Vicente, som BVCsköterskan har sag att jag ska ge honom, eftersom han inte ökar i vikt "som han borde", vilket sätter massor med press på den stackars hormonella, flänniga nyblivna mamman.
Borde egentligen fokusera på att han faktiskt går upp i vikt, kanske inte massor, men han går ju inte ner, och han är pigg och frisk.

Snart kommer verkligen min Glenn. Nu är de inte flera månader, utan bara ett par veckor kvar, innan jag får vara med honom varje dag till jag dör. Glenn är och kommer att vara den bästa pappin i universum.

Nu ska jag skärpa mej, sluta tycka synd om mej själv och inse hur lyckligt lottad jag är som har en fin familj med 5 syskon som jag älskar så otrolig mycke, en mamma, en pappa, en extrapappa och syskonbarn. Jag har Glenn och vi har en frisk, underbar, fantastisk son.

HOJ!