Fet-semester

I Måndags kom jag och Glenn hem efter en trevlig semester i Spanien.
Vi åkte 7/10 från Falmark till Girona. Flygresan tog ca 4 timmar och min rumpa skrek efter avlastning.
När vi kom fram åkte vi buss från Girona flygplats in till Girona stad. Glenn hade bokat rum på ett hostel som hette Margarit. Vi slängde av oss väskorna, vilade en stund på sängen och sen gick vi ut för att se stan.
Girona kan beskrivas som en labyrint. Trots att vi gick och gick otaliga kilometer runt i centrum, så lärde vi oss aldrig att hitta rätt. Helt omöjligt. Mitt lokalsinne är vanligtvis inget att klaga på och verkligen inte Glenns heller, men det var något med Girona som tog ifrån oss vår lokalsinnes-magi.
 
 
 
I Girona fanns det mer cafeer än jag någonsin sett tidgare. Hur går alla ställen runt? På varje gata fanns minst 3 cafeer. Där serverades kaffe, drinkar, mackor, grillat kött, donuts, öl, omelett, pizza.. Typ allt man kan tänka sej.
Vi hittade ett ställe som ägdes av några kineser. Dom var jättetrevliga(tror jag, för jag fattade inte vad dom sa) och cafeet var mysigt och lugnt. Dom hade historiens godaste tonfiskpizza.
Förutom kinesstället så va Girona inget att hurra för faktiskt.
 
Dagen efter steg vi upp tidigt, typ vid 6, och gick till tågstationen(även den var svår att hitta, trots att vi hade gått förbi den flera gånger för att försäkra oss om att inte bli sena till tåget) därifrån åkte i 4 timmar till Madrid.
 
 
När vi kom till Madrid så skulle vi ta ett annat tåg vidare till Aranjuez, där Glenns storasyster bor.
Allt är så avancerat i stora städer. Innan man har hittat vet man ska, innan man köpt rätt biljett, innan man har hittat rätt perrong, hållplats, nummer hit och dit, så är man galen.
Jag och Glenn har varit sura på varandra en enda gång under resan och det var på Madrids jäkla tågstation. Uppvuxen i vildmarken som jag är, där det inte ens finns lokalbuss och gatulysen, så fattade jag inte vars man skulle stoppa in biljetten när man skulle passera ner till tågrälsen. Glenn som bott i Santiago(population typ 8 miljoner människor) där det finns tåg, gatulysen, buss mm stoppade in biljetten och passerade utan problem. Där stod jag ensam kvar på andra sidan av helvetesmaskinen(ni vet, den där apparaten som coola människor hoppar över för att åka gratis).
"Stoppa in biljetten i springan Moa!" Ropade Glenn stressat, medan ett hav av Madridbor trängdes omkring oss.
Jag glodde på helvetesmaskinen. Det fanns 3 springor. Vilken skulle jag välja?
"Moa, please! Just put the ticket into the slot!" gnällde Glenn irriterat.
Jag stoppade in biljetten överallt. Tillslut slukade helvetesmaskinen biljetten och jag kunde passera genom dom där pinnarna. Glenn var mycket ångerfull efteråt. Jag kände mej som hans bondtölp till fru och ville inte möta stadsbornas blickar. Vi blev vänner igen.
 
På Aranjuez tågstation stod Glenns syster Cindy och väntade. Liten, supersmal, storögd och jättesöt.
Hon körde oss till vårat hostel, vi checkade in och sen åkte vi och handlade föda.
Vi stannade i Aranjuez i 2 dagar, vilket var synd, eftersom jag gärna stannat längre. Det är en fin stad, folk är trevliga, det finns massor av mysiga parker och vackra byggnader.
 
Vårat lilla hostel
 
 
Glenn med storasyster och hennes 2 gulliga pojkar
 
 

En del av ett superstort palats som tydligen va nån kungs sommarstuga
 
 
 
 
 
 
En till bit av lilla sommarstugan
 
 
Vi fikar Churros med varm choklad
 
Dagen efter våran arrival så åkte vi till en by som jag inte minns vad den hette.
 
 
Den såg ut såhär
 
 
 
 
Det var så himla fint. Slott och borgar överallt, gamla katedraler, gulliga restauranger, berg och olivträd. Om jag vore pensionär skulle jag flytta dit och bara äta en massa bröd och titta på fina saker. Tyvärr är jag bara 25 än så länge.
 
När vi spenderat 2 dagar med systern så var vi tvugna att åka tillbaka till piss-labyrint-Girona. Tågbiljetterna var redan bokade och betalda och det gick inte att ändra datum.
Glenn, Cindy och barnen blev jätteledsna över att måsta säga hej då. Jag också naturligtvis. Vi hade haft det så kul. Spenderat dagarna med att titta på vackra platser och på kvällarna satt jag och Glenn på ett café i närheten av vårat hostel och smuttade på vin. Nu skulle vi återgår till att släpa väskor, åka tåg och stressa.
 
När vi kom till Girona fanns det ingenstans att bo. Jag gillade tanken på att vara lite wild and crazy och ta dagen som den kom. Glenn blev nästan förkrossad över att alla hostel var fullbokade. Tydligen skulle det dras igång nån festival under helgen, så det var därför det var fullbokat på alla billiga ställen. Vi var tvugna att leka adelsmän och bo på hotell en natt. Vi gick till kinescafeet och lånade wifi av dom så vi lyckades boka nåt hotell som hette Peninsular. Såg snoffsigt ut. Rummet var fint inrett, typ svart och vitt-classy, dyrt klinker i badrummet men ändå en stenård säng. Spanjorer måste älska hårda sängar, tror jag, eftersom varje natt kändes som att sova på en planka. Har aldrig haft ont i höfterna förut i mitt liv, inte ens när jag var höggravid, men efter några nätter sovandes på planka, så fick jag uppleva även det.
 
Hotellet hade wifi, så vi googlade vidare var vi kunde ta vägen resten av dagarna på semestern. Barcelona?
Efter många diskussioner och ideer kom vi fram till att om vi skulle hinna se Dalímuseet så var vi tvugna att ta oss till Figueres(stan där museet finns alltså) så fort som möjligt. Barcelona skulle inte hinnas med innan vi skulle åka hem igen.
 
Dagen efter gick vi till Gironas tågstation ännu en gång och åkte i drygt en halvtimma till Figueres.
 
Glenn på tågstationen
En gata i Figueres
 
 
Jesus låg och sov inne i en katedral
 
 
 
 
Ingången til Dalímuseet
 
 
Glenn posar vid lite vigvatten
 

Vårat boend i Figueres hette typ Sanmar hostel. Vi fick en hel lägenhet för oss själva med vardagsrum kombinerat med kök, sovrum, badrum och en liten hall. I köket fanns ett kylskåp, så vi handlade frukostmat i massor. Allt är ju svinbilligt. Vi köpte ost, bröd, juice, oliver, korv(till Glenn), yoghurt och en massa annat, så vi va inte svältfödda direkt. Det enda jag saknade var riktig kaffe. Inte espresso, som man fick varje gång man beställde kaffe. Tills en dag när Glenn fick nog och frågade personalen på ett café om dom inte har vanligt kaffe i en stor kopp. Jo, det fanns visst, men då heter det Cafe americano. Glöm inte det, du vanliga svensk.
Jag var så lycklig över den stora kaffekoppen, att jag var tvungen att gråta en skvätt. Hoppas ingen såg.
 
Vi hade bokat biljetter till att få se Dalís konstverk på lördagen. Så klockan 10.30 var vi redo vid dörren, där vi fick trängas med fransmän, tyskar, ryssar och en och annan skåning. Museet var storslaget. Det var en gammal borg som Dalí hade gjort om lite. Det var målat i en konstig röd färg, det var stora ägg på taken och det var fastskruvat några konstiga gula pluttar som såg ut som grillad kyckling/bulldeg.
 
 Theatre-Museum Dalí - Figueres
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag har tagit så himla mycke kort att det borde vara olagligt. Museumet var storslaget! Allt var surrealistiskt, stort och färgglatt till tusen. Om man åker till Barclona, borde man verkligen ta sej tid för lite kultur och gå och se äkta Dalí-saker. Det märks att hela Figueres lever på Dalí. I varje hörn finns en souvenirshop, massor av byggnader har Dalís signatur och bilder på sej och typ allt har något med Dalí att göra. Jag undrar vad han skulle tycka om detta såhej. Om han skulle bli ledsen och besviken på att han har blivit en produkt, eller om han skulle bli stolt och glad och känna sej framgångsrik. Tål att tänkas på.
 
Efter lite Dalíkultur så stannade vi i Figueres och bara chillade. Gick och åt en massa goda mackor, gick promenader, åt tapas, drack öl och tittade massor på tvprogram, dubbade till spanska. Söndagkväll tog vi en buss från Figueres till Girona flygplats. Där satt vi på hårda bänkar/låg på ett iskallt golv i 12 timmar innan man skulle få kliva på planet och åka hem. Vi var trötta, frusna och lättstötta mot slutet. Jag tackar Gud att jag lyckades somna i flygstolen 1,5 timma av 4 restimmar.
I Falmark var mamma, Per och Vicente redo att plocka upp oss med deras röda coola Saab.
Vi hade saknat Skellefteå, våran säng och mest av allt Vicente under hela veckan.
 
Det blev inget sol och bad denna semester. Jag har tyvärr inte gått ner 20 kilo, utan snarare tjockat på mej 2 kilo kanske. Jag har inte blivit ett dugg brun heller. Däremot kom jag hem med tonvis av nytt tålamod, lite mer livsglädje och kubikmetervis av kärlek till både Glenn och Vicente.
Glenn har varit så fin hela resan. Han har varit tålmodig som tusan, alltid glad och positiv. Jag har aldrig behövt använda min knaggliga spanska, utan han har beställt maten, frågat efter vägbeskrivningar, frågat om tåg och bussar. Jag har glidit med som en grönsak. Jag har fått vara tyst, inte behövt ta ansvar. Jag har inte varit någons mamma, arbetskamrat eller hushållerska. Jag har varit mej själv och det behövde jag verkligen.
 
Borta bra, men hemma bäst!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort, helt gratis! - www.vinnpresentkort.nu
Spela poker, casino, bingo m.m online. Massor av bonusar på Bonusar inom Poker, Casino, Slots med mera - PokerCasinoBonus