Nu har de hänt.
Tvn som jag fick av en snäll fd arbetskamrat har dött.
Den bara sa "poff!" sen blev den svart. Jag har försökt återuppliva den på minst 10 olika sätt, men inget fungerar. Tillslut va jag tvungen att rycka upp mej, ge mej själv en örfil och säga: Its not worth it! Its too late!

Jag var stark. Jag brast ej i gråt.
Istället gungade jag mej upp ur soffan och gick till extrarummet. Där stod den: Gammel-lill-tvn.
Som har varit mej trogen i många år och före mej har den tjänat mamma och kanske även Fanny.
Jag hoppades att gammeltvn skulle godta min ursäkt, att jag låtit den stå avslagen i ett mörkt rum i flera månader.
Jag bar den kärleksfullt med svettiga händer till tvbänken och ställde ner den brevid stortvn.
Den funkar perfekt. tack gode gud!

Min första tanke(förutom alla fula ord) när stortvn dog, var att jag genast måste köpa en ny.
Vet inte hur de blir med de. Ska kolla runt vad de finns osv. Jag har ju ingen aning om vad man ska ha. LCD, LED, Plasma, 50", 30" .. what the fuck?
Jag är inte en sån som har att se på film som passion. Inte så att jag måste ha stor tv, högtalare, surround och bra bild. Nöjer med oftast med att se film på min surrande, överhettade, gamla, fula dator.

Jobbar igen i helgen. Bara en helg kvar till jag är ledig. Men sista helgen har jag ansökt om semester. Lat lat lat är jag. Nu gnäller jag, men när jag väl är ledig kommer jag säkert att vilja jobba ist. Hoppas jag blir upptagen med att ta körkort. Heja MOA!

HOJ!

Idag åkte jag och mamma till Umeå.
Vi åkte med en seg buss, med en rolig busschaufför.
han va inte rolig Haha-haa-Jag-Skämtar! Utan mer: Fan-vad-sur-jag-låter-med-utländsk-brytning.
Charmig kille med andra ord.

Väl framme i Umeå efter drygt 2 timmar i buss, så åt vi lunch.
Jag åt spenatsoppa, som va otroligt god och mamma högg in på dagens: pytt i panna med ägg och rödbetor!
Sen en snabb kaffe från kaffemaskin på de, och sen iväg i Qa-korridoren och upp till spec mödravården.

Jag anmälde mej vid infodisken till en barnmorska vid namn Gudrun.
Hon bläddrade på datorn och tog sen med mej och mamma in i undersökningsrummet.
Jag la mej på britsen, fick glidmedel på magen och hon sa att jag skulle dra ner brallorna längre. Jag gjorde de, men hon va inte nöjd.
- Lite längre ner, sa Gudrun.
- Jaha, okej, sa jag och gjorde som hon befallde.
- Lite längre.
Jag drog ner, och tänkte samtidigt litegrann: What the fuck?
Gudrun började ultraljuda, låångt ner. Nu snackar vi typ skruttan. Ingen baby syntes på rutan, däremot andra saker (som jag nu vet var livmodertappen) syntes tydligt.
- Brukar ni göra ultraljudet vaginalt eller? Frågade Gudrun.
- Eeehh, nää.. Svarar jag.
Gudrun mätte och sa:
- 5 centimeter, sådär, nu va de klart.
Jag kände mej lite förvirrad. Vad faan? Ingen superdoktor Maria? Inga bilder på bebben? Ingen information om bråcket?
- Du ska inte titta på bråcket?
- Bråcket? Säger Gudrun
- Ja, de är därför jag är här, jag har farit från Skellefteå för att bli undersökt.
Gudrun tittar förvirrat på mej och mamma. Hon tittar sedan förvirrat på datorn och inser då sitt misstag: Hon har blandat ihop mej med nån annan.
Alla brister ut i skratt.
- Haha! Förlåt, men här har du i alla fall en fin bild på din livmodertapp! Haha!
Jag tycker inte de gör nåt, ingen skada skedd. Vi fick ett gott skratt och Gudrun va då så gullig och förvirrad.

Min superhero Maria kom! Vi berättade om misstaget och hon tyckte de va lika roligt som vi.
Sen började undersökningen.
Allt såg bra ut. Inga svullna tarmar, bråcket hade inte växt mer än ett par millimeter sen sist(3 veckor sedan) han vägde ungefär 1,2 kilo, hade växt precis som han ska, rörde sej, mådde super, hjärtat slog, flödet i navelsträngen va normalt och allt annat också.
jag fick med bilder hem på lilla ansiktet. Vi fick även se i 3D, men den jäkla moderkakan va i vägen för att de skulle kunna bli bra bilder, men de va ändå spännande att se :)

Och eftersom allt ser så bra ut, så kan jag börja fara på ultraljud i Skellet ist för att åka till Umeå.
Innan vi gav oss av kramade jag och Maria varann, jag tackade tusen gånger och sa verkligen hur glad jag är över att hon har hjälpt oss. Ska absolut skicka fika eller nåt sånt till spec mvc i Umeå nån gång. Helt fantastisk personal!

Eeehh, thats about it. Jag och mamma har kommit hem till Skellefteå, jag har skickat bilderna till Glenn och han är så stolt :) Snart ska jag nattas.
HOJ!

Trot eller ej, men har blivit raggad på 2 gånger den här veckan.
Nu är de ju kanske inga drömragg, men ändå.
Vid båda tillfällena har jag sett ganska ful ut och båda gångerna har jag cyklat.
Är fula cykel-tjejer back in style eller?

Första tillfället va i torsdags.
Jag cyklade till jobbet och skulle just hoppa av vid cykelstället(som tack och lov har varit ganska tomt, alla snorungar har haft lov)och jag ser att Radiomannen närmar sej.
För er som inte vet vem Radiomannen är: Radiomannen är en karl med grått långt skägg med lika grått och långt hår, som har en radio på sin cykel, som spelar melodier från kanske 40-talet eller så. Han hör till kategorin "Missförstådda genier i samhället, som pga psykisk sjukdom inte passar in"
Du kan inte ha missat honom om du befunnit dej på sjungande någon gång i ditt liv.

Radiomannen sa hej, jag sa hej tillbaka, sen mumlar han nåt med ordet kvinna..
Jag säger: Va?
Radiomannen säger: Du är en mycke mycke vacker kvinna!
Jag säger: Jaha, ja, tackar. Och sen låser jag cykeln och ska just vända mej om, så han säger: Kvinnor ska ha några extra kilon på sej, precis som du!

Jag tackade inte.


Andra tillfället var nu ikväll. Jag cyklar den här gången från jobbet, lagomt fräsch efter en delad tur.
En kille ropar: Hee-ee-j! Var är du påväg ikväll?
- Hem, svarar jag.
- Ska du heeem?! Nää, följ oss till a-torp istället!
- Nej tack, hej då! Säger jag med min snäll-röst.
- Okej, ha de så kul hemma då! Cykla försiktigt! Ropar killen. Sen säger han till sin kompis när jag hunnit några meter: Ey! Säg till om de kommer nån snygg!
Desperadooo...

Tack gode gud att Glenn raggar på mej varje dag.
Han är snygg tycker jag.

HOJ!

Imorse klev jag upp, for till jobbet, jobbade till 08.45, sen hämtade mamma mej och vi for till lasarettet(I skell den här gången faktiskt) och satte oss och väntade på ultraljud.
Läkaren som jag hade förra gången kom och hämtade oss. Jag tror hon heter Johanna.

Jag slängde upp mej själv på britsen, och i vanlig ordning fick jag tio liter glidmedel på magen.
Johanna orienterade sej i min livmoder. Lårben mätades, huvud, mage osv osv
Självaste "öppningen" till navelbråcket är ungeför 9 millimeter och "bollen" med tarmarna är ungefär 2,5 centimeter. Om jag inte minns fel så va "bollen" ungefär 2 centimeter för 3 veckor sedan.
Hjärtat slog, vi lyssnade och allt lät normalt. Han får i sej all näring han behöver och han väger ungefär 890 gram. Snart ett kilo! Är i vecka 26+0 idag och det är en bra vikt för hans.. ålder (eller vad de nu heter när man fortfarande räknar tid man levt, i veckor)
Han har verkligen blivit stor måste jag säga. Han låg dubbelvikt, den stackarn, med fötterna uppe vid ansiktet. Fast de är väl skönt att ligga så när man inte har så mycke annat för sej än att gympa och svälja vatten hela dagarna.
Känns iaf otroligt underbart att han mår bra, växer, allt ser bra ut och att tarmarna inte har blivit klämda i bråcket.
God bless!

For sen tillbaka till jobbet och upptäckte att mammas fiberduk hade fastnat i min jacka. Den måste hon ju få tillbaka! Kände mej otroligt hot när jag gick förbi förskolebarnen som va ute och lekte och jag rev lös den knallröda, dammiga fiberduken och stoppade den i handväskan.

Har åkt Dödens buss idag också. 13.20 bussen från sjungande till centrum. Chauffören va helt galen! Han tvärgasade när jag hade klivit på så att jag stätte mej hårt bak på låret och fick försöka smärtstilla mej själv med nån slags påhittad profylaxandning i ungefär 10 minuter innan smärtan försvann. Kommer säkert att få ett blåmärke. Jag letade febrilt efter ett säkerhetsbälte och va beredd på att möta ljuset i tunneln hela resan. Tillslut fick jag inse att de va en sån där buss med hårda säten utan bälten. Dödens buss, alltså.
En tant hade plingat på stopp. Chauffören ignorerade detta i hans stressiga värld och tanten ropade från sitt säte: "Jag vill stiga av här!"
Chauffören stannade, tanten tog sin lilla rullväska och hasade sej ut. Bussen gjorde en rivstart och drog vidare mot nästa mål.
I en snäv kurva(smal grusväg), tittade han sej inte ens för om de kom mötande trafik, utan han bredde ut bussen över hela vägen och bara brassade på i säkert 100km/h. En tjej gick vid vägkanten och hon gallskrek. Hon trodde väl antagligen att hon skulle mista livet. Stackars stackars tjej! Ett riktigt sånt där skräckfilmsskrik va de verkligen, som hördes IN i bussen.
Tror ni man va lättad då man kommit sej ut ur bussen?

Imorron blir de en sväng till Piteå, måste ju använda mina presentkort på Hanséns Barn Piteå!! WOHOO!

Jag skickade den här bilden till Glenn igår:

Idag har jag sovit, vilat, sovit och vilat lite till. Är så jävla trött hela tiden. Järnbrist?
Bella kom förbi en snabbis, sen gick jag ut med Saga(syrrans hund) på promenad i typ 45 minuter. Kom hem, åt mat och nu sitter jag bara i soffan och har inget bättre för mej.
Är konstant sugen på surt segt godis, äter satsumas som en idiot och dricker citronvatten. Egentligen skulle jag vilja gå all in och och köpa dom där goda sura sega godisarna på lösvikt och bara pressa, men då får jag väl graviditetsdiabetes och dör.

Saknar Glenn. Min lilla solstråle som jag älskar så mycke.
Ingen kan få mej så glad som han, och våran bebis förstås.
Va jätteorolig för ett par dagar sen, för att jag knappt kände några sparkar, bara nån buff då och då. Jag va nästan övertygad om att nu hade hans tarmar svällt upp i bråcket och han mådde jättedåligt. Men nu har han jazzat på som en galning i 2 dagar. Lovely :)

Igår va syster från Piteå i Skellet, hemma hos mamma. Jag, Fanny, Cia, Leo och Wynja va också där. Carro har köpt en ny cool bil och körde hem till Piteå, Fanny gjorde sej fin för att fara på rockabillyfest, Wynja for till sin pappa och vi pensionärer(Leo 1 år, mamma 66 år, Cia 38 år och jag 23 år) såg Idol och åt klimp.

Hoppas de är bra på tv ikväll!

Vaknade i vanlig ordning tidigt. Har inget emot att vara uppe med tuppen, så länge man är utvilad och glad.
De är mysigt att se nyheterna och äta yoghurt på morgonen.
När jag hade latat mej i soffan i tusen år, så fick jag dåligt samvete för bebisen, som aldrig får komma ut och röra på sej nu för tiden. Förr i ti'n när jag bodde i staan så gick jag ju iaf typ en timma per dag, nu åker jag ju buss helatiden och är lat.

Jag trotsade höstvädret och gick ut på en promenad och ringde Julia, som också var ute och gick med Sandra.
Vi gick allihopa tillsammans i ungefär 45 minuter. Härligt att vara ute, men jag får så otroligt ont i fotlederna ibland att jag vill dö. Men de är värt de faktiskt.

När jag kom hem så åt jag lunch, la mej i soffan och somnade. Vaknade vid 14-tiden och tyckte synd om mej själv, som skulle måsta fara och jobba kväll.
En timme senare stod jag och väntade på bussen med 2 kvinnor.
Den ena var i 50års åldern och den andra var kanske 70.
50åringen såg ut att vara utav de nervösa slaget, nerverna utanpå kroppen, antagligen en livslång biverkning av flera års använande av narkotikaklassade medel.
70åringen hade toppeluva från 70-talet, gammal täckjacka och gympaskor och såg väl inte ut att vara den som köper nya kläder i första taget.

50åringen frågade nervöst 70åringen vad klockan va. Hon vaggade av och an och hoppad lite från den ena foten till den andra, som om hon vore väldigt kissnödig typ.
- Fem i, svarade 70åringen.
- Fem i två?!! Frågade 50åringen skräckslaget.
- Nej, i tre, lugna dej, bussen kommer...
- Jag är inte rasist, men visst är de väl mycke utlänningar här på anderstorp? Dom släpper ut hundarna på gräsmattan och låter dom göra ifrån sej! Och inte plockar dom upp! Säger 50åringen och fortsätter skutta nervöst.
70åringen berättar att hon väger 63 kilo, och att hon minsann inte har några problem att böja sej ner och plocka upp saker från marken. Dom som inte kan plocka upp, får väl banta ner sej lite.

En kort farbror av utländsk härkomst gick över vägen, fram mot busskuren.
- Näe, där är den där jäveln som förföljer mej! Jag ska polisanmäla honom! Berättar 50åringen och blänger ilsket på farbrorn. Hon går iväg ungefär 10 meter från busskuren i protest.
70åringen tittar på mej och säker kontakt. Hon berättar saker som har hänt på a-torp, folk som står utanför kiosken och rycker i dörren trots att de inte är öppet och hur hon minsann har sagt åt dom att inte stå där och leva om, för "de öppnar inte förrän om en timme!"
Jag nickar, och hon pratar, jag nickar igen och säger "mmm.." och "jahaja" hon pratar, pratar och pratar. Tillslut kommer bussen. Hon släpper in mej före, för att vara artig mot en gravid kvinna.
-Tack tack, säger jag, går in i bussen och ser fram emot en resa på 10 minuter i tystnad.
Jag hinner bara sätta ner väskan i knät och titta upp, och ser att 70åringen sitter brevid mej och börjar genast prata om var hon har jobbat. Tydligen har hon jobbat bland annat i Hedensbyn och som vaktmästare på a-torp.
- I Hedensbyn lärde grabbarna mej hur man ska klä sej för att slippa halsfluss, jag har haft halsfluss många gånger! Man ska ha flanellskjorta, rejäla handskar och långkalsonger. Inte tajta långkalsonger, nää, dom ska vara vida, då är dom varmast. Och jag har sagt till grabbarna att vill man ha problem med nacke och rygg, då ska man ha behå. Själv har jag inte haft behå sen '64!

Den 70åriga kvinnan malde på hela vägen till stan. Hon har varit med om allt, minns exakta årtal på allt hon har gjort och hon har alltid haft de värst. Liggsår på vänster ben, överbett(Fick äta med sugrör i hela 3 månader efter operationen!)värk osv osv.

I tell you, de va en blessing att få hoppa av bussen i stan och kliva på bussen till sjungande och inse att 70åringen nog inte skulle åka längre än till centrum.

HOJ!

Har tittat på "Ensam mamma söker" på trean ikväll. Brukar inte titta på de, men mamma är trogen följeslagare av programmet och hon bjöd på nybakt mjukkaka, så då va de ba att anspassa sej :P
Nää, men de är ett bra program.

Tycker jag känner igen en kille som är med så otroligt mycke, de känns som jag känner han nästan, eller som att han bor i Skell! Åååhh,. så jobbigt när de blir sådär!
Skulle googla fram info och hamnade på tv3s hemsida om Ensam mamma.
gick in på My's sida där man kan läs aom henne osv osv, eftersom de är en av hennes killar de gäller.
Där kan man tydligen skriva i nån slags gästbok till My, och jag hittade denna drömkille som hade skrivit till henne:

Inte konstigt att jag bara fick G i matte A(fick de dessutom efter en IG-prövning) och matte B va de aldrig tal om eftersom jag är helt enkelt för korkad och ointresserad.

Igår chillade jag och Cia+barn hos mamma på förmiddan, innan jag skulle börja jobba.
Mamma och Per har haft borta 2 biljetter till Joe Labero, och dom hade verkligen letat i varje vrå i deras nya lägenhet. Tillslut fanns inget alternativ kvar förutom ett: Ta kontakt med ett medium.
Per letade fram en synsk kvinna på facebook, hade mejlkontakt med henne och tillslut pratade dom i telefon.
Kvinnan såg var mamma och Per bodde, att dom hade bott i ett rött hus innan, att dom just hade flyttat osv osv
Biljetterna skulle ligga i något slags förråd, iaf ett rum med mörkt golv och ljusa väggar med en liten taklampa, i en kartong, som inte stod på golvet utan en bit upp.

Jag följde mamma upp, för jag blev alldeles för exalterad för att kunna vänta med letandet, till förrådet och mamma gick igenom kartong efter kartong. Jag misstänker att mamma va lite skeptisk till en början.
"Vi har ju gått igenom alla kartonger i flytten, vi vet ju redan vad som finns i dom och vilket rum dom har stått i innan."

Och de kan man ju förstå. Man tycker ju oftast att ma har någorlunda koll på vad som finns i vilken kartong när man flyttar. Plötsligt ser jag mamma stå med biljetterna i handen. Helt otroligt! Allt mediet hade sagt stämde. Visst är de fantastiskt hur vissa människor har förmågan att se försvunna saker och sånt?

Idag är jag ledig. Har halsbränna från helvetet och känner mej stor som en kossa.
Har gått in i vecka 25 nu och har läst lite. Det står att min livmoder är i samma storlek som en fotboll. No shit Sherlock... Lillpojken verkar må bra iaf och de är de som räknas :)

Idag har jag jobbat.
Började åtta idag, LYX! Tyckte jag. Tills jag klev på bussen som gick mot sjungande dalen(där min arbetsplats ligger). När klockan var 07.57, och vi fortfarande snurrade runt på stämningsgården, ringde jag jobbet och sa att jag skulle bli sen. Jag hade alltså åkt med världens mest segaste buss. Den här bussen kör ungefär 2 varv på varje ställe. Så trevligt. En bussresa som borde ta 10 minuter tog 30 minuter istället.
Alltså, slutsatsen blir att jag vill faan inte börja åtta! Iiinte värt..

Emelie har varit här ikväll. Kul! Hon drar till Norge snart med Malin och en kille som dom känner. Dom har fixat jobb och lägenhet, allt är klart. Hoppas vid Gud och Jesus att allt kommer att gå vägen för dom! Att dom kommer att tjäna storkovan, ha jättekul och träffa massor med nytt roligt folk :)
Tråkigt för mej som inte får njuta av deras sällskap så länge dom är borta, men de ska nog gå bra ändå.

Har suttit och kollat på Drömmen om ett barn. Stackars folk som får kämpa och kämpa, i flera flera år. Vad är värre? Inte få nåt barn alls, eller som i mitt och Glenns fall, bli gravid hur lätt som helst, men lillen är sjuk? Går nog inte att jämföra. Det är ju två heeelt olika saker. Mamma hade hört att de kan bli trassel på babyn ifall mamman och pappan är en "dålig matchning". De kanske är bullshit, vem vet? Måste fråga läkaren nästa gång. För dej som är nyfiken finns det mycke läsning på internet om navelbråck(omfalocele) på både halvtråkiga läkarsidor, roliga bloggar och annat. Här kan man läsa vad ett omfalocele är. Ganska mycket tråktext med svåra ord, men man fattar ändå :)

Imorron ska jag premiärtvätta i tvättstugan. Känns amazing faktiskt. Och de känns otroligt att få torktumla, som jag inte har kunnat göra med min tvätt på nästan 3 år. Sen ska jag jobba kväll.

HOJ!

Har sovit nästan hela dagen och har ont i halsen. Flänn flänn.
Borde ha misstänkt den kommade sjukan igår när jag bara va trött och seg, men jag begav mej ändå ut på en lång promenad med Cia, Leo och Saga i kallblåsten i skogen. Härligt va de iaf :)
Blir att vara hemma från jobbet imorron, håller tummarna att jag blir frisk så fort som möjligt.

Ligger och dricker hett citronvatten med ingefära i soffan och tittar på tv.
Världens bästa tvprogram på SVT2, Människans planet

Har varit hos barnmorskan idag, den nya. Jag bytte efter förra gången, för hon som jag hade på inskrivingen var, ursäkta ordvalet, helt hjärndöd. Hon pratade babyspråk med både mej och Glenn, hon undrade om vi insåg hur stort ansvar ett barn är, hon frågade Glenn om det finns får i Chile, hon presenterade sej aldrig, trots att vi tog i hand och jag sa mitt namn(fick reda på hennes namn genom att titta på hennes dörr)plus en massa andra saker som man inte kan sätta fingret på. Typ såna grejer som man känner ba: Näe, snälla, jag dör om jag måste spendera en minut till med henne!

Men som sagt, den nya var helt ok. Hon hade mysig, lugn röst, kändes väldigt jordnära och snäll.
Hon tog stack mej i fingret och kollade mitt järnvärde. Det hade börjat sjunka. Från 136 till ungefär 120, om jag inte minns fel. Men jag behöver tydligen inte äta några järntabletter än. Ska verkligen äta massor med broccoli!
Sen mätte hon min mage. 24, sa hon. Och de är tydligen bra, eftersom det brukar vara samma antal centimetrar som grav-veckor. Coolt. Jag är normal.
Sen lyssnade vi på lillpojkens hjärtljud. Han va snabb som en blixt med att byta position, så barnmorskan fick jaga honom fram och tillbaka, tills vi hittade igen han och resultatet var 150 slag/minut. Super :) Lillhjärtat jobbar på som de ska.

Är inbokad på ett till ultraljud i Skellefteå i slutet av månaden, för att bara kolla hur han mår, sen ett till ultraljud i Umeå, plus 2 till besök hos barnmorskan. Allt för att se till att min och Glenns lilla skrutt har de bra! Vilken tur att det finns så proffsiga människor som vet vad som är bäst att göra såna här gånger. Följa upp hela tiden hur det är med bråcket och allt.

Imorron är jag ledig!!! SÅ sweet! Går sedan på ett schema som är ungefär 75% istället för heltid. Ska bli skönt att få mer fritid faktiskt. Och på min lediga dag vill jag vara duktig. Slänga och sortera kartonger och annat skräp som är kvar efter flytten, fixa så jag får en nyckel till tvättlåset, samt ta reda på vilket nummer på tvättlåset jag har(min tvätthög är kanske halva mount everest) och även fixa fram en propp till badkaret och slutligen även felanmäla att de läker från handfatet. Stackars min bovärd, hon har fått sin värsta mardröm besannad: Moa Lundmark, nyinflyttad och gnällig.


HOJ!

Vid de här laget är man ganska van.
Sitta i bilen till Umeå, in på sjukan(Idag kom vi i tid, 13.30!), gå Qa-korridoren, gå igenom glasdörren, gå mot höger och in på Spec. mödravården.
Anmäla sej vid disken, få reseersättningspapper, fylla i den, stoppa i väskan, vänta, bli hämtad av läkaren, sätta sej på britsen, dra upp tröjan, hasa upp en bit och fixa till kudden så gott de går utan att riva sönder skyddspapperet.

Blev först ultraljudad av superläkaren Maria och en läkarstudent stod brevid och tittade intresserat.
Som vanligt va lillpojken pigg som tusan. Han är så fin med sina små grodben och sina pyttesmå händer som sprättade hit och dit.
Dom tittade på klumpen. Dåliga nyheter, tyvärr. Den sitter inte på navelsträngen, som vi hade hoppats, utan det sitter på lilla magen. Studenten fick gå iväg och hämta mer folk som skulle kolla.
En kvinna kom in, hon stod och tittade ett tag, nickade, pekade osv osv. Sen kom en manlig barnmorska som jag tror hette Nisse. Han hade jättefina tänder. Inte kritvita och raka, utan såna riktigt snygga, som är sneda och väldigt personliga. Älskar såna tänder.

Efter att dom hade diskuterat ihop sej, alla dom som va där(LäkarMaria, Studenten, Kvinnan, Barnmorskan Nisse) så bestämdes de att vi skulle träffas återigen klockan 14.35 och följas till röntgen och använda en av dom apparaterna istället, för att få till bättre bilder på omfalocelet(navelbråcket).

Jag och Cia gick till cafeterian och åt sen lunch och drack kaffe.
På röntgen va Maria, Nisse och en till karl med, (fast den här hade inte fina tänder, men dock en väldigt prydlig mustasch). I det här rummet kunde jag inte se nåt på skärmen, eftersom den va vriden åt de andra hållet.
Dom kollade olika vinklar och vrår på bråcket. Sen va de klart.

Efter undersökningarna så gick jag, Cia och Maria till ett kontor och satte oss ner.
Maria sa att det är ett navelbråck, det går inte att säga om de är stort eller litet, eftersom det kan växa i takt med barnet, eller så växer de inte så mycke mer än vad de har gjort hittills. Det spelar tydligen helle rinte ås väldigt stor roll om de är stort eller litet heller, sa hon. Det går att fixa.
Något dåligt som kan hända är att tarmarna kan liksom bli klämda och uppsvullna där i bråcket och då måste man se till att förlösa så fort osm möjligt. Men jag ska på kontroller ungefär var tredje vecka. Om 6 veckor har jag tid igen i Umeå och om 3 veckor ungefär ska jag få träffa en läkare här i Skellefteå, bara för att kolla ås att de inte verkar ha hänt nåt dåligt typ. När jag är 32 veckor gången, så ska vi börja planera med läkarna i Uppsala om när jag kan komma ner och bli förlöst. Maria sa att jag inte nödvändigtvis måste bli snittad, utan att de kanske går bra att bara sätta igång förlossniningen. Vi får se i framtiden hur de blir.

Lillpojken mår bra iaf och de är de som räknas. Han är redan en biffig karl på 475 gram :) Vilket är normalt när man är 23 veckor gammal och ligger och sprattlar i sin mamitas mage.
Jag hoppas så jäkla mycke att allt kommer att gå bra! Att bli uppskuren med köttkniv och igensydd med hampasnöre skulle inte vara några som helst problem, det struntar jag i, så länge lillpojken kommer att må bra och vara frisk. Käre gode gud, gör så att knodden kommer att må som en prins och att tarmarna inte kommer att svullna upp. Amen.


ps. Vann presentkort från Hanséns Barn i Piteå idag på facebook. Alltid kul! Tack Piteå!

I torsdags bar de av!
Jag hade sovit hos mamma och Per från onsdagkväll och jag steg upp tidigt och åt frukost.
Klockan 08.00 gick jag och mamma en promenad till Skebovaktmästeriet och kvitterade ut mina nycklar.
Klockan 12.00 skulle vi få hämta släpet som Per hade bokat åt mej. Sen åkte vi till gamla lägenheten på brännavägen.

Jag, mamma, Per, Caroline och Fanny sprang upp och ner för trappen i ett par timmar. Alla slet som djur. Tur att min Gladiator aka "Caroline storasyster" var med. Sicken vältränad människa! Medan svetten forsade från mej så hade Caroline bara värmt upp. Släng dej i väggen, Pippi Långstrump.

Sitter här i stöket. Varför ska jag städa när de ändå är kartonger överallt? Jag ska ju ändå flytta snart, och de ska bli så himla skönt. Mitt nya hem. Glenn och bebbens hem.
Jag tycker synd om mej själv som är så ensam, ful och tjock. Haha! Känner mej lite som en kotte med tändstickor som ben. Är också sur och arg på folk som är rädda för konflikter, folk som har svårt att ta tag i sitt eget och liv och bara sitter och klagar. Är ju exakt en sån själv, just idag. Men hur va de nu igen? Det du stör dej på hos andra, säger något om dej själv.

Fyllde 23 igår. En ganska meningslös ålder tror jag. Kommer 30års krisen redan?
Mamma va förbi med presenter och sen va jag tvungen att bege mej till jobbet.
Den ultimata dagen hade varit att få vara med Glenn, inte ha en stökig lägenhet med kartonger och få fixa fika till alla jag gillar. Men de blir oftast inte som man tänkt sej.

När man jobbar inom vården, vet man hur viktigt de är att hålla magen i trim.
Ikväll tröstäter jag torkad frukt. Mums!

Ja, inte fan är jag den hetaste på marknaden ikväll.

 

 

 

Nu har jag haft dåligt samvete i alldeles för många timmar.
Farfar ska fiskas upp ur sopsäcken, thats for sure!
Ska pimpa honom. Sy igen han och stoppa in han i en tvättpåse och ge honom en riktig SPA-dag.
När de blir, vet jag inte.

Varför är jag så vek?
Jag skulle ju vara cool och slänga allt som är trasigt och som jag inte använder.
Farfar får vara ett undantag. Han har ju varit en del av mitt liv i 20 år, och hans stirriga, söta garn-ögon går inte att säga nej till.

Jag är totalt matboeroende.
Jag är ständigt hungrig och törstig.
Om barnmorskan klagar på att jag har blivit fet så ska jag börja flänna.

Har börjat packa litegrann inför flytten. 3 kartonger so far. Varför har jag sparat så mycke skräp?
Halva lådan under tvn var full med gamla gamla lönebesked och trasiga pennor. Helt otroligt.
I en annan låda hittade jag min största kärlek genom hela livet. Han var mitt allt från att jag var 3 år gammal. En rosa hemsydd katt som min bror Alexander hade gjort i skolan åt mej.
Hans namn var Farfar.

Nu är de så att Farfar är hundra år gammal och lagad hur många gånger som helst.
Farfar luktade konstigt nu när jag hittade honom. Typ instängt blandat med gamla ritpennor.
Nu har Farfar fått flytta till en stor sopsäck, och mitt hjärta värker, på riktigt alltså.

Typ som när Tom Hanks tappar bort Wilson i vattnet och inte får tillbaka honom, i "Cast away"


Fy faan.